Inget extra, var det någon som sa i min närhet. Inget extra. När det kommer till julen alltså. Hur tråkigt är det inte? Jag är inte alls ”inget extra” människan. Inte ett dugg heller. Det betyder inte julklappar och flöde i massor – inte alls. Det betyder bara att jag vill ha julen, som så mycket annat, fullt ut. Här ska pyntas, här ska städas, här ska mysas och här ska det produceras inlagd egen sill. Ljusstakarna lyser i fönstret, köket har fått julgardiner och köksskåpen en städning (fråga mig inte varför. Det är ett lutheranskt arv kanske från mina föräldrar bakåt. Köksskåpen ska bara städas till julen. Ingen frågar varför).

 ”Snart kommer tomten och Jesus Kristus” säger Smilla och nappar ett läppstift från mitt skåp. Lika snabbt hamnar hon att vända tillbaka med det. Men jo, det hinner nudda hennes mun före det och läpparna hennes är röda som tomten själv. Hon är allt annat än ”inget extra”. Hon är ”all over the place”. Så himla skönt. När det kommer till jobbet också så är jag inte heller den som gillar ”inget extra”. Jag tar allt extra och går det inte så hittas genvägar.

Från årsskiftet är jag all in med Linn och Bertills & Jung. Känns naturligt. Inte en enda dag har jag ångrat att jag vågade hoppa. Om jag hade hoppat ensam? Nej, det hade jag inte. Inte i det här skedet.  Min ambition var att stöta på en likasinnad. En partner som ville växa, vågar och som kan alla de grejerna jag inte kan. Som är ambitiös, arbetsmyra, godhjärtad och som har glimten i ögat. Det är Linn i ett nötskal. Vilken tur jag haft.  VIlken tur jag vågade fråga.

Det är som när man anställer – man ska alltid välja de som kan mera än en själv eller kan komma med saker som man själv inte ens nuddar vid tankemässigt.  Gör man inte det så är det svårt som bolag att växa vidare. I nio år har jag omgett mig med människor som kan så mycket mera än vad jag kan. Det har också gjort att vi kunnat växa och förändra verksamhet.

Men nu, nu dyker jag in i köksskåpen igen. Med de bästa medhjälparna (not).