Så hände det sig att jag hamnade på den italienska restaurangen nära Mannerheimvägen. Med rödrutiga dukar. I väntan på kvällståget hem.  På samma restaurang satt jag som vilsen ung kvinna för tja kanske 13 år sedan. Utbjuden på något jag inte hade fattat att var en date. Tillsammans med en kollega från ett annat parti. Det tog aldrig fyr. Det gjorde det däremot med en annan date lite senare.  Samma restaurang dock. Den killen sitter någonstans nu i Bangladesh och kommer hem nästa vecka. Som vi längtar tills dess. Småbarnsåren är inget tillfälle i livet då man har extra tid och ork för varandra. Det blir mycket kalendercheck, små kriser i allt och överallt, vem som handlat och handlar, vem för och vem hämtar.  Vem kompromissar. Vi är rätt bra på det. Egentligen ganska så fantastiska! Men vi är inte så där jättebra på att se varandra över datorskärmen på kvällarna. Vi är faktiskt riktigt usla på det. Han ser en skräckfilm, jag jobbar hellre. Jag vill se en komedi. Han somnar bredvid efter fem minuter.  Men ändå. Vad livet vore trist utan varandra. Så kallt, så tomt, så allt. Jag har blivit en pragmatiker med åren när det kommer till romantik. Trots det så bultar mitt hjärta extra när hans bil svänger in på gården. Eller när han tar av kavajen och fixar möbler i vårt kontor bara för att jag fick plötslig panik.  Eller när han bara finns där exakt när jag behöver. Det har han alltid gjort. 

Idag var en föreläsningsdag. Jag fick träffa fina typer i SLC. Fina, glada och aktiva människor. Gamla trogna vänner fick jag också träffa!  Och jag fick kittla min politiska ådra. Det är egentligen en ganska mäktig känsla när man får träffa aktiva människor. Som samlas för att påverka, nätverka, knyta nytt, odla vänskap och också politik. Utan dessa människor i olika sammanhang ,  vad vore samhället? Under min tid som specialmedarbetare för ministergruppen hjälpte SLC mig varje vecka.  Alla dessa lagar och förordningar om fjäderfän (det heter så i lagtext) – var hade jag varit utan dessa sakkunniga? Typ ingenstans alls! Det är svårt att klara sig någonstans utan nätverk. Det här är ett enormt viktigt sådant.

Åker förbi en lysande granitborg och det ger många minnen men allra mest en stark känsla av ett skönt samhälle. Där sitter människor som jobbar dygnet runt. Men sällan får cred. Man må sprida det ena och det andra om lata politiker. Det kommer alltid i alla sammanhang oberoende arbetsplats att finnas människor som går där ribban är lägst – som försvinner från jobbet så fort klockan slår prick fyra. Som inte gör det ena eller det andra. Men det kan vi inte utgå ifrån. Vi måste utgå ifrån att alla alltid gör sitt bästa.  Och i granitborgen har jag jobbat och jag vet att där finns fullt med hårt arbetande, kompromissande och nytänkande människor. Som vill väl. Som har fått förtroende. Som jobbar ihärdigt trots motvind. Drivkraftiga. Uthålliga. De som lägger allt i blöt för att skapa något bättre. Det har de all min beundran för

Men nu gott folk, nu åker mjukisbrallorna och de rosa sockorna på. Läderbyxorna är för obekväma just nu. Nu inleds den korta vägen hem från Helsingfors. Och både ansökningar, projekt och texter ska produceras. I takt till julmusik. I morgon bitti väntar ledningsgruppsmöte med de finaste. Före det landar jag hos de fyra underbara samt den bästa av mammor. Min egen.