Extra lerigt kräver röd power

Har ni också någon gång varit en sådan som skriver strategier om jämställdhet och annat fint? Som skriver, tycker och tänker till. Som vill väl, som har visioner och drömmar. Men inte helt är på det klara med det i praktiken? Sådan var jag. Med viss betoning på var. Som när jag  som 25-åring pushade på 6+6+6 modellen för föräldraledighet i media (som jag de facto tror på ännu) och en mamma från Pedersöre kontaktade mig och undrade hur jag beaktade amningen. Jag fick svara henne att jag inte hade en aning. Jag minns ännu stunden och känslan av ”eeehhhh”. Jag satt på åttonde våningen på Simonsgatan framför min gamla svarta dator och snön vräkte ner. Och ”Eeeh”känslan etsade sig fast. Man måste våga minnas den känslan också och inte låtsas att den aldrig fanns där.

Nåväl. Idag har jag mer eller mindre tvingats till mera praktiskt agerande. Jag fokuserar inte så mycket på visionen i liknande frågor men däremot har jag blivit värsta praktikern. Hos oss finns inte så stor skillnad på var man är när jobbet ska göras. För två veckor sedan gav jag vår revisor en ny upplevelse. Revisorn satt för första gången i en lekhörna med en vd och hade möte. Det tycker jag är underbart!  Och han var lika glad och proffsig som vanligt. Där mitt bland klossar, småkrasslig ettåring och mjukisdjur. ”Det passar sig inte” kunde kanske någon säga. Men det är här som skillnaden mellan tal och praktik kommer in – det är i sådana här lägen man inte kan backa.  Det här med ”passar sig inte” – sånt förlegat måste man stiga över. Det kan tyckas smått men för varje sådan här sak så har man kommit en liten bit på vägen vad gäller jämställdhet. Jag kan inte tycka en massa men sen inte själv göra det i praktiken. Det visade sig för övrigt att det är betydligt svettigare att göra det i praktiken än att skriva det i tal och så. När jag tänker tillbaka på tiden när jag hade möjlighet att visionera varje dag. Jämfört med tvillingvagnar, skötväskor, blöjor, mat, dator och strategipapper bredvid. Och jo, tankarna som också ska landa. Men egentligen så mycket roligare.

(Nedan en del av ett bildspel som min underbara ekonomichef gjort. Där hon fångade oss i lekhörnan)

revisorn

 Min vecka var fylld med vackra ord och känslor. Mina kollegor lyfte mig till både skratt och tårar. Även om ungefär halva veckan inte alls gick som på Strömsö direkt.Tvärtom. Den var extra lerigt vissa dagar. Inte ens tjockbottnade stövlar räckte till vissa dagar – det liksom pöste över på vissa ställen av vägen. De dagar kan det vara svårt att landa. Då behöver jag extra positiva och sköna människor runt om mig. Vilken tur att jag har det. Då stängs nämligen mina öron för potentiella energitjuvar.

Men i fredags fortsatte det i bättre takt – fast mera fokuserat på framtiden för oss alla på Rådhusgatan 21 och hur vi gemensamt bygger oss uppåt.  Det kändes som en fin kontrast! Det är ett rött, mäktigt och snällt gäng må jag säga. Här finns så mycket kompetens, snällhet, kreativitet och framtidsgo att jag blir matt av lycka. Om vi ska prata GIG-nätverk a la arbetsmarknaden 2019 framåt så är det här en perfekt modell. Med gemensamma muskler blir det betydligt lättare att ta oss an större case framåt.

rödpower

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s