Nej, det är inte resultaten som räknas

Tror ni att någon som kallat sina anställda för tjockisar, skrikit och hånat sina anställda skulle bli nominerad till årets chef? Hm. Nej, jag trodde väl inte det. Men i idrotten tycks det gå. Läs Filip Saxéns kolumn här.

Här kan man bli nominerad till årets tränare trots att man betett sig illa mot små juniorer. Eftersom det är ”resultaten” som räknas – inte etik eller så. Som de förklarar nomineringen med.

I  det här skedet skakar jag smått av illamående. Nej, jag skakar stort. Efter att ha jobbat med idrott i snart nio år och sett de bästa tränarna som finns. Deras snällhet, lågmäldhet, positivitet och kunskap. Ja, om jag vore ung friidrottare igen så skulle jag tacka om jag fick förutom min gamla snälla tränare Uffe även tränare som Thomas, Jocke och Tom. Eller exakt samma tränare som Tyra och Malte har idag.  Det är något helt annat än det som beskrivs i kolumnen. Och tack till Filip Saxén som på riktigt tog ställning här. Jag vill se mera av sånt i idrottsvärlden.

För när det kommer till idrott så ska det också vara lika transparent och diskutabelt som resterande i samhället. Det står liksom inte på en guldhylla där man kan göra vad man vill i ”idrottens namn”. Idrotten är enormt viktig, den är förebyggande, rolig, den står som bas för så mycket glädje och liv. För hälsa och välmående. För endorfiner. För framtid.

20180521_174621

Personligen ryggar jag tillbaka varje gång det skriks med arg ton på en idrottsplan. Jag klarar det inte; Det hör inte till junioridrotten. Om man dessutom lägger ribban så lågt att de små själva börjar ropa åt varandra eller andra lag i samma ton eller med spydigheter Ja, då har man misslyckats rejält. Ett gott beteende och folkvett gäller även på idrottsplan. Det finns inga resultat i världen som skulle överskugga det.

Vi kommer att se många diskussioner kring etik, moral och beteende ännu inom den här sektorn. Detta är bara ett lock som äntligen lyfts. För att diskutera och lyfta etik i idrotten, ätstörningar inom idrott, behovet av mental träning – det är inte lätt det. Inom mitt jobb har vi satsat på det i några år nu och det börjar ge visst resultat. Men det är långt till målet ännu.

Junioridrotten ska vara glad, positiv, uppmuntrande. Den ska vara fri från hån, press, krav och elakheter. Och den ska vara fostrande.

”Varför skriker du åt hen”, sa jag som femåring och tittade stint på mannen på idrottsplanen som skulle heja på sitt barn men där det slutade i att han sprang bredvid och vrålade sig röd i ansiktet. ”Öh, det ska inte du lägga dig i” sa han. Den arga. Jag minns honom som igår. Det var min första kontakt med rop och skrik i negativ anda. Jag greppade inte det då där jag stod i mina gula simbyxor a la Vörå IF med ett gult strävt linne till. Pappa tog tid under den tävlingen och han småskrockade av mina frågor. Så la han  två mark i min hand och jag fick en korv efter mitt lopp. Men händelsen minns jag ännu idag. För det var inget trevligt lopp det där en sommarkväll 1985. Kanske vi borde kommit ännu längre 2018?

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s