Jag står i den evighetslånga kön i Saluhallen. Ni vet, man väljer alltid den dag när kön är längst. Men hur som helst; man har tid att fundera och tänka i kön till julskinkan och kalkonen. Jag hann se på bolagets ekonomi under hösten, inkomna bokningar från 1.1 framåt. Ja jag hann massor ! Men sen gick tankarna otippat så här.

Och jag landar i min nioåring. Min Tyra. Vår äldsta.

Jag ser på henne att hon är nervös. Hon må vara lik sin far till utseendet men till sättet ser jag mycket just mig själv. Vill vara duktig, plikttrogen, orolig. Nervös för små saker som liten.  Hela veckan har hon varit orolig över hur det skulle gå i betyget med just momentet ”ger arbetsro”. Ingen aning varför. Det gick hur bra som helst.  Förstås. I allt. Trots att hon gruvat sig i en vecka.  Jag håller om henne och ser att oron släppt. Vi kramas en stund och sen tar vi ett lass med pepparkakor.

Det är inte lätt det här med betyg – samtidigt så är det bra att ha inställningen att man vill något, att man gör sitt bästa, att man satsar. Det är en bra sak att vara duktig. Det är inget fel i det – det kommer man långt med!  Samtidigt får det inte heller vara så att man tror man hör ihop med en prestation.  Där kan det gå helt fel. Väldigt fel.

Därför är jag alltid kluven även i idrott – det är självklart roligt för dem att de får medaljer. Att medaljskåpet fylls.  Men samtidigt att få dem att förstå att idrott är så mycket mera än vinsten. Prestationen. Det handlar om att fostras till ett helt liv i hälsa. För nej, jag tror ju inte att man blir proffs för att man är duktig som liten.

Jag hörde om klasskompisar i tiderna som fick 10 gamla mark för att de bäddade sängen eller för att de skrev bra i ett prov . Det hände aldrig i det gula tegelhuset nära skidbacken. ”Ni ska göra det för er själva, här betalar vi inte för sånt. Jag är så stolt i hjärtat men jag vill inte ge pengar för att ni satsar på något” sa mamma (och pappa stämde in). Det är jag tacksam över idag. Vi fick göra vad vi ville bara vi uppförde oss som folk, pluggade och såg till att få ett jobb. Bevisligen gick det bra för deras tre döttrar med den inställningen. Vi var aldrig en prestation. Vi var bara oss själva och det räckte bra. Kramen som stöttade när det gick bra var lika varm och innerlig när det inte gick bra.

Jag vill hålla mina barns mindset likadant. Jag vill ge dem samma känsla. Även om jag kan vara så stolt så att hjärtat skuttar extra så säger jag inte så mycket.  Det blir inte mycket fokus på betygsinnehållet.  Jag vet inte om det är rätt men jag vill inte att de ska tro att betyget eller medaljen är något som säger vem de är som människor. Jag vill liksom att de ska få en likadan start som jag fick;  Där man ville satsa, ville vara duktig, ville någonstans men där allt förutom ”uppför dig som folk” var ett plus men inte ett krav. Där Anna var Anna hela tiden. I alla väder. Det fanns ingen peng som lockade någonstans – bara vetskapen om att man jobbar för sig själv, för det man vill. Att det lönar sig.

Sådant i kön till skinkan och kalkonen. Som för övrigt snart ska fylla huset med doft av griljerad skinka.