Hårrullorna sitter tryggt i håret från morgonstund. Yogan är avklarad. Skinkan är stekt och griljerad, sillen inlagd….och köksskåpen är smygstädade. Jag tror jag håller på och blir min mamma.  Minus yogan då.

När jag säger smygstädade så är det faktiskt smygstädat. För jag skäms lite över att jag går mot det jag säger. Min mamma fejade allt från golv till tak när jag var liten. Det hörde till. Som äldre tycker jag att det är lite tidsslöseri – ungefär en dag efter att jag ens försökt städa skåpen så har någon annan hällt ut mjöl, flingor eller liknande i de nyss så fejade skåpen. Dessutom tycker jag att fejandet av skåp inte ska höra julen till. Ändå gör jag det av gammal vana. Får ett ryck de sista dagarna och vräker ut allt ur skåpen. Och går emot mina egna principer. ”För att det bara ska vara så”.

Som liten minns jag hur mamma med inlevelse berättade hur de som små barn i det vita huset i Molpe fick gå tidigt till sängs kvällen innan julafton – tidigt 1950-tal. För då tvättade mormor golvet med tallsåpa. De låg sina sängar och kände dofterna av julen och all förväntan. Den vita duken på bordet. Finporslinet. Sådant tog min mamma med sig och det lurar ännu bakom mitt öra. Det där med tallsåpan och känslan.  Bona om liksom.

Jag skippade tallsåpan. Men förväntan är den samma. Även i tredje generationen. Och nu puttrar snart risgrynsgröten. Det finns liksom en frid i jultraditioner. Till och med i städning.