Det är morgon i Västervik, snön knistrar under fötterna, himlen är rosa och vacker. Trötta barn stuvas in i bilen för att få hänga med mommo som just gjort den där goda såsen till fisken som Tyra älskar – så länge jag lämnar in det sista på jobbet. Lämnar ett jobb helt praktiskt. Det har jag gjort ett antal gånger i livet -jag gillar inte avsked alls egentligen. Gillar inte kaffedorior eller så. Vill helst bara smita undan sen när jag skall vidare. Gillar kanske inte alls att säga hej då.

”Mamma, vad händer sen.. om du har ett bolag, kan jag ärva dig då? Får jag bolaget sen”? Undrar Malte som isbrytaren själv i bilen. Jag undrar om han räknat ut mig redan och säger att frågan om generationsskifte är lite väl tidigt att fundera på – speciellt för en sexåring. ”Hmm, jo mamma jag vet.. men din del i det hela? Jag menar… jag och Albin behöver ett ställe att ha vårt bolag på!”. Jag svarar honom att de såååå gärna får hyra ett skrivbord hos oss om de vill. Där tog Maltes frågor slut och han övergick till att sova bredvid mig. De tar mig ner på jorden, håller mig alert och med båda fötterna på jorden. Barnen och alla frågorna.

Känner på min väska med dokument. Som jag burit dem i tygpåsar de senaste åren. Som jag släpat väskor i tåg och flyg. ”The baglady” kallades jag. Med all orsak. Jag har liksom inte haft en riktigt fast punkt vilket har gjort att jag ofta levt med datorn i hand och kassarna med senaste dokumenten bredvid mig i flygstolen.Som jag effektiverat tiden dessa år. Testat mig fram i arbetsmetoder. Misslyckats, lyckats, och njutit – nästan varje dag.

När en dörr stängs öppnas en annan. En klyscha eller hur. Ändå var det så jag tänkte det igår när jag bokstavligen stängde dörren till mitt gamla jobb som VD: plockade ner namnskylten, låste dörren, rengjorde datorn och lämnade in de nycklar som jag haft i min hand sedan 2010- jobbigt? Nej, inte den biten alls egentligen. Det är bara symbolik. Det jobbiga är att inte dela den underbara gemenskap som funnits i jobbet med högt älskade inte bara medarbetare utan vänner. Sådana som jag respekterar högt, som gett kraft och där vi kunnat skratta och vara olyckliga ihop. Där man vetat om vems barn som varit förkylt, när det funnits nya glädjeämnen i familjen, när personen i sig velat utvecklas vidare, när missnöje funnits och när det bara varit dags för en kaffe med skratt mitt under morgonens jäkt. Sådant känns däremot. Jag påminner mig själv att de vännerna finns kvar för alltid. Tack vare jobbet träffade jag dem.

Samtidigt är det ingen dörr som öppnas per automatik – man måste klara av att öppna den själv. Och det gjorde jag redan tidigare, vilket är skönt. De dörrarna skall fortsätta öppnas. Gärna hela livet.

Under dagen träffade jag flera av mina barndomsvänner. Konstiga är att de ändras inte alls – ser fortfarande lika unga ut! Historien formar oss, nuläget är olika för oss alla, men grunden är stabil där. Och konsten att börja där vi slutade senast är kanske den finaste. Det behövs inte så mycket ord, ej heller kallprat. Det är liksom rakt på bara. Vi känner varandra sen vi var små. Sen tiden med galoner, dagisgård, tonår, idrottstid, kärlekssorger – ja, vi har sett de flesta stadier i varandras liv.

Igår kväll blev det en fin spontamiddag med Linn + sju barn! Kebab, bullar och glass. Satt fint som en avslutning på dagen.My och Milou kände in varandra, matade varandra, stal grejer av varandra och vågade sig till slut på leenden. Smilla höll till mitt mellan de yngsta och äldsta . Skratten ekade så fint i trappan. Nya viktiga underbara människor i mitt liv ;Linn och hennes familj.

Ny morgon gryr. En trött ettåring sover i min famn och gröten kokar. Yogan gjord och en del jobbprocesser igång. Vilken tur att jag får ta emot en ny morgon så här