Golven är tvättade och kaffet kokar på Rådhusgatan 21. Jag landar som alltid mjukt här.
Jag tänkte mig ett sammandrag ni vet med leenden, bilder och alla fantastiska grejer som hänt 2018. För det har gått i rasande fart och jag minns inte egentligen hur året började annat än att jag funderade på livet och vad nästa utmaning skulle bli. Kände att något måste hända.

Men det blev ett mischmasch i huvudet av försöken till krönika. Vad hände egentligen! Massor de facto. Milou lärde sig gå, började dagis och fick hår på huvudet. Smilla blev the quuen of everything och Malte fyllde 6 år och ville inte längre hålla handen på dagisgården. Tyra blev en fantastisk nioåring med allt vad det innebär. Hennes väggar började prydas med andra planscher än Frozen Elsa & Anna.

Jag sade upp mig (fatta det!), chockade alla utom mig själv och startade bolag med drottningen av kommunikation och den underbart fina Linn Jung. Fullträff! Vi byggde ut huset igen reste till Rhodos- En del sorger ovh bedrövelser syntes också. En gammal vän omkom i en olycka och gav nytt perspektiv på livet. Att det är kort. Och att jag själv också är nästan halvvägs.

Sedan vi vakade in döden ett nyår för flera år sedan och jag höll en döende pappa i famnen just efter klockan slog in till nytt år. Så tja, jag ger inga nyårslöften efter det. Jag har egentligen bara en önskan om att ingen ska dö inkommande år. Låter lite jobbigt och inte speciellt optimistiskt, eller hur. Men det finns en viss krasshet i mitt liv också.

”Man får itt ha e för bra, tå blir itt e till na” brukar min pappa säga. Jag suckade och undrade över varifrån det kom. Det påminde lite om boken ”Mig äger ingen” – som tar oss tillbaka till det svenska folkhemmet på 70-talet. Attityden alltså. Jag tänker ofta på det och vet liksom att om jag har det bra nu så varar inget för evigt. Min tur nästa gång liksom. Hemskt att tänka så? Nja, jag är i grunden en positiv människa. Jag väljer lösningar framför tandgnissel och gnäll. Finns inget så ineffektivt som gnäll! Men jag är tydligt medveten om att livet kan vända på en sekund.

Smilla ritade sitt första morsdagskort det här året. Och på dagiset var hennes budskap ”mamma kom hem”. Det kändes rejält i hjärtat. Nu var det så att hon sade så konstant fast jag satt bredvid henne. Men ändå. Mamma, kom hem. Mamma kommer alltid hem. Nu valde jag ett lite annat liv framåt. Som värmer hjärtat främst för att det gör mig lugnare. Jag tycker om mig när jag andas lite.

Men hur som helst. Jag ser fram emot massor i livet! Så mycket att det känns som så skutt i hjärtat –  men jag är främst och endast tacksam för att jag har mina nära runt mig – friska. Sånt kan ändra snabbt. Så återigen. Som ett flertal gånger sedan den nyårsnatten där timmarna kändes som veckor, där oron höll på att ta kål på mig. Där jag knäppte händerna i hallen där hemma och bad till den gud jag känner om att ta honom om det är det som är meningen. Jag hör ännu stegen i hallen som vittnade om att det var dags nu för det sista.

Och sedan det är jag mest tacksam över att jag fått leva andas och vara under 2018. Ber om ett liknande 2019. Hur krasst och oinspirerande som helst kanske 🙂 Men så oerhört jag när det kommer till förväntningar på ett nytt år!