”Oj my gåååddd” säger hon. Smilla. Som om det vore det mest självklara uttrycket av en treåring. För hon blir tre i morgon. Vårt kraftpaket. Hon är amper. Hon är harmonisk. Hon är allt och all over the Place.  Det är omöjligt att inte fascineras av henne. Den skeptiska blicken med det  målmedvetna kroppsspråket.

”Du inte komma mitt rum Malte” säger hon där hon står i badkaret. Hon hytter med fingret och luggar honom så där helt plötsligt.  ” Det är MITT bad. MITT!” säger hon när hon blir åthutad.  Samma lilla flicka älskar Abba (man bara dööör  när man ser henne sjunga mamma mia), sover tätt bredvid mig ännu och kan möjligen få  ett utbrott om någon annan vill sova i vår säng.

(Här nedan flyttar hon hemifrån. Hon väntar på bussen till Rhodos som inte behagar komma)

För ett år sedan så var det inte så harmoniskt. Hennes bus höll på att ta kål på mitt förstånd. Hon ritad överallt, saboterade kläder, väggar och allt annat hon kom åt. Klippte sönder viktiga papper. Klippte sönder foton och kläder. Så fort jag såg åt andra hållet. Men så en kväll när jag hittade henne med en sax och med Tyras sönderklippta fotbollsfoton… och jag trodde att jag skulle gå sönder. Så insåg jag plötsligt det självklara. Hon vill åt mig. Det var jobbigt med en lillasyster. Så då slutade jag försöka få henne att ens sova i egen säng. Hon fick vara så nära hon ville. När hon behövde och annars också. Och på ett huj så blev hon plötsligt en liten harmonisk flicka. Som visserligen ännu klipper sönder saker men som möjligen frågar först 🙂

Lilla snöflingan Smilla. I morgon är du tre år. Må du förbli lika amper och lika god. Och må du fortsätta vilja sova nära mig länge ännu.