Det fanns en tid då jag skrev insändare för brinnkära livet. Det fanns en tid då jag somnade med näsan i tangentbordet, körde vilse i den sena kvällen på väg från valdebatter, kokade korv mitt i natten och släpade med mig mamma på evenemang för att få stöd och sällskap.  Det fanns en tid då jag lusläste insändare och politiska ledare för att kunna reagera och svara. Det fanns en tid då jag demonstrerade utanför finansministeriet för att höja biståndet. Om jag saknar? Att jag gör. Det finns inget som triggar igång min näsa som en riktigt mysig valdebatt i tv. Eller live. Då är det kalas.

Och nuförtiden får jag de facto jobba med just opinionsbildning kring allt möjligt. Till och med saker som kommande val. Och att bilda opinion överlag, utanför politiska kretsar eller snuddande vid dem, blir allt viktigare. Påverkare från alla möjliga skrån är numera i centrum när det gäller att influera andra människor. Om det ska vara så? Ja varför inte. Egentligen har det skett en tydlig demokratisering av hela samhällsprocessen. Men det är klart att där också finns risker att hantera.

2019 år året då jag så innerligt hoppas att familjepolitik vore good enough att vara en av de hetaste valfrågorna. Man slår upp stora rubriker om hur dålig nativiteten är i dagens Finland. Hur få barn som föds – kanske det skulle löna sig att ta reda på varför eller enkelt; ta in det som redan sägs. Att det handlar om både arbetsmarknadspolitik, jämställdhet och en familjepolitik som borde omfamna. Familjepolitik omfattar ju allt! Får man till en debatt denna gång som omfattar Finlands framtid så där på riktigt  eller fastnar vi i ändlös byråkrati eller kampen mellan regionerna. Eller att bevara  trygghet vs. försöka förändra, Hmm.  Här handlar det nog om att ta till sig det som man gjorde  efter kriget -attityden om att skapa något bättre för kommande generationer. Att allt inte bara handlar om att ” skrapa åt dig så har du”. Världen förändras – hur vågar vi hänga med där. Vågar man ta kliven in i nya frågor?

Nuförtiden kokar jag ingen korv mitt i natten för att hållas vaken, Numera får jag sluka material och opinionsbildning utan att stå i det direkta  rampljuset. Och ja, det är skönt. Kan ännu känna den utmattade känslan efter den debatt där 15 kandidater tävlat om mikrofonen. Heder åt alla kandidater som kör ett hårt race nu i vår.

Och jag önskar så att varje kandidat som lägger sin tid, sitt engagemang, sitt ork och också sin ekonomi på spel ska få lyckas.  Det är liksom inte alls så enkelt som det ser ut. Däremot är det betydligt mera spännande än det ser ut. Valår – det är grejer det i vår tv-soffa. Ser fram emot insändare, debatter och framtidsvisioner – där man skapar mera än man snackar. Let the show begin!

Hälsningar från köksbordet i Västervik där de politiska diskussionerna alltid går heta. Nu ska jag väcka familjens moderat (min man alltså) och sjunga för honom. Kakan och presenter väntar en 38-åring.