I samarbete med Two sisters consultation

Jag pluggar in hörlurarna och kör igång podden om livspussel med Jenny och Anna. Går mot tåget i Åbo. Hemma i Vasa i natt. Förlorar mig helt i deras podd. Så otroligt rätt de har. Jag tar åt mig av varje ord. Just så här är det nämligen; mycket handlar om ett stort pussel som ska läggas i livet. Där det är svårt att särskilja jobb och privatliv. Jag tror ju inte på att jag ens vill försöka just det. Jag är bekväm med att leva i en blandning så länge jag vet hur jag ska hantera det hela.

Där småbarn och familjen behöver ha sitt, där man måste lära sig prioritera. Men det är svårt. Tro mig. I det skedet man försöker skilja på ettåringen och treåringen som slåss om ett läppstift (den ena biter sedan av ena halvan och börjar tugga på ett klarrött läppstift som en gång var mitt) samtidigt som sexåringen gråter i sin säng över att han fick fel sorts spel av tomten. Låt mig få tillägga en nioåring som inte kommer i säng.  Då går man lite sönder. Disken som väntar, tvätthögarna som ska fixas. Och mailen klingar in. En ansökan som borde ha varit klar kanske blir färdigskriven först kl 01.30. ”Tagga ner” säger någon kanske. Jag skulle hellre nämna det som ett pågående livspussel som man lyckas olika bra beroende på dag. Grunden är att hitta den egna orken.

De 1000 bitarna. De syns nämligen också i arbetsmiljöer. Trötthet, utmattning och ren orkeslöshet. ”Kom ihåg Anna, alla tänker inte som du” sa min kloka chef. Det har jag försökt hålla bakom örat. För alla har olika bakgrunder, smärttrösklar, känslighet och ork. Det gemensamma här som Anna och Jenny pratar om är att man i samtliga fall måste se människan som helhet. Är man uttröttad på jobbet så går det liksom inte att tänka att det alltid bara handlar om vad som händer vardagar mellan kl 08-16. Lika mycket ska man egentligen fundera på övrig tid och ens egen ork och prioriteringar där. Orken är något som skall ses över hela linjen; arbetsgivaren kan inte komma in och säga vad som ska hända på fritiden men som arbetstagare är det bra att man själv tänker på helheten. Arbetsgivaren kan åtgärda och prioritera på jobbet för att underlätta och ge andningspauser. Men hemma då? Där måste man lägga egna prioriteringar på plats. Att ta in konsulter som Anna och Jenny ger en opartiskhet i diskussionerna samt framför allt nya friska tankar och förslag. Genom åren vet jag att just sådant förebyggande arbete kan lösa mycket – i tid.

”Är du en övermänniska – två jobb, fyra barn”? Det var en rätt vanlig kommentar om mig i höstas. Nej. Jag är ingen övermänniska. Och nej, stress är inte heller farligt. Det är som Anna och Jenny säger i sin podd; vi har alla lika mycket tid. Men vi utgår från olika perspektiv. Olika liv. Att min stresströskel är rätt hög har att göra med en hel del olika pusselbitar. Det har inte kommit av sig självt direkt. Framför allt följer jag Jenny och Annas råd om att prioritera. Good enough brukar jag också prata om. Med fyra barn under 10 år så kan jag inte vara överallt. Jag orkar inte det. Det blir inte många kompisträffar eller tjejkvällar för mig tyvärr. Det har varit tunt med det de senaste åren. Jag har varit tvungen att göra ett visst schema för att orka med det jag har och vet att jag inte kan vara överallt. Det fungerar inte hemma eller med min egen ork. Och gymkortet är uppsagt – hemmaträningen gäller för min del.  Och vi delar rätt lika jag och Andreas. Dessutom vet jag att jag håller trycket. Jag har testat mig själv så många år och som ytterst ansvarig kan du inte lägga dig ner direkt eller lyfta händerna. Hur skulle då resterande anställda göra? Nej, här krävs det att man vet vad man gör och hur man både förebygger och åtgärdar. Jag återhämtar mig kvickt. Det enda som kan få mig att så att säga falla på knä är konfliktfyllda situationer. Och kanske just därför ska man jobba med just det som ni hör i podden – det ska förebyggas i tid.

Om det här är lätt? Nej verkligen inte. Jag har lärt mig de senaste 10 åren och jag har tagit hjälp för att  komma vidare. Jenny och Anna pratar också om stöttepelare. Min mamma är en sådan. En sån ni vet som dyker upp med bullar i frysväskan och sjasar ut mig på promenad om jag ser trött ut. Som smeker en trött kind och stöder mig framåt. Är alltid där. Det är ovärderligt. Hon dömer inte, hon bara backar upp mig. Alltid.

Livet är de dagar som man minns. Men under de mest utmanande dagarna – när man inte har klart för sig vad man klätt på sig och var man kanske ska vara en viss tid – så måste man ha en coachande part att få falla tillbaka på. Den neutrala handledningen är många gånger exakt det som behövs för att man ska se klart på situationen.

Jenny och Anna berättar om varningssignalerna man ska spana efter. Min egen signal är att jag får huvudvärk, för det har jag sällan. Och när jag börjar antingen glömma saker eller bli fumlig (typ bryta handleden som för två år sedan när jag kutade runt på jobbet) – då är det dags för Bertills att tagga ner.

Lyssna in Jenny och Anna. Och ta fram din kalender efter det.