Lite snällhet kan man väl unna sig

Skidorna spänns på. Spåret är inte det bästa. Jag hatade att skida i tiderna. Nu försöker jag lära mig att tycka om det igen? Om det går bra? Ja,  egentligen. Det finns en skönhet och frihet i att glida fram (eller staka sig fram och kladda runt med snö under skidorna. Ännu värre – vurpa i kurvan)

Vet ni, jag växte upp bredvid ett vackert skidspår och skidade massor som liten, lärde mig snabbt åka slalom- det var bara att spänna på skidorna och åka från garaget där hemma rakt över vägen och den lilla åkern. Och sen var jag där. I backen. Ljuvligt. Bästa sättet. Så enkelt och kravlöst.

Men någonstans i kanske gymnasiet så smakade skidningen exakt noll. Snarare trä. Det fanns ingen glädje i det, mest jagande i backarna. Det är helt okej om du satsar på en tävlingskarriär men när du liksom inte gör det. Då finns det inget mera effektivt sätt att ta död på skönheten i en sport, det gäller alla grenar, än att träna för hårt och liksom låtsas att villkoren är andra. Att vi alla skulle vara fem före goda åkare. Jag var inte det. Jag var ju en kortdistansare med explosivitet. I friidrott. Ingen som älskade att svettas i mördarbackar.

Om jag ska lära mig en idrottsgren så vill jag ju inte ha blodsmak i munnen eller dålig känsla.  ”Skida med barnen, så ska du se att intresset väcks igen” sa en klok man åt mig. Och jepp – det var där skönheten låg. Nu kan jag hasa rätt långsamt runt med en tioåring (som sticker ifrån) och en sexåring som snackar lika mycket som han stakar. Han är tacksam att ha med i spåret – får ju inte tråkigt direkt. Och en treåring i pulka bakom mig. Men blodsmaken och jakten finns inte mera. Bara det goda är kvar.  Hoppas jag.

Det är inte lätt det här med hälsa. Januari är ju månaden när ALLA ska hänga på gymmet intensivt igen. Omklädningsrummet är fullt och tunnas ut sen under våren igen. Alla vill starta nytt år med nya löften. För min del blev det en envis hosta som satte stopp för julens” nu ska jag komma i form igen”. Hösten slet en hel del på fysiken.

Tidningshyllan är full av inspiration. Men ja jag vet inte, i år lockar det liksom inte. Jag måste bara hitta min egen grej för våren. Och låt mig börja med att erkänna en sak; Det spelar ingen roll om du tränar – ifall kroppen inte är mottaglig. Det insåg jag mot slutet av året. Jag hade gott kunnat lugna ner mig, andas och låta tiden ha sin gång. Inte stiga upp vråltidigt för att kunna bocka av träningen. Och nej, det är ingen bra grej för mig att träna närmare midnatt eller vid 05. För min kropp sa nämligen ”Tack men nej tack”.

Jag är inte lagd åt maratonhållet, har problem med ryggradsreuma mellan varven och gillar att växla träningen. Jag har självdisciplin så det räcker och blir över men jag måste ha med lite passion trots allt. För det här med att röra på sig ska vara kul i grunden, inte kanske alltid men nästan i alla fall.

Jag har tävlat i tiderna, har i grunden en stark fysik. Men låt mig erkänna en annan sak; det blir tuffare med åren för min del. De krävs mera och lite annat. 40 är inte det nya 30 alla gånger när det kommer till fysik. Det betyder inte att man ska ursäkta ihjäl sig för att slippa ta tag i sig själv .Tvärtom. Men lite snällhet kan man väl unna sig tycker jag.

Sånt som kommer med åren.50813612_397388371031529_1719454023393738752_n

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s