Jag bär ner Malte i min säng. Drömmar om livet jagar honom. Han som är den enda av de våra som annars sover som en stock. Men som sexåring börjar man försöka greppa livet och förstå vad som händer runt omkring. Och livet, ja, det är inte helt lätt.  Det ska inte vara lätt, förklarar jag åt Malte. ”Nej. man måste vänja sig vid att det finns krav” – förklarar jag åt Tyra.  Varför då, frågar hon. Sorger och bedrövelser. Liv och död. Allt finns där. Jag berättar försiktigt utan att linda in saker för mycket i bomull. Malte kommer bärandes med sin jordglob och vill veta hur flyktingar färdas i båtar och var Syrien ligger. Sen vill han också veta var Korsnäs ligger och om det hör till  Finland. I hans värld är Vasa Finland. Och Vörå också. Sen är resten lite diffust. Världen är stor men också så liten.

Jag kryper in i mitt randiga nattlinne och myser till. Datorn hamnar framför mig i soffan. Nej, inget Netflix här inte. Utan jobb. Min tid, min egentid. Jag har projekt som väntar, föreläsningar att jobba med. Och texter som ska skrivas. Barnen hostar i sömnen. Smilla har  feber som lyckades stiga igen.

Några veckor in i en ny värld för mig och för oss märker jag plötsligt att jag är mera lugn i sinnet. Jag sitter inte och vaktar telefonen kvällstid, ,rusar inte upp (nåja online är jag ju alltid) när mailboxen tar emot ett nytt mail. Jag har ork att leka med Greta Gris-figurerna utan att gå mentalt sönder av saker som väntar på bordet.  Jag kan se ett avsnitt med ”Booba”-trollet på 15 minuter och inte räkna minuterna tills jag borde göra annat. Samtidigt är min kreativitet mera flödande än någonsin. Det hänger troligen ihop med varandra. Lite Greta Gris varje dag kanske stimulerar nya tankar!

Veckan som nu snart är torsdag morgon har varit fullspäckad men ändå med skön känsla. Vi har träffat underbara och så sjukt trevliga Tobbe Larsson i veckan, ordnat presskonferens för honom i Helsingfors, Linn har suttit i poddstudion och producerat, jag föreläst på svenska klubben tillsammans med kunniga och duktiga människor som  Christoffer Taxell, Kaj Rönnlund och Anders Norrback, som också var den som ordnade hela seminariet. Så sköna människor. Så fyllda med kunskap, åsikter, historier. Framför allt så glada!  Och det mina vänner är det bästa av allt.  Så fortsätter natten med att torka feberheta pannor och trösta oroliga när drömmarna kommer på. Och så inser jag att det är morgon igen. Ny dag gryr på Råsvängen 4.