Hur har du det idag Anna

Jag sitter och viker kläder från torktumlaren. Numrorna 92, 104, 122 och 134 ska i rätta högar. Så lycklig jag är att få vika kläderna åt dem. Det doftar gott av sköljmedel. Och blå tröjor växlas med rosa byxor.

 

51017123_226087221675904_5569772623778283520_n

Ljuset är starkt idag.  Så där kraftfullt som det bara kan så här i januarisolen. Jag hade tänkt ut så mycket klokt att skriva om. Men det ville sig liksom inte. Det är söndag och morgon och jag styr bilen mot Rådhusgatan 21 i minus 23 grader. Natten är som alltid – jag springer mellan olika rum och sängar tills jag småstupar i egen säng. Rakt i den gröna sammetskudden. Vaknar med nackspärr efter 1,5 h och inser att klockan bara är 5.30 men eftersom det är dags för nästa rumba nu så stannar jag uppe. Orkar inte helt somna om igen. Det finns något barmhärtigt i morgontimmarna. När allt är tyst i gränderna. När det är stilla. Kanske det är därför det sägs att de mest effektiva är de som jobbar morgontimmarna. Flödet runt omkring är då rätt litet.

Jag hittade en av de häften som min mamma gömt i huset – hon plockar systematiskt alla mina gamla pärmar hit till oss – i smyg! Mitt i allt dyker det upp skolhäften här och där. I det här häftet har jag förutspått min egen framtid. Mycket stämde faktiskt men det mest fina var min beskrivning på mig själv; ”egentligen är jag en ganska glad person”- Egentligen? Var jag ingen glad 13-åring i skolan? Numera känns det som om jag, trots en del bedrövelser också, kan skratta mycket. Jag skrattar med barnen, skrattar på jobbet, kan le på egen hand. Och min största rädsla där är att mina mungipor inte ska peka uppåt sen, när det blir lite fler år och rynkor runt mig. Att det ska vara en sur riktning nedåt.

Det finns så många goda glada runt mig. Barnen driver mig till vansinne men också skratt varje dag. Vänliga vänliga människor möter mig. Ovänliga också men dem försöker jag hårt ignorera. Jag hade glömt bort Tyras tävlingslicens förra veckan och insåg att hon nu inte kan tävla om det inte fixas typ direkt. Möttes av det mest ljuvliga och glada bemötandet som berättade att det fixar sig. För mig blev det ansiktet utåt för den föreningen (självklart VIS :)) – det är också en sorts branding – en oerhört viktig sådan! Sånt gör att man bara vill gråta en skvätt – att det finns duktiga människor som fixar mitt strul! Utan ett minsta knyst. Sån vill jag också vara.

Min fina fina vän berättade igår hur barnen speglar vårt beteende – om de möter glada skratt och tilltro. Ja då tar dem det minspelet och känslorna med sig. Och jag tänker att om jag ler så där äkta, kan känna också äkta bedrövelse och sorg, så ska e mina kunna spegla sig också i mina känslor. Att jag också kan vara arg men att de ändå ska minnas mig rätt glad.

Jag minns jag bara pappa som så glad. Han var liksom alltid det. Till och med vid köksbordet en kall januaridag när han kom från jobbet, bytte om till jeans, tvättade sina stora händer, smorde in dem med tjock salva efter dagens arbete och klappade mig på huvudet. ”hur har Anna haft det idag” sa han. Jag kanske muttrade bra. Men det var ett varmt muttrande. Han hade en skön stämma, han skrattade och skrockade.

50788414_348395795999215_582268553109962752_n

Men alltså glada människor. Så skön start man får på livet tack vare dem. Jag jobbar hårt på att fortsätta skratta, strunta i små saker och låta barnen spegla sig i alla känslor. Livet är ingen pågående fest direkt. Men ibland är det kalas. Och det måste det också få vara.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s