”Det är inte lätt att vara liten” tänker jag när jag ikväll baddar små infekterade bebisögon och lägger täcket om Smilla som somnat med en puppe i sin hand.  Men nej. inte är det lätt att bli gammal heller. Det vittnar denna veckas rapporteringar om. Ilska över att man inte burit människovärdet först när det kommer till vården, rädsla över vad som kan hända om man är ensam och utsatt.  För min del också en frustration över att man försöker rikta det till en debatt mellan privat och kommunal vård. Det är inte där det ligger.  Det ligger i de beslut, i den resursering och i den syn man haft när man fördelat budgetmedel eller när man gjort upp minimikrav.

Jag minns det som igår. År 1992. Min ampra farmor Linnéa var 80 + och hade brutit lårbenet tror jag. I alla fall minns jag att hon inte längre klarade sig själv hemma. Hon skulle in på det som då kallades åldringsvården – det som egentligen inte finns mera – varken som begrepp eller form.

”Jag ska INTE till fattighuset” deklarerade hon. Jag minns stämningen. Minns hennes ord. Minns att pappa ändå var tvungen att få in henne där. Minns att hon var arg. Och jag minns att hon sov i en korridor med en liten säng och ett bord. Det var överfullt på den avdelningen. Hon tappade där och då all livslust. Hon som älskade Västerås, där hon bodde länge. Hon som pratade sig varm om servicehusen som man hade i Sverige. Hon hade haft andra alternativ idag. Men jag minns smärtan i hennes ögon, ,den tunna vetebrödsskivan i handen. Hur hon tittade ut och bort. Jag var tonåring då och förstod inte så mycket alls av det hela. Bara att jag förstod att hon inte ville mera efter den dagen hon lämnade sitt hem. Och att det tog ont för pappa, även om han inget sa åt mig.

Det har varit hemska saker som uppdagats denna vecka. Så att hjärtat gråter när man tänker. Men det hjälper inte att stanna vi gråten.  Eller att oja sig. Det hjälper bara och endast att agera. Framför allt politiskt – på alla nivåer. Det går inte endast att gå åt partiledningar och regeringen. Nej, man måste också se sig i spegeln kommunalt. Jag beundrar de politiker som faktiskt kan säga ”Nej, men bättre än så här kan vi! Nu gör vi om”. Jag klarar inte av beskyllningspolitiker eller andra i samhället som hytter med fingret åt alla andra. Det finns ingen ”Någon” Det finns bara vi här och nu som ska påverka och se till att liknande aldrig händer igen. Men då måste man tänka längre än privat / kommunalt. det är då vi bör gå in i värderingsdiskussionen. Inom vården och inom de ”mjuka” sektorerna. Vågar vi det? Jag hoppas det.  Jag hoppas den diskussionen orkar vara het också i valrörelsen.

Jag sommarjobbade inom vården och inom demensboenden. Privata och nytänkande sådana i Oslo i tiderna. Jag har sett den privata vården inifrån via Folkhälsan de senaste åren. Jag har sett privata alternativ och boenden i Amsterdam, Göteborg, Berlin m.fl. Och jag kan bara önska att min farmor hade haft det så. Att kunna välja. Folkhälsan med värderingar, principer och stolthet. Som tror på något, som kopplar in både forskning, välmående och hälsa. Som gör det med kvalitet. Och ja, värderingar tycker jag också skall räknas högt i upphandlingar. För de säger något.

”Allt har sin tid och sina åldrar” brukar mamma säga.  Så är det tänker jag. Och hör när den yngsta sätter igång med nästa hostattack och snörvelgråt. Allt har sin tid. Men vi ska banne mig, ,vi vuxna och vi som har möjlighet att påverka, se till att vi gemensamt tar ansvar och berättar om vilka värderingar som är viktiga, röstar i enlighet med dem och kräver att de också följs i praktiken.  Vi har all möjlighet att göra det nu under våren när en ny riksdag väljs.