Det finns dagar och så finns det … ja andra dagar och nätter. När jag matade en treåring med ”kossayogurt” kl 03 i natt eftersom öronvärken då lättade och hon var mottaglig för lite mat – så kändes det som om livet var lite extra suddigt. Jag somnade nästan med skeden i handen. Tyra drömde mardrömmar om bränder. Maltes öron värkte. Men vet ni vad, så är livet. Det finns underbara dagar och mindre bra.

Minns ni själva hur det var att vara sjuk som barn? Jag minns. Det var gul jaffa och hamburgare när pappa var hemma. Det var vitlökskok, safter och annat nyttigt är mamma var det. Men det man minns och alltid bär med sig är de varma famnarna.  Jag i mammas famn i badrummet. Pappa med stövlarna på i samma rum. Han duschade badrumsväggarna en natt för att få maximal ånga i rummet och på det sättet lätta min bronkit som gjorde att det var så svårt att andas nattetid. Alla var sjöblöta av ånga och svett. Men andningen lättade. Nästa morgon sov jag vidare i manglade svala lakan. Pappa åkte kl. 06 till jobbet och så var mamma hemma. Men tryggheten när man är liten och gråtig. Den minns jag.

Med det i ryggen och i hjärtat är det betydligt lättare att veta vad det betyder att få ”kossayogurt” i mammas famn kl. 03 på natten. Om man faktiskt behöver det.

Jag ser ut som en total rishög idag. Men det är det alla gånger värt.