Min favoritkonduktör kommer gåendes med en ung, arg och skrikande tjej på tåget. Hon svär, slår runt sig och kallar honom så många elakheter hon kommer på. Han behärskar sig och försöker lugna henne.

Astrid Lindgren brukade säga att man ska ge barnen så mycket kärlek som möjligt så kommer folkvettet av sig självt. Det är nog sant. Delvis i alla fall. Sedan finns det många andra saker som leder till illamående som får sig absurda uttryck – som det som vi bevittnar just nu.

Jag har fått så mycket kärlek att jag nästan drunknat i den. Men jag har hållits på banan med att ständigt få en fostran i vad helt vanligt folkvett är. Det var liksom viktigare än allt annat. Uppför dig. Sa de hemma. Jag tog dem på fullaste allvar.  För jag blev aldrig bortklämd. Bara älskad. Som liten men också som vuxen. Aldrig någonsin så behövde jag bevisa något där hemma, inte vem jag var, inte vad jag ville bli och inte bevisa hur jag var som människa. Huvudsaken man mår bra och uppför sig som folk.  Sa de. Och jobbar för sig.  Och är snäll.

Nu kan man ju förstås säga att jag har noll aning om varför tjejen skriker och slår runt sig i tågvagnen. Sant. Alldeles sant. Men någonstans finns där ett behov av något.  Kanske också att bli sedd.  Men kanske också en gränslöshet. Hon är uppenbart ledsen. Och kanske en ensam ung flicka.

Mamma fyller år i morgon bitti. När man förlorat en förälder så blir man extra varsam med den som finns här. Hon som visade sig vara stark när livet gungade. Kanske starkare än hon trodde att hon var. Hon som fixar kycklingbiffarna när jag kommer bara för att hon vet att jag tycker om dem. Hon som rycker ut i tider av magsjuka bara för att hon vet att jag behöver hjälpen. Hon som kramar om, torkar tårar och stöttar. Hon som har läst alla mina insändare genom åren och berättat om det varit begripligt det som jag fått ihop i text. Hon som också berättade om kärlek och som varnade för att bli beroende av en man. Som lyfte värdet i att arbeta på egen hand oberoende yrke. Hon som tittade mig djupt i ögonen och sa ” kom ihåg att du alltid ska reda dig själv och din egen ekonomi. Du ska inte behöva be om pengar av en man”. Och kom ihåg att hon är uppvuxen under den tid då kvinnorörelsen också bredde ut sig – då kvinnans roll blev en annan.  Hon är född på den tiden då pojkarna ännu gick före flickorna när det kom till familjens satsning på utbildning som orsakade kostnader.

Idag är det en annan tid. Nu är det jag som tittar min son djupt i ögonen och tvingar honom leka jämställt. Ja, tvingar. Det är det jag gör. Jag har honom att fundera efter ordentligt när han bygger lekar eller annat med hänvisning till att ”flickor inte vill”. Han får gå och göra om sin läxa helt enkelt. Ni kanske tänker att det är löjligt att blanda sig i en sexårings tankar. Men nej, det tycker inte jag. Jämställdhetsfostran och tänk är liksom inget som skolan skall sköta om ”senare”. Det ska påbörjas hemma.

Med kärlek i mängder, folkvett och en medveten fostran – så hoppas jag att mina barn kan se mig så här också en dag som vuxen. Att kärleken alltid var synlig på alla sätt – att man aldrig behövde fundera på vad mamma kände. Att hon alltid fanns där som vuxen också. Att hon ringde varje dag bara för att få höra rösten.

Tveklöst har mamma haft och har en avgörande betydelse i mycket jag gör. Jag är stolt över henne. Stolt över vad hon åstadkommer. Stolt över hennes styrka. Hon gillade inte alls att jag bloggade. Men så visade det sig plötsligt att hon läser min blogg trots allt.

Så mamma, när du läser detta. Skål, kram och puss! Snart firar vi dig ordentligt 🙂