Datorn i famnen, en mandarin i handen, svala lakan och en tekopp bredvid. Låter som en festlig vändag, eller hur? Det var en dag då allt gick fel. Slutligen så tänkte diskmaskinen ge upp också. Mitt humör gick liksom inte att fixa idag med lite positive thinking. Jag ville liksom inte umgås med mig själv. Milou fick sitt kanske första vredesutbrott på Minimani och jag fick lämna allt och gå ut. Smilla bet Malte i axeln efter det. Skönt, eller hur! Nej, det var inga rosor eller middagar här inte.

Nu i efterhand. När det är tyst i huset. När bara datorn surrar och min egen dåsighet ligger på. Nu kan jag tänka att fast jag inte hade någon skön aura kring mig idag, så kanske jag gjorde skillnad för en människa. Jag kom passligt förbi med bilen när jag insåg att en stor karl ligger på vägen. Jag rusade ut samtidigt som ett yngre par kom. Mannen hade liksom druckit mera än en öl, hans ansikte var fårat och tröttheten var stor. Dessutom hade han halkat och fötterna bar honom inte. Malte blev rädd och försvann in i bilen igen.  Jag sträckte handen och satte mig bredvid, I väntan på ambulansen. Han sjöng om Las Palmas, om Mamma Mia, han skrek och grät av både fysisk och kanske livssmärta. Men han höll handen. Hans lila stickade mössa hölls inte på så när jag försökte få den på hans huvud igen som skydd mot snön så tittade han på mig och säger ”Mamma, ootko sä mun mamma”? ”Sä oot niin kaunis ihminen”.  Jag tryckte hans hand och han skrek ut längtan efter sin vuxna son. Just där och då tänkte jag inte så mycket annat än att jag hällde ut hans flaska med starksprit.  Men så här några timmar senare. Efter en dag som inte var min direkt. Så tänker jag att jag höll hans hand i alla fall. Han hade någon en stund.

Ensamheten.  Den måste vara den värsta Det såg jag ikväll. Igår berättade David Björkström om sitt liv från tungt drogmissbruk till tillfrisknande. ”Alla var arga på mig när jag var liten” sa han under sin föreläsning. Och jag tänker att det också var en ensamhet.

Kunde vi lindra varandras ensamhet ibland? Kan vi göra skillnad just där vi inte fattar att vi gör en skillnad? Vad krävs för det? Jag vet inte egentligen. Jag vet bara att goda saker inte händer goda människor – det är struntprat.  Men det jag vet är att det är svårt att få saker att hända om man är helt ensam.

Så jag höll hans hand en stund. En liten stund av mitt dygn kanske lindrade någon annans ensamhet. Även om han knappast minns mig i morgon. Men jag minns.