Morgonen gryr här på Rådhusgatan 21. Jag steg upp tidigt, ett möte väntar här idag och jag jobbar bort lite extra. Obeskrivligt vacker morgon i Vasa. Himlen är rosa och morgonsolen skiner in mellan husen.  Barnen sov så skönt vidare när jag tog mina väskor och mjukisbyxor en tidig söndag och åkte mot den lilla stadskärnan som Vasa utgör.

Insåg när jag landade på kontoret att det underbara i de arbetsgemenskaper jag funnits i är att jag sällan längtat bort. Har jag alltid haft de bästa jobben? Ja och nej. För mig har de varit det – hela vägen. Varför? För att jag gjort dem till just det. Visst har det funnits svåra situationer också då en viss låga slocknat en aning. Allt kan man inte påverka. Men jag har alltid kommit snabbt igång igen. Det viktiga är att landa och stiga upp igen. Nej, det är inte så att det är chefen som skall göra allt. De bästa arbetsplatserna har ett team där alla tar ansvar och också får möjlighet att styra och leda tillsammans. Då kommer också känslan av att själv kunna påverka och också i slutändan ha och ta eget ansvar.

Just nu är arbetsklimat hetare än någonsin. För första gången kanske den är betydligt viktigare än siffran på lönespecifikationen? Jag tror det. Den nya generationen är het i dessa frågor.

I debatter om regionalpolitik sägs det att unga speciellt då finlandssvenskar flyr Finland just nu på grund av språk – struntprat säger jag om det. Säkert sant för en del men långt ifrån en allmän sanning. Unga söker upplevelser och kunskap – bra säger jag! Go for it. Åk ut i världen. Åk längre än jag gjorde. Men kom hem igen. Och det är där, just där, vi måste fundera om hur vi fungerar i Finland. Har vi attraktiva lösningar? Får man tjänstledigt om man vill pröva på annat en stund? Får man jobba deltid? Har vi ett system som möter människan eller har vi en byråkrati som är uppbyggd för ”att passa alla. Men som passar ingen”?

Det är kanske här vi som samhälle och arbetsgivare bör titta oss i spegeln. Om vi inte får arbetskraften att tända, så hjälper det kanske inte att pumpa in euron i vissa saker? Kanske det är de mjuka värdena som egentligen inte kostar så mycket – som är en konkurrensfaktor?

Här har ni en som tror det. Att vi kan håva in talanger i alla åldrar – om vi bara vill! Om vi bara lättar lite på systemet och struntar i samhällstraditionen att inte tillåta ”avsteg från normen”.  Lika för alla i arbetslivet betyder faktiskt ibland att det inte passar så hemskt många.

Just nu spelar Manic Monday med Bangels. Och min söndag är halvvägs.