”Nu mamma, har du så inte den bredaste baken i familjen längre”, kontrade Malte. Ja men det tackar jag väl för. Han skiner av lycka, mycket medveten om att senast han sade detta så var inte mamma på det bästa humöret. Mycket eftersom han inte avslutade diskussionen där och då. Utan gick an. Ni vet att jag älskar effektivitet och tidsoptimering. Nu sitter jag som bäst i bilen mot Nådendal med familjen. Några sover, Andreas kör bil och jag jobbar. Skönt att beta av allt! När jag stopplade runt i trappan i natt, med 45 minuters mellanrum, så gick jag via spegeln. Håret på ända och rynkan vid sidan av ena ögat sken mot mig. Inte så där mjukt. Utan mera som en påminnelse om att jag inte sovit så där jättemycket de senaste 10 åren. Mina barn vill helt enkelt inte sova på nätterna. Men bra tycks de orka för det  🙂

När det kommer till balans i hälsa så är det inte det lättaste. Mamman i huset kommer sist liksom. Det är bara krass fakta. Och det får man göra det bästa av. Hösten var en galen tid och när jag ser på bilder från hösten så känner jag inte igen mig. Eller mina ögon. Det där är liksom inte jag. Jag ser så annorlunda ut. Och nej med facit i hand – att sova minimalt för att gå upp kl 05 är inte alltid smart. Vet ni varför? För det gav INGET resultat. Det kunde våra pt:n berättat för mig. Men jag hade inte lyssnat. För här skulle det tränas! Här skulle man i skick igen. Här är man FAB 40 hela vägen. Nja, det var ju inte så. Min kropp svarade inte i höstas. Inte alls. Den var mera som ”låt mig vara i fred”.  Ingen större mental nytta där med yogatimmarna. Typ. Så efter årsskiftet bestämde jag mig. Strunt i jeansen eller storleken. Eller nja, egentligen är jag för fåfäng för att helt strunta i det om jag ska vara ärlig. Min reumamedicinering som varit på paus sattes igång igen, mina fötter röntgades igen, förändringarna som finns i kroppen efter barnreuma och ryggradsreuma sedan 1995 skvallrade om att jag måste gå tillbaka till ”basics”.

Så vad gjorde jag då? Jag började om. Jag började löpa i vattnet igen som jag gjorde under friidrottstiden. Jag yogade lite. Promenerade. Lyssnade mera på vad jag orkade. Och banne mig, klart att det blev resultat. Nu springer jag igen 5-6 km igen utan att stanna. Jag känner att kroppen lyssnar och jeansen är rymligare. Och när jag springer upp och ner nattetid mellan rummen och fyller på välling eller tar en ny mjölkflaska så dricker jag inte ett juiceglas eller liknande på grund av blodsockret. Nej. Jag dricker bara vatten. Och det räcker.

Med det vill jag bara säga att det kan lönas att tänka om ibland. Får man nya argument i saker och ting, om det så gäller politik, hälsa eller livet i stort, så måste man göra om helt enkelt. Man vore väl bra dum om man fortsatte på samma sätt men med ny fakta liksom.

När det kommer till mammors hälsa så vill jag bara säga att det borde prioriteras – det måste prioriteras! Men det är man själv som måste göra det. Hitta den där tiden. Göra det så enkelt som möjligt. Jag äter mediciner, rör på mig, dricker ingen alkohol och försöker variera kosten. Men så sover jag löjligt lite, stressar runt som om det vore den sista dagen och har svårt att slappna av. Så jag har plus och minus på båda sidorna liksom. Och det gäller att lära sig lyssna på en inre rösten. Den har inte alltid rätt, men då får man bara göra om.