Det finns tusen små saker att klaga på i vardagen. Ni vet, tuff vecka, massa aktiviteter för barnens del som vi inte får pusslat, jobbresor. Ja sådana där banala saker. Och just då man täcks sucka över småsaker så dyker Barncancerfondens inlägg upp –  om babyn som har lite tid kvar att leva.  Som har en tumör i hjärnan som breder ut sig. Som inte ger henne en enda chans att växa upp. Och det knyter sig i bröstet. Så vacker liten.  Säger åt mig själv att skämmas över gnället.

Först listar jag allt sjukt bra som händer i veckan! Vilken fin dag jag haft i huvudstaden med möten som gav så mycket. Hur vi ska få leda värsta seminariet på onsdag i Vasa för Finsk-svenska handelskammaren, hur mycket jag lärt mig av den senaste artikeln jag jobbat med.  Men tja, så känns det också väldigt ytligt plötsligt.

Så då bestämmer jag mig för att lista följande. Kommande vecka ska jag; 

Leka med Greta Gris-dockorna tillsammans med de två yngsta utan att se på klockan eller kolla mailen i smyg. Faktiskt försöka få fart på Georg och Greta i deras plasthus.

Se en film med min man. Vi sitter i olika rum kvällstid och jobbar. Så gör vi varje kväll. Fast jag tror att han kollar fotboll i smyg.  Men hur som helst. Kanske vi skulle prata lite emellanåt vi också. 

Tacka Finsk-svenska Handelskammaren extra varmt för att vi fått chansen att leda upp och sy ihop ett enastående program. Att vi fick förtroendet. Det värmer.

Kamma Milous spretande rastahår utan att ha för bråttom.

Lägga mig bredvid Tyra och prata om varför hon inte får färga håret, varför napatoppar inte ska användas av en nioåring och om hur kul det är att bli äldre. 

Jag ska le lite extra åt otrevliga människor som är kort i tonen – tänka att det aldrig skadar att slösa vänlighet. Det där med att vända andra kinden till som man lärde sig hemifrån är ingen offerroll – det är ett strategiskt val.  Så länge som man vet om det. Snällisar vinner alltid i långa loppet.

Jag ska vara extra snäll med mig själv när jag staplar upp och ner i trapporna nattetid till barnens rum.  Hur jag ska göra det är oklart 🙂  Men det löser sig.

Jag ska lyssna mera än snacka.

Jag ska låta Smilla ta den där extra kossayogurten. Livet är för kort för att bråka om fel sorts yogurt.

Och jag ska krama mamma för att hon finns här. För att hon svarar i telefonen varje morgon när jag ringer för att kolla att allt är bra.

Jag ska tacka Linn för att hon hade mod att hoppa med mig – rakt ut i det okända! För att hon vill vara modig ihop med mig.

Sånt ska jag! Och lite till.