Så hör jag mig själv och min egen präktiga röst runt frukostbordet, samma morgon som vi ska stå på scenen för 360 pers. ” Ja du Tyra, men jag säger väl så här ; Det här har jag aldrig gjort förut, det kommer att gå jättebra”. Jag citerar Pippi åt min äldsta dotter och känner mig väldigt nöjd och på gång. Hon ser på mig och suckar.  En timme före mitt headset åker på och scenens strålkastare träffar Linn och mig så fumlar jag runt och är lika nervös som jag alltid blir just före. Jag övertygar mig själv om att det är det bästa sättet att ladda. Man ska vara lite nervig just före man ska in på scenen.  Att speaka på två språk inför så många människor, styrelseproffs, ambassadörer och ja.. Alexander Pärleros,  är ju inget som händer varje dag. Detta relaterat till att jag tidigare var blyg som en viol och inte klarade av att prata inför samlingar. Så ja, nu trivs jag som fisken i vattnet och vill egentligen inte alls gå av scenen sen. Det är en lång resa jag gjort mellan att knappt våga ta emot stipendiet i högstadiet till det här. Men resan har varit bra. Och sällskapet det bästa.

Temat var ”Nycklar till framgång i Norden”. Vi har jobbat sedan i höstas med att sy ihop allt åt Kjell och Finsk-svenska handelskammaren. Hjärtat klappade extra när jag tänker på att de gav oss förtroendet. Att Kjell våga säga” kör på”. För det var det vi gjorde. Förtroende skall alltid förvaltas väl.

Jag har kanske aldrig tänkt så hemskt mycket på själva innebörden av framgång. Däremot tror jag att min resa hela tiden har handlat om passion. Jag tror inte man blir bra på något man inte gillar – eller älskar.  Jag har älskat att göra det jag gör här och nu. Att jag levt både i nuet och i framtiden. Och att jag lärt mig bli orädd. Det är inget jag alltid varit. Men mest av allt kanske min resa ligger i att jag lever lite roligt på något sätt. Inte så att jag reser långt, har dyra prylar eller ens har behov av något sådant. Här finns inga lyxvaror eller vanor. Det som jag däremot har är en skön blandning av allt. En dag äter man och småpratar med ambassadörer och styrelseproffs. Nästa dag, som nu då, så bakar jag kanelbullar till Maltes kalas mitt i natten. Mockarutorna är klara redan – alla 50. Galet. Men jag hade lovat honom. Då är det bara att ta fram jästen och börja knåda deg. Ibland har jag försökt skilja allt åt – tänkt att jag blandar för mycket privat och affärer. Men jag kommer alltid tillbaka till att det kanske är min nyckel till passionen.

”Du ser ut som Annie Lööf – hela din stil också” säger Pärleros. Och jag blir helt till mig – jag har verkligen inget emot att jämföras med Annie 🙂 Och nästa dag låter det så här; ”Och var är mitellan” säger sjukskötaren som tog hand om min arm igår kväll.  När han möter mig igen. Jag stammar fram att den fick plockas av i bilen eftersom jag inte bemästrade de två yngsta med en mitella och en inflammerad arm.   Allt är relativt liksom. I stort och smått.