Den tidiga morgonen i tåget börjar med att jag ser dokumentären om Josefin Nilsson och hennes liv. Jag ser den två gånger. För den är svår att släppa.  Den kantas av glädje, hyllningar och liv men också ofantlig sorg. Syskonkärlek. Men också en ilska och vanmakt över att hennes liv präglades av misshandel, hot, ångest. Ingen som  lyssnar in kan undgå hennes systrars vanmakt över den tragedi som mannen bakom slagen och orden orsakade Josefin.  Och vi ser en rörelse som borde ha fått veta tidigare, sluta upp bakom henne.  ”Han är inte värre än någon annan” säger en kollega, en kvinna, tidigare om samma man som uppenbarligen är en känd skådespelare. Inte värre än någon annan. Jo, det var han.  Han som skrev brev åt henne med texten ”Josefin ful Nilsson”.  Eller ”Nu blir jag inte nådig att tas med”.  Eller Josefins egna ord ” jag minns när jag blev knuffad in i väggen så att jag fastnade”-  Och mycket värre än det blir det när man läser texten från domstolen.

Den rörelse som växer bakom Josefins öde är stark. Som vi kan ta del av via svensk media. Så är stark, mänsklig, ilsken. Det är inte bara snack och fina tal. Det är inga talarstolar. Det är handling. Kända artister som stiger fram och säger stopp. Det är frågan om andra som stiger upp och visar att det räcker. Människor som vågar säga att de inte jobbar på scenen med den mannen. Som kräver att samhället säger stopp. Vi vet hur Finland ser ut vad gäller kvinnovåld. Vi pratar mycket, inte ens det tillräckligt. Benny Andersson säger att folk måste få veta. Ja det måste de. Det måste vi.

Me too – handlade också om att någon, den första, vågade stiga fram. Jag hoppas innerligt att vi ser samma rörelse nu.