” Sidu nu är det dags för egentid för oss mamma” säger han och tittar på mig med ett tandlöst leende. Han ska snart sövas för magnetröntgen och är visserligen ännu rädd för kanylerna men har utvecklat ett positivt tänk; åtminstone är det bara han och jag den dagen. Och han får mat till sängen. Det är grejer det. Och just där landar jag kanske idag i mina tankar. Även om vi gjort detta många gånger förut så är det alltid jobbigt att söva ett barn. Han har inget livshotande utan undersöks och följs i jakten på en möjlig diagnos för en del ledproblem. Men ändå, det knyter sig i bröstet när han pratar om egentid för oss på sjukhuset. Han är lite utvald liksom säger han ”ja mamma, sånt här får Tyra INTE vara med om. Inte får hon mat till sjukhussängen heller”. Och han väntar på att få vrida om lite där.

Jag hörde på morgonandakten när jag kokade gröt i morse. Och även där knöt det sig i bröstet.  Kvinnan som pratade i morse talade om sorg, alla år som plötsligt har gått och hur mycket vi behöver gå vidare när sorgen sedan landar – att liksom inte leva i väntan på nästa katastrof utan leva på som om vi hade oändligt med tid.

”Nå är det Bertills Anna”? säger en man i min pappas ålder samtidigt som jag sitter på knäna vid Botniahallens läktare och matar den yngsta och försöker styra treåringen till att äta – de två äldre tävlar. Jag tänker att jag kanske träffat på denna man i politiska sammanhang, när man rört sig längs Österbotten i många år. Det visade sig vara fel. ”Du vet inte vem jag är. Men jag kände din pappa. Han var en så glad människa, Kaj var skryp!” säger mannen och ler mot mig. Och jag känner en våg av både sorg, tacksamhet och liv skölja mot mig. Det är länge sedan någon sökt upp mig med orden ”jag kände ju din pappa”. Att jag var någons. Sorgen är märkbar Han är ju inte här längre. Men någon minns, flera minns. Och jag är tacksam och tänker att pappa kanske sände det just där och då. Ni vet, som tecken eller så. Där sitter jag i trikåer och matar två trilskandes varav en kastar makaroner runt sig. Och jag ser plötsligt pappa. Och livet blir gladare – och jag påminns om livet. Ibland googlar jag pappa lite i smyg. För att se om hans namn finns kvar någonstans. Primitivt kanske. Men det ger en känsla av att han är här ännu.

Allt handlar om attityder. Och vilja. Både i arbetslivet och privat. Malte väljer numera att se kanylerna inför narkosen som egentid för oss två utan att jag någonsin sagt ett ord om något sådant. Han tar en attityd till livet som gör mig extra glad. För så klarar man också svårare tider. För de kommer oberoende vad man tror. I något skede.

Så mycket i jobbet handlar om att vilja och nära sin vilja. Och sin ork. Men vilja, ork och attityd hänger ihop på många sätt. Idag jobbar jag utanför magnetröntgen en stund. Dricker kaffe och väntar på en liten pojke. Han i blå tröja och gröna mjukisbyxor. Med en lös framtand.