Något nytt växer fram

Det slår mig liksom som en liten mjuk käftsmäll samtidigt som jag försöker få Milou att sova. Hennes små runda händer – ni vet med ”babygropar”. Jag smälter inombords när jag försiktigt petar lite på dem. Rundheten, det naiva och barnsliga. Öppenheten för livet. Allt är möjligt. Så klart med vissa begränsningar. Men attityden till livet, den är så fascinerande hos barn. I något skede börjar nyfikenheten lite avta. Försök och misstag gör väl att man så småningom inte är så sugen på att alltid vara tvungen att klättra på fel ställe, slicka på istappar eller smeta läppstift längs väggen i hopp om att det ”ska bli fint” , Men förlorar vi nyfikenheten och modet att våga testa för tidigt? Och vad kräver eller behöver den nya arbetsmarknaden av oss?

spegeln

Ni som följer mig vet att jag ofta drar en del paralleller mellan  att vara barn och  vuxen – attityd till livet och kanske också närvaron. Idag när jag ser de där små groparna i de små runda händerna så åker tankarna iväg igen. Utbrändhet och utmattning har varit på tapeten på sistone  – relaterat mycket till arbetslivet.  Och det finns ju unika historier bakom allt. Men det som är tydligt de senaste åren, när jag själv som chef även haft en del anställda, så är att det är en växande andel  unga kvinnor som så att säga går in i väggen. Vars ork pressas tills det bara inte går mera. Eftersom jag själv inte varit utbränd så skall jag inte alls gå in närmare på själva erfarenheten, för det kan jag inte veta eller känna. Det kan bara de som själva har drabbats och därför ska jag inte ens försöka mig på att tolka saker – mera försöka relatera till det som chef och som en som gjort också misstag vad gäller bristen på förebyggande arbete. Jag ser kanske nu först ett tydligare mönster speciellt vad gäller de unga kvinnorna. Där det hos många som kommer från studierna och är rätt nya i arbetslivet och pressar sig själva för hårt, har en omgivning som inte ser vad som händer, ställer alltid upp och är dessutom väldigt pedantiskt lagda – de vill prestera på topp hela tiden. Och det kan man ju inte. Allt som sedan kommer runt själva utförandet; konflikter, arbetsplatsens stämning, attityder från medarbetare, kollegor och chefer – allt inverkar. Och man kan inte isolera arbetsuppgifterna från allt det oberoende vad och hur man försöker. Och det är här någonstans i glappet mellan allt detta som många speciellt unga kvinnor drabbas.

Med det inte alls sagt att det inte finns likadan tendens hos äldre kvinnor eller hos män. Det jag säger är de erfarenheter jag haft under mina egna år i arbetslivet som snart närmar sig 18 år. Vi kan inte bara prata om själva arbetet och tänka att det är just arbetsuppgifternas ramar som leder till problem allena. På arbetsplatser kan det vara så mycket mera som spelar in; en chef som är oförutsägbar, som aldrig är nöjd, relationer till kollegor, oklara uppgifter och ansvar, ens egna krav på att allt ska vara perfekt. Och så klart också privatlivet. Allt samlas till en enda helhet.

Så vad ska man göra då som chef? Jag tror ju förstås att mycket handlar om ledarskap men också vänskap , att jobba nära varandra, bekräfta och lyssna. Att tro på varandra helt enkelt och våga göra mera individuella överenskommelser  kring jobbet. Men lika mycket handlar det om en ny HR-sektor överlag som växer fram. Ett nytt sätt att jobba med resurser och människor.  Det växer långsamt visserligen men den är oerhört spännande och ger också svaren på mycket av det vi ser som tendenser runt oss. Den nya framtida HR-sektorn satsar på att stöda teamen, förmännen och leda rätt platt.  En ny HR-sektorn kombinerar allt och jobbar mitt bland medarbetare. Det är därför jag tror att de större HR-avdelningarna som verkar idag allt mera kommer att jobba mera tätt med anställda och verksamhet, mindre avskilda och mindre egna helheter.  Enkelt? Nej. Spännande? Ja. Vad behövs? En helt ny attityd och en ny grund att verka på.

Jag går som bäst igenom HR-kursens svar – sex moduler hade jag fått till och enormt duktiga studerande. Det här måste vara en av de mest spännande kurser jag fått möjligheten att leda. Den här gången var det Novias HR-kurs för social- och hälsovårdsområdet.  Och även här ser vi det; behovet av att få vardagen att leva ihop med nya behov och också en ny arbetsmarknad överlag.  Här har vi mycket att bita i på alla nivåer och både inom kommunala och privata sektorn.

”Vad gör man om motståndaren har bollen?” Frågar Maltes tränare en stor hop med små fotbollsspelare. ”Man tar den” ropar de. ”Vad gör man om lagkompisen vill ha bollen”? Frågar tränaren igen. ”Man passar” skriker de som svar.

Och det är det här passandet man måste vara noga med. Att se varandra, passa när det behövs och kanske annars också. Säger jag som kan mera om arbetsmarknad än jag någonsin kommer att göra vad gäller fotboll. Men mentalt hänger de ihop tycker jag 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s