Jag tittar runt mig i morgonens påskkyrka. Kyrkan i Brändö är fullsatt med små barn i gula västar. Daghemmen i Vasa är här som bäst. Jag är här med Smilla och Milou. Det är något extra med kyrkan idag. Kanske det att den var fylld med små barn.

”Vem har DÖTT” ropade Smilla när prästen berättade om påsken. Och ingen skrattade åt henne, för det var en del andra som kanske tänkte samma sak. Men sen sa prästen något som kändes rakt in i hjärtat. Hon bad för dem som bestämmer mest att lyssna på dem som bestämmer minst. Som de som satt i kyrkan idag. Och jag tänker på valet så klart.

Familjepolitiken blev aldrig någon het fråga. Tyvärr. Här sitter en hel kyrka full av de som bestämmer minst.  Lyssnar man på dem? Tänker man framåt? Det varierar kanske. Jag tycker ju inte att sloganen ”äänestä Suomi takaisin”(sannfinl.) direkt funderar på framtiden och möjligheter för det här gänget i gula västar och röda kinder.  Och det blir så mäktigt på något sätt när kantorn låter ljuv musik ljuda. Mäktigt. Och sorgligt. Och andligt. Här står de små i kö för att få en liten bild att måla när de kommer tillbaka hem. Och de är nöjda med allt liksom. Jag hoppas innerligt att kommande valsöndag ska vara en bra dag för dem. En dag då sunda värderingar och en tro på människans möjligheter vinner. För alla dess små gula västar är så egna individer. De som bestämmer minst ska också en gång bestämma mest. Önskar så att de ska få växa upp i ett land med människonära värderingar, respekt och framtidstro. Inte i ett land som styrs av krafter som vill isolera, skylla på andra och vara livrädd för omvärlden.