Jag lyssnar på Radio Vega, älskar den kanalen, och förlorar mig i kvällens program där det spelas Bryan Adams. Bland annat. Jag är tillbaka i 90-talet. Till mitt flickrum med blåa tapeter, en Vöråspegel och ett akvarium. Och jag ser Anna med mörkbrunt hår sittandes vid skrivbordet. Som jag drömde i smyg om att bli äldre. Om blivande pojkvänner – men inga brustna hjärtan. Som den där tjejen i en vit mjuksidräkt fortfarande är jag. För det är ju jag.

Det här med ålder ni vet. Alla som fyller 40 i år. Som jag då – hur snabbt gick inte åren mellan 30 och 40! Hur snabbt som helst. Jag hann inte med. Eller låt mig säga så här att de många tusentals nätter (känns det som) som jag suttit med småbarn i famnen som vägrat sova, värmt välling, bytt blöjor.. ja då har tiden känns otroligt långsam. Som om klockan hade stannat. Ikväll känns det inte så. Men det är en bra känsla. Man säger att 40 är det nya 30 – att 50 är det nya 40. Tja, på ett sätt kanske. Men biologiskt så är det ju inte så. Kroppen förändras, huden förändras, återhämtningen förändras. Nu tänker ni att det är till det sämre? På ett sätt. Livet är fullt av kontraster! Sjukt härligt att det är så. Jag vill inte bli den där kvinnan som suktar efter svunna år. Jag vill bara må bra, känna mig stark och tränad (jodå, liiite fixerad är jag ännu) och skärpt. Och taggad. Och driven. Men inte suktandes efter att vara 20 år igen. Absolut inte. Jag var kanske som olyckligast som 20-åring.

Linn säger att jag är orädd. Att jag gör vad som helst när som helst. Det är något jag liksom lite njuter av att höra. Det har jag inte sagt åt henne. För jag har ju inte alltid varit en sådan. Det har kommit med åren. Så himla lycklig jag är över det. Jag, prestationscentrerade och darrande tjejen med mörkbrunt hår och i eget tycke för runda kinder, så är orädd typ 25 år senare? Med den känslan i kroppen så är det tacksamt att åldras. ”Pojkan” sa pappa om sina kollegor. De var 55 plus då. Mamma kallade sina kollegor för ”flickona” – samma sak där.

Jag och Linn kallar oss för tanter (det har Linn i och för sig infört som en skön inställning:)). Och jag ser att livet går på och tänker att man är lyckligast i de stunderna. När man egentligen inte funderar allt för mycket 🙂