Det är något med John Lundvik. Något alldeles extra, håller ni med? Han intog just schlagerscenen och sjunger inte bara som en gud – nej, det känns som om han är äkta. Genuin. Har något att förmedla som ingen annan har. Lite som det var med Dagny här i veckan. Dagny Carlsson. Jag och Linn träffade henne under Finsk-svenska handelskammarens årsmöte på Grand Hotel och vi blev alldeles knäsvaga. För det är något med vissa människor. Dagny är liksom inte bara den kända 107-åringen när hon kommer. Nej, hon upptar hela rummet när hon kom in.

Och ni vet, vissa människor klickar man med. De som man matchar perfekt med kan bli en tvillingsjäl på några timmar. ”Visste du mamma att du skulle gifta dig med pappa när ni träffades” – frågade jag ofta mamma som yngre. Det gjorde hon. Jag jagade pappa med frågor om kärlek och äktenskap. Om livet. Det var lite obekvämt för honom, en 40-talist, och han svarade ofta ” Nå, sluuut fråg! Klart att det måste vara något som gör att man vill gift sig”. Sen var diskussionen avslutad. För en stund i alla fall. Pappa var också en sådan, som tog hela rummet. Som spred värme. En snäll värme.

För 11 år sedan var det vi vid altaret.  Andreas och jag. Han som har förmågan att ta upp ett rum när han kommer in. En som jag inte alltid är överens med direkt men vars sällskap jag bara landar i. Varje dag. När han inte är här så är det lite tristare än vanligt. Han plockar om diskmaskinen efter mig. Jag är tydligen för slarvig. Jag bäddar om sängarna efter att han bäddat. Han gör det inte rätt. Men strunt i det –  hans närvaro liksom bara gör livet så mycket ljusare.

Han flyttade in på Mechelingatan 4 efter två veckor – sen stannade han. Vilken tur för mig.