Det finns väl knappast något så populärt ämne som ledarskap, eller hur! En ledare utvärderas, tolkas, kritiseras och hyllas – ibland i alla fall. Jag är en av dem som älskar att plöja genom litteratur, podcasts och artiklar om chefer och ledarskap. Men visst, för den som stiger fram idag så är inte världen helt enkel heller som chef. Det ställer rätt stora krav på att chefen i sig har självkänsla nog att våga fråga sig fram, lyfta medarbetarna och ta bort gamla tankar om hierarki och vem som får göra vad i huset. ”Ge inte lillfingret, för då ryker hela handen”, sa min far om ledarskap så länge han levde. Men världen är inte så längre. Man pekar inte med någon hand och man ska inte vara rädd för att tappa handen eller ansiktet ibland. Den gamla eran då man stod med klockan i handen. Den är över.

Ledarskap är ju en direkt spegling av samhället och vad som händer just nu. Hur människor beter sig, vart man flyttar, hur man agerar och vilka värden det är som gäller. Allt detta borde egentligen ledarskapet ha hunnit tolka innan det händer. Tufft, eller hur. Låter det som om det krävs en supermänniska? Det gör det inte egentligen. Men det krävs att vi som människor jobbar med empati, förtroende, modet att misslyckas men också att som ledare vilja och orka och ha känslan att inspirera. För det tror jag krävs: vilja, ork och känsla. Man får inte bli cynisk där. Och det blir man lätt. Motgångar tar en på knä ibland. Men man lär sig om och om igen. Och man lär sig nya saker. Också om sig själv. Smärtsamt ibland det också.

Och visst finns det 1000 krav. Men det finns framför allt 1000 möjligheter. Och jag tror att det är just möjligheterna vi ska ta mera fokus på. Nej, jag menar inte lönen.  Jag menar inte maktpositionen. Jag menar inte heller cv:n.

Jag menar så här: Vad ger det att leda? Vad ger det mig som människa – vad lär jag mig? Är jag beredd att lära mig? Vad vill jag lära ut, vilka visioner har jag? Lyssnar jag på andra? Och varifrån får jag som ledare stödet? Är jag beredd och villig att lita på människor och å min tur tjäna deras förtroende – där är kanske den största femman.  Det var någon klok kvinna i gårdagens ÖT som sa att chefer ska inspirera, inte instruera. Jag håller med! Men ibland krävs det lite av båda för att få alla att känna sig trygga.