Vaknar bredvid två små snarkande flickor. Så vackra de är. En med tung blöja och rastahår. Den andra med en egenklippt hockeyfrilla. Så oskyldiga när de sover, så mycket småbarn. Så små händer med gropar i. Känner på mitt eget hår. Jag var så fruktansvärt trött på mig själv igår att jag fick för mig att göra håret mörkt igen. Det enda jag kom på var att färga håret i den stunden. Lite småkomiskt. Idag känns det som en helt okej grej 🙂

Jag kunde välja att känna huvudvärken efter en natt med spring mellan sängarna. Jag kunde välja att känna tröttheten som trycker i tinningarna. Men jag väljer att inte göra det. Om det funkar? Hm. Nja, inte helt fullt ut kanske men med den attityden kan jag ta en kaffe och känna in morgonsolen på riktigt. Och känna tacksamhet. Fyra små hjärtan bultar i huset den här morgonen. Jag tar inget för givet för framtiden, men bestämmer mig för att den oro och det ältande jag sysslade med som liten och ung vuxen kan se sig liksom. Jag har ältat färdigt. Kriser och sorg kommer oberoende. Men det är liksom inte så att jag ska ta ut det i förväg. Som jag gjorde. Som jag ältade. Som jag oroade mig. Och då var jag endast ensam. Nu har jag många fler egentligen att oroa mig för.

När pappa somnade in så var sorgen förlamande. Jag trodde själv jag skulle dö den stunden. Livet gjorde så fruktansvärt ont. Den gråt som kom ur mig var mera ett avgrundsdjupt kvidande än en stilla gråt. Jag föreslog åt mamma att jag behövde lugnande – någon sömntablett ett tag hade varit bra – tänkte jag som upplevde min första men inte sista sorg. ” Nej vet du vad Anna, sorgen ska göra ont. Man måste igenom det bara. Du har inget val” svarade min mamma. Det var kanske det klokaste hon någonsin sagt. För så var det. Det går inte att fly undan sorg, undan kriser. De jagar upp en i något skede.

Nu talar jag inte om psykisk ohälsa eller situationer då man behöver hjälp på annat sätt. För den är något annat än det jag skriver om.  Jag talar helt enkelt om livet, sorger som drabbar alla och kanske den vetskapen om att man allt mera idag på något sätt flyr från det som normalt gör ont. Som gör att man växer. Jag hade gärna flytt in i något annat den natten när pappa somnade in i vår famn. Men det gick inte. Jag var där jag skulle.

Jag tänker att livet måste få göra ont ibland för att man ska veta när det är bra, att det handlar så mycket om hur man väljer att ta saker i livet, hur man tacklar saker säger ganska mycket om allt egentligen. Ältande och gnällande gör ingen gott – tvärtom är jag övertygad om att det är skadligt att hålla på så länge. Det finns inte lösningar på allt, men sätt att gå vidare i alla fall.

Nu har de två yngsta vaknat. Det är tyst i badrummet vilket vittnar om att de troligen hällt ut allt mitt smink. Och sminkat sig själva. Gräsklipparen hörs från grannen. Dagen har börjat. Och livet rullar på.