Vi kom nyss hem här för en vända. Barnen fick leka på Rådhusgatan 21 idag och efter att de tömt ett kexpaket och ritat upp allt papper så är vi hemma och vänder inför ett kundmöte ikväll. Den lilla lockiga somnade i bilen, den lite större slocknade i min säng. Själv får jag städa upp fasttorkade flingor från i morse. Och maila lite samtidigt. 

Malte vänder sig mot mig i bilen. Vi har nyss besökt skolhälsovården för första gången och han har andäktigt tagit del av allt nytt. Hör allt gör han som bekant också. Han reagerade utan en enda min på vad jag skrivit i hans papper. Där frågar skolan föräldrarna så här ”jag tycker om mitt barn för att…” – jag hade skrivit att han är kramig, känslig, gosig. Han tittade finurligt på mig när det blev uppläst. Men sa inget. I bilen hem ser han på mig och säger” Ja mamma, här kanske en del gillar sina barn för att de är bra på något… men jag bara lever.. och här älskar du mig ändå helt galet mycket”. Så sant. Han är han. Och inte Ronaldo som han ibland tror att han är när han kollar in huruvida han har sixpack på magen eller inte.

Av olika anledningar har jag tänkt väldigt mycket på duktighet den senaste tiden. Det har liksom bara kommit emot. Duktighet har jag alltid gillat, aldrig haft problem att tycka att det är en bra sak att vara duktig, gillat att prestera och haft ett starkt drive i allt. Nästan.

”Mamma varför säger de jävla”? Säger Tyra och funderar på Yles nya serie ”Så jävla duktig”. ”Men mamma, är det jättefarligt att vara duktig?” fortsätter hon. Blir man sjuk av det? Nej, det är ju verkligen inte farligt. Det är en bra sak att vara duktig, vilja vara bra och också drivas att skapa nytt. Men här kommer det stora MEN:et. Duktigheten eller själva prestationen definierar inte dig som person, det säger inte vem du är och ger det dig ångest så är något fel. Man är inte en prestation. Man kan inte omfamna allt – och det är inte så lätt att lära sig vad good enough betyder.  Så jag försöker förklara det hela ännu en gång. Nej, det är inte farligt alls att vara duktig.

Det är en bra sak att man vill och jobbar hårt. Men som min pappa brukade säga när jag skakade av nervositet en gång i tiden för att få ut ett ynka litet prov ” Ska e va så de så får e va!”.  Och här ser jag ju mina föräldrar och min fostran som nyckeln. Det var bra att vara duktigt, man skulle vilja något och någonstans. Men det var alltid utsagt att jag som person alltid var självklar. Det fanns ingen koppling mellan vad jag åstadkom och vem jag egentligen var. Och jag förstod det.

Så där som på jobb ni vet. Det finns alltid de som utmärker sig – det är inte alla gånger de som analyserar sönder saker. Nej, det är de som vill saker, är drivna. De här personerna kan reta gallfeber på alla andra som inte vill eller orkar hålla tempo. Men de är också väldigt omtyckta – de underlättar dagarna och verksamheten flyger fram när dessa kommer in. De kan bokstavligen göra folk galna med att var på hugget, tycka att en hel del är hur enkelt som helst men faktiskt också skuffa många andra framåt samtidigt. Men det är också de som ligger i farozonen för utmattning i sig.

Det är svårt det här med prestationer. Det haglar från höger och vänster under vårarna speciellt. Studenter rankas, inträdesförhör hålls. Många är på väg någonstans – beroende av resultat. Samtidigt är det inget farligt i sig att vilja mycket – att vara s.k. ”duktig”. Det ska man inte vara rädd för. Det skälls lite väl på det tycker jag, utan att man förklarar att det negativa som kommer med prestationer är om man blandar ihop det med den egna självkänslan. Att man aldrig är tillräcklig.  Att det räcker med att ”liksom här lever jag och du gillar mig bara för det”. Och kanske det viktigaste av allt: jag gillar mig själv bara för det. Låter hur enkelt som helst, men det är det verkligen inte. Det krävs många människor runt en som bekräftar, både chefer och medarbetare. Om arbetsgemenskapen är sådan – både tillåtande, snäll och driven. Då kan vad som helst hända – även hos den enskilda människan.