Nå, koko kööri mukana

Jag är för speedad ännu för att lägga mig. Vaggade den yngsta till sömns och bar Smilla till min säng. Hemkommen riktigt nyss med en möjlig hjärnskakning. Vi som skulle handla fredagsmys och så slutade det med ett fall mot bildörren och ett ordentligt blödande sår mitt i huvudet. Ett par timmar gör att man är extra ödmjuk. Där ser man en hel del en vanlig fredag – också som patient. Där satt jag med alla fyra. Eller som en där uttryckte sig ”koko kööri mukana”. Ja, det kan man säga med all lycka. Jag fick dem alla med hem. Så tacksam för det. Lika tacksam är jag för den unga tjej som steg upp när jag kom in med mitt gäng och en treåring som blödde från huvudet – hon steg upp och gav sitt könummer. ”ta den du, ni har ,mera bråttom” sa hon. Tjejen med det mörka håret och det äkta leendet. Jag blev så lycklig att jag tog till gråten. Fatta så fina människor.

Och denna kaosdag till trots så har jag mera på lager. Av goda saker. Låt oss backa några timmar.

 

51600616_10156182546336864_1942742630014124032_o (1)

Hon tittar på mig. Den stiliga väldigt eleganta kvinnan som kanske är 60 +. Jag har äntrat den japanska restaurangen med buller och bång. Fyra stycken springer runt som om elden vore lös. De har väntat på sin lunch ett tag – halva dagen gick åt till mammas jobb och där var det lite ryckigt idag med humöret. Fredagströtta. Via en affär för att köpa shorts och där börjar min ork ta slut. Så inne i restaurangen så känner jag tror jag av att vi inte är de bästa lunchgästerna. Damen som sitter tillsammans med en ung man, kanske hennes son ser det ut som så tittar på oss lite forskande. Och jag tänker att ”Yes, jag har fyra barn, jaa… ja ska försöka lugna dem igen, vi stör”. Hon tittar på mig igen och frågar ”Är alla dina barn”? Hm, Ja det är de säger jag. Lite på defensiven. ”Åh så underbart” svarar hon. Jag har också fyra. De är vuxna nu: en pojke, tre flickor. Exakt som du. Jobbar du?

Här någonstans mjuknar jag och gråten fastnar lite i halsen. Jag börjar alltid smågråta inombords över spontant mjuka människor. Jag väser fram att jo, jag driver en firma med en annan kvinna med tre barn i samma ålder. Inväntar kommentaren om och hur jag orkar det dpå. Men så säger hon ”Åh, sååå skönt att mammans roll förändras! Jag skulle aldrig själv ha orkat med allt om jag inte jobbat. På min tid var det inte lika okej som idag”. Där och då hade hon fått en kram om jag bara hade vågat.

Små änglar som kommer exakt då man behöver det. Eller är jag bara bra på att se det så? Jag vet inte och det är egalt egentligen.

Så lite det behövs. Så mycket det värmer. ”Goda gärningar har inga namn” sägs det. Det har det visst. Jag hade gärna berättat dem ikväll om jag bara visste vad de underbara människorna hette. Puss och kram på livet!

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s