Det är lugnt här ute. Verandan är kylig och skön. Allt är tyst omkring – nästan i alla fall. Leksakerna ligger utspridda runt sandlådan och jag inser att jag borde ha vattnat tomatplantorna, men har hela natten på mig tänker jag.

De här stunderna är som bäst när det kommer till viss egentid. Oftast är egentiden jobb när barnen sover, men det är också min tid. Jag träffade en klok arbetsplatspsykolog i veckan för en intervju. Hen sa något väldans nyttigt: släpp semesterstressen. Släpp kraven på allt. Och gillar du rutiner och att hålla dig uppdaterad: feel free. Så skönt! Det behövde jag höra som alltid har svårt när jag ska slappna av på rätt sätt.

För ett år sedan så satt jag på samma ställe som nu. Chattade nätterna igenom, skrev en affärsplan, funderade, planerade, längtade. Ett år senare så känns det som länge sedan. Och visst är det så att det ofta är semestrar eller jullov kanske som gör att människor stannar upp och funderar – Är jag på rätt ställe? Vill jag göra det här? Ska jag bo här? Vem är jag just nu. Och de flesta landar ju i att de är rätt nöjda. Sen sedan finns ju dom som klagar år efter år men inget gör. Kanske rädslan är för stor. Kanske osäkerheten inte lockar alls. Och så finns det gänget som dyker huvudstupa in i något. Som jag då. Som vi. Och bra blev det!

Det här sätter ju också en viss press eller kanske hellre sagt utmaning på arbetsgivarna. Att jobba med gemenskap och arbetsuppgifter – att skapa ett driv och stöda det framåt.

Jag är ju en vän av servant leadership – betjänande ledarskap. Det betyder att ledaren, chef, skall helt enkelt se till att skapa den miljön och de verktygen som medarbetarna behöver Man tjänar dem för att de ska kunna göra sitt bästa. Och må bra. Tror ni att finska samhället är redo att prata om servant leadership. Nej, kanske inte. Men jag tycker att det börjar vara dags. Min man, excel-hankeiten, får ju Hankens alumnitidning. Och jag brukar småbläddra för att kolla om där finns kända ansikten (så där från Svenskfinland :)) men idag landade blicken på en längre artikel där man pratade om att en chefs viktigaste egenskap är och skall vara empati. Och jag tror dem. Det här var inget man heller pratade om tidigare. Då menar jag inte en slags självupplevd empatiförmåga – för sällan är man bra på att bedöma det själv – det skall egentligen komma fram i ens ledarskap. Ser man människan, lyssnar man? Är man där? Och hur snällis är man? Det betyder inte att man springer runt som en osäker chef och inte vet vem man skall tillfredsställa idag. Det betyder inte heller att man är ”tasu”. Det betyder att man försöker känna in och känna med, och känna för. Det mina vänner är framtiden.

Samma gäller medarbetarskap och kommunikation. Får man säga och skriva vad som helst för att man ”är sån”? Nej, det får man inte. Inte om man ska ha en fungerande arbetsmiljö. Vet ni hur ofta vi får den frågan när vi föreläser? Ganska ofta faktiskt. ”Men man måste ju får säga det man tycker” – ja, det är en helt annan sak att försöka komma med en feedback som är mjuk och som går fram, än att gå an som en ångvält. Det går nämligen inte fram. Åsikt och ärlighet är inte samma sak. Man kan inte hävda att den egna åsikten är en absolut sanning.

”Åh, så där är livet, låt det gå förbi dig kvickt. Du stöter på liknande igen tyvärr” sa en av mina chefer. ”Skäll inte på henne, ta det med mig” sa en annan chef som alltid värnade om att vi, inklusive jag, inte skulle behöva stå i skottgluggen. Jag har bara haft bra chefer. Ni tror mig kanske inte, men jag har upplevt de bästa. Och de har definitivt utan att de visste om det, sysslat med servant leadership och transparens i arbetet. Sådana här pärlor har vi mitt ibland oss utan att vi pratar om det.