Var, är och blivit

Jag möter min egen bild i fönstret. Lidrets fönster är lite dammigt här i Molpe, lite skråmigt men har en egendomlig mjukhet. Fönstret är gammalt. Mitt emot ligger havet. Pappas nät finns ännu i lidret. De som gav rätt många abborrar och mörtar de sista åren han var här. Det andas ännu pappa här. Speciellt i lidret. Hans händer har format allt där. Och i morgon är det hans födelsedag.

Molpe3

Tycker mig ana att jag liknar min storasyster lite, Eva, i lidrets fönster. Mitt hår lägger sig som hennes runt ansiktet idag. Jag har inte hennes fina långa hår men tycker att våra ögon ser rätt lika ut i skenet här. I nästa sekund lyfter jag blicken efter att ha låtit saltvattnet funka som rengöring för ansiktet. Mitt lilla födelsemärke på ena kinden och min tofs på huvudet gör att jag ser min äldsta syster, Caroline i spegeln. Hon har alltid håret i en tofs och en likadan prick. Det som är lika känns tryggt. Har inget emot att likna dem, tvärtom var det alltid min önskan som lillasyster.

Villalivet bjuder mig på lugn utan att jag ens försöker. Jag bara landar rakt ner i skogens mjuka hemlighet liksom. Som speglar nutid och dåtid.

 

molpe1

 

molpe2

Jag tänker att jag ska läsa mycket. Jag gör inte det. Jag fastnar alltid i andra jobb. Men nu kom jag mig igenom – eller rättare sagt- jag sträckläste Petter Stordalens bok. Häpnas över hans rättframma sätt. Hans risktagningar. Och fastnar i det han säger om att aldrig någonsin jaga det perfekta. Och att som ledare veta om det man inte kan – att det är det viktigaste: att omge sig med människor som ger det man själv inte ens är okej på. Jag är okej plus på att ha ungefär noll rädslor i jobbet. Det har jobbats fram under åren. Jag tror inte på det perfekta,  jag tror på resan mot nya mål. Att det är det som är tjusningen. Jag är urdålig på att fira och stanna upp. Inte min grej. Men jag smygfirar alltid under resans gång. Och jag jagar inte det perfekta. Jag jagar det som möjligen ska lyckas. Och jag tror att jag med rätta människor klarar allt. De som kan allt det där jag inte ens är okej på. Det är kanske därför det är så viktigt att stanna upp och möta blicken ibland. Men jämna mellanrum. Att möta den man är och blivit.

Och tycka att det är okej. Till och med okej plus så här i lidrets fönster här på villan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s