Efter en del stora känslor från den nyblivna skoleleven  så var jag rätt dränerad på energi ikväll. Ni vet den där trötthetskänslan som egentligen inte är fysisk – mera en känsla av matthet och ungefär noll lust att göra något alls. Men som man ändå inte kan lyda eftersom det finns fyra barn som väntar typ tid och mat. Men hur som helst. Det svängde under en timme. Faktiskt.

Det stod ”handla” i mitt häfte. Så det vara bara att samla ihop sig själv, dricka en kaffe på det och sätta fyra små i bilen. Under timmen jag handlade träffade jag på flera människor av slumpen. Några som jag känner bra, några som jag känner mindre bra. Men det vackra ikväll var att de liksom bara dök upp av en anledning. En knackade mig på axeln i kassakön och stod där med all sin mjuka livsglädje och för ett ögonblick glömde jag bort striderna om chokladägg och köpte mig lite tid att prata. En annan mötte jag på parkeringen utanför affären – glad, skrattandes och med skämten i bakfickan.
Älskar sånt. Spontana människor. Sådana som bara smittar av sig leenden.

Så sätter jag mig i bilen. Alla tusen matväskor i bakluckan. Fredagsmyset (choklad då) som de korkar redan i baksätet och vägrar ge sig. Jag tar upp min telefon, suckar och känner att livet mjuknar- Och i telefonen så dyker ett meddelande upp. Ett som säger att det vi gör, de budskap vi kommer med har betydelse. Att det här med familj, kvinnor barn och ja, jobb och karriär är något som andra vill prata om också. Som andra funderar på, lever med och pusslar. Och de vill bara high fiva oss med allt vi gör. Och vill ge samma sak tillbaka.

Och på en timme var min energi tillbaka. Med hjälp av människor som bara dök upp, Magiskt egentligen det här med livet.