Exakt så står det i senaste numret av CHEF –  i sista ledarkolumnen. Och där landar mina ögon idag. Så här efter en lång söndag med butiksbesök tillsammans med fyra andra viljor i huset, storstädning och tvätt – sist och slutligen en väldigt fin dag. Om jag riktigt ska känna efter. Och det måste man. Känna efter och vara tacksam. Jag fick ännu en dag med alla fyra. Ännu en fin, ganska vanlig, dag. ”Sånt kommer när man blir äldre” sa mamma när jag undrande frågade vad hon sysslade med när jag fick vita mössan 1998 och hon som så ofta fällde tårar. Hon pratade om tacksamhet – jag funderade på studier i Åbo och kvällens studentmiddag. Hon pratade om tacksamhet. Först nu förstår jag mera av hennes känslor. Kanske det kommer med åren.

Har ni haft chefer som puttat ut er i hetluften men ändå tagit ansvaret? Som sporrat? Eller har ni haft dem som låtit andra ta skulden när det gått fel – eller ännu värre egentligen, inte gjort något alls och låtit passiviteten omfamna verksamheten? Ni kanske vet vad jag menar med pass the cred, take the blame.

Nu har jag bara haft bra chefer- Men så tror jag också att jag har varit en medarbetare som velat hitta lösningar – som också velat framåt. Då är man beroende av chefer som ser det och som VILL se det. Som inte anser att man enbart skall var nöjd där man är. Som inte tycker att man ska tygla sig lite. Men som ändå tar ansvaret ifall det liksom går käpprakt åt skogen.

Vi pratar så fint ofta om att växa och få fortbildning. Men det behövs också ledarskap som säger att allt detta är möjligt. Som säger:  titta framåt, se dörrarna -jag finns här. I dagens läge pratar vi om att chefens viktigaste uppgift är ”ångestdämpande” ledarskap. Mer eller mindre skapa en struktur, vision och också en daglig trygghet i en värld som förändras snabbt.

”Ledarskapet är inte som förr” säger vd:n för Microsoft i Sverige och pekar på att det här med att ge ansvar, lita på medarbetare och skippa byråkatin är framtiden.

”Ge inte lillfingret, då ryker hela handen” var en ledarskapsteori a la min näromgivning på 90-talet. Så jobbar man inte mera. De gånger jag kråtat till det själv och misslyckats rejält, för de gångerna är många de också, så har jag haft lyckan med chefer som ställt sig framför mig med  ”pass the cred, take the blame”. Som en liten mur för att visa att de tar högsta ansvaret. Att jag lärt mig, rett upp saker och haft enormt med ångest där det gått fel – har lindrats av människor ovanför som hjälpt framåt.

”Sånt här möter du mycket av framåt, Det här var första gången” sa en av mina chefer och la handen på axeln. Och han ringde för att kolla upp mig efter den fadäsen som handlade om att ha koll, se och bedöma människors handlingar rätt. Med andra ord. De gånger jag varit för blåögd. Det tog ett tag för mig att komma tillbaka då men i sig har jag lärt mig en sak: sådan motgångar skall inte leda till att man blir misstänksam eller avvaktande. Man ska lära sig av det. Magkänslan skall lära sig. Men i slutändan måste man ändå alltid utgå från att människan vill gott.

Om stjärnorna skall lysa så gäller det som chef att skapa en trygg tillväxt för enskilda medarbetare. Och det innebär i sin tur underverk för verksamheten. Man vågar pröva på utan att bli uthängd för misslyckande eller få skäll. Det skapar på sikt en oräddhet. Och nu när jag skriver det här så kan jag inte låta bil att undra om den ”oräddhet” som Linn ofta lyfter fram hos mig också bottnar starkt i just det att jag haft ledare som på riktigt gått enligt ”pass the cred, take the blame”.

Det har gjort att jag som en konflikträdd och blyg ung vuxen gått till en ”banne mig” – snart medelålders.