Jag landar i Kristinestad. Möts av blänkande vatten, söta gator och solsken. Här bor också en potatiskung som är en vän sedan länge.

Jag har aldrig åkt runt så mycket i Österbotten som det senaste året. Inte ens under mina politiska år då varje hörn skulle besökas. Och varje gång vill jag flytta överallt. Vill njuta av alla småstäder. Alla kommuner. Ikväll känner jag bara att Kristinestad kallar på mig. Igår tyckte jag att Jakobstad bara måste vara mitt näste i framtiden. Förra veckan kärade jag ner mig i Närpes igen. Så här växlar det. Sen kommer jag till Vasa och blir kär igen. Är det höstkänslor? Allmän galenhet i allt? Nja. Jag tror det handlar om alla fina människor. Alla sköna människor som kommer i min väg. Som jag lyckas ta in på ett annat sätt än förut. Jag kanske öppnar mig mera, eller kanske Österbotten öppnar sig mera och mera? Tja, svårt att säga. Min pappa brukade säga så här ”i allmänhet är österbottningarna ett bra folk”. Och jag suckade. Tyckte han var lite löjlig. Men han hade en poäng. En lite djupare, men enkelt sagt. För det säger egentligen allt. Inte behöver allt vara i krusiduller och mys pys. Det är bara att konstatera att i allmänhet är det just ett bra folk. Som vill så mycket. Som kan så mycket. Bakom varje upplevd framgång finns människor. Bakom varje litet café finns drivna entreprenörer. Politiker som skapar, som vill, som försöker. Barn som drömmer om framtiden. Äldre som drömmer lika mycket. Ibland blir man så självkritisk, strider om allt, tycker att ens region är det viktigaste. Man vill så väl nämligen – man vill skapa det goda för människor runt om.

Nu blir det en vegetarisk moussaka. Sen blir det en föreläsning om drivkraft. Det där som finns överallt här omkring. Som jag vill förmedla – som börjar här och nu, hos mig själv. Som pappa sa ”det är bra folk”. Kort och gott.