Ni vet det här med att bli äldre. Plötsligt vaknar man upp en dag och inser att livet är enklare i sig när det kommer till vissa val. Eller kanske också svårare. Men åtminstone så vet man lite mera om sig själv än vad man gjorde tidigare. Man har testat, misslyckats, lyckats och misslyckats igen. Njutit, älskat, sörjt och haft så många aha-upplevelser. Också om sina egna ramar. 

Det hände sig så att det damp ner ett fint meddelande i mailkorgen av en ung tjej som studerar i gymnasiet. Texten andades drivenhet, framtid och längtan. Och hon ville bolla det med mig. Vilken ära. Vilket mod. Vilket driv. Så klart jag ville. Och plötsligt får jag vara med och ge råd. Om livsval. Och enda jag kan säga är att man ska gå sin egen väg, även om man inte vet det då. Öppna dörrar, våga öppna fel och omge sig med det man älskar att göra. Man blir inte bra på något man inte brinner för. Det är jag helt säker på.

Om jag fick vända mig till Anna 1998 igen så skulle jag kanske först av allt ge mig själv en kram. Liksom säga att det blev bra i alla fall. Och att jag kunde mera än jag trodde. Och att livet tar väldigt ont ibland men det är också magiskt härligt. Att mina invanda föreställningar inte höll så länge.  Men att jag kunnat leva med alla val.

Man hittar 1000 orsaker man gjort fel. Men om vi vänder på steken – vad gjorde jag rätt?

Så här: 

Jag var aldrig och är fortfarande inte en prestation. Det får jag tacka mina föräldrar för. Min blyghet och ”tasighet” till trots så fick jag en bra självkänsla från liten. Jag var alltid bra och Anna – aldrig en tia på ett prov eller en medalj runt halsen. Jag var bara Anna och jag räckte så bra med det. ”E nou bra som he e” sa pappa och klappade mig på huvudet med sina stora fårade händer som han smorde in med tjock salva efter en lång arbetsdag som elektriker.

Luta dig alltid tillbaka på vem du är och inte är. Vilka värderingar du har. Våga vara ledsen, våga vara glad. Hitta människor som gör dig glad. Släpp de som inte vill att du vågar eller mår okej. Som tycker du enbart är konstig eller fel. Ni kanske bara inte är menade för varandra.

Det var inte alls fel att vara duktig flicka. Jag kom långt med det och jag njöt av att vara det. Det var inget fel att plugga mycket eller våga drömma. Jag skulle visserligen ha kunnat vara mindre nervös. Men jag är ändå glad för alla de böcker jag öppnade och alla gånger jag svettades för prov. Jag fick mycket på vägen.

Jag vågar fråga om råd. Jag har fortfarande mentorer och jag har alltid vågat söka mig till en omgivning där jag inte alls kan allt – utan måste luta mig på andra. Våga göra det. jag är glad för alla gånger jag tvingats ta debatter eller kommit hem med röda kinder. Så hittade jag mina egna tankar. Och framför allt lärde jag mig kompromissa. Att vinna är inte allt, långt ifrån. Det bästa är att fatta att inte ta alla strider – det tog en tid för mig att lära mig det. Jag måste fortfarande lägga band på mig själv ibland i pushigheten.

Men mest glad är jag över alla fina människor som jag har runt mig och haft runt mig. Allt är relationer. Det har noll betydelse vilken cv du har om du inte kan relationer och vet vilken betydelse de har för ditt eget välmående och din egen framtid. Men himla tur att jag inte kan berätta allt för Anna år 1998 – vore ju tråkigt om man liksom vetat allt, haha!