”Har du aldrig testat lösögonfransar. Då är det dags nu”? säger Julia när hon fixar mig inför festen. Jag skakar på huvudet. Aldrig tidigare har jag haft så maffiga fransar som efter hennes styling. Det gäller att se de nya möjligheterna att testa saker i livet oberoende ålder. Om det så gäller lösögonfransar eller att utmana sig i vardagen. Man ska inte se till att det blir för tråkigt bara för att man passerar jämna år. Så där nästan halvvägs.

Jag vaknade mitt bland små fötter, armar och djupa andetag. Vaknade till sång av Tyra medan Malte vägrade stiga upp och de två yngsta ropade och fäktade av ilska. Kände lite efter, hmmm.. det känns som om jag är 40 faktiskt. Gammal till sinnet har jag alltid varit, kanske det är nu jag kommer i kapp mig själv.  Eller så småningom. Spelar av bara farten lite Jason Donovan, försöker förklara för barnen hans storhet i tiderna. Tar med Snap och ”Rythm is a dancer”. Försöker förstå att det snart är 20 år sedan millennieskiftet.  Att tiden går helt enkelt. Tar fram min favoritkaffekopp, min helgkopp, och ser ut över mörkret. Det är vitt där ute. Behagligt och skönt.

Förra fredagen överraskades jag med en underbar fest. Vänner från olika tider och delar av mitt liv dök upp. Min familj. Min man. Sådana som är så kära och som lärt mig så mycket på vägen. Och just då, när det dök upp fina vänner och tidigare chefer så kände jag en susning av att livet passerar. Jag tror inte att det kallas så mycket annat än reflektion över det som varit och önskningar och drömmar framåt. Och kanske också så att man kommit till en plats i livet som ändå innebär snart 18 år i arbetslivet och en hel del till. Då känns det inte som om man måste på något sätt bevisa det ena eller det andra. Mera slappna av och jobba vidare framåt. Man kan ta plats men man fattar också att ge det – att se de som kommer efter en själv.

Som mamma är man aldrig tillräcklig men jag tror att det är viktigt att ge sig själv själsfrid där också. Jag läser inte längre en massa böcker om hur man blir den bästa mest avslappnade föräldern. Nej, jag får lita på att jag har känslan och rätta touchen för vad som fungerar.

Att utgå från att vara nära och ge allt man har, men väl medveten om att man kanske inte alla gånger kan ge exakt precis det som de fyra beställer just då. Och att livet är sådant. Som mamma är jag en annan nu än för 10 år sedan, mindre orolig, mera glad och lite mera trött. I arbetslivet är jag på en plats och med människor som gör mig gott. ” En som lyssnar på Tommy Körberg och dansband” kan inte ha något ont i sig” sa Linn under festen. Nej, jag tror ju att det är så.

”Behåll dig glädje – den har burit dig långt och kommer att fortsätta bära dig” – skriver min äldsta syster i en hälsning.  Jag såg mig aldrig som speciellt glad som liten men jag tror jag var grundglad på något sätt. Nöjd. Det har burit mig långt. Varje dag jag öppnar dagisgrinden och två små rusar skrikandes mot mig så tänker jag att livet är så fint ändå. Ibland skakas jag om av tanken på att det kan ändra när som helst. Det vet man aldrig. Samtidigt så har jag också gått på många törnar i livet och lärt mig att omge mig med snälla människor, de som ger energi, de som vill väl.

Nu styr jag mot Härmä snart. Jag skall träffa ca 250 människor där och prata om kommunikation, välmående och klimat. På vägen tar jag upp min mamma som säkert redan har ytterjackan på, lämnar en väska med Maltes urvuxna kläder åt en kompis som har en liten kille. Kaffet tar jag i handen, podcasten är laddad. Kroppen värker lite efter gårdagens träning med Nicke. Man är ju inte 20 direkt längre. Och nej, 40 är inte det nya 30 🙂

Ny dag, nya kalas. Som Malte skulle ha sagt.