Livet hinner i kapp

Jag älskar att somna med barnens fötter, små söta hälar, i mina händer. Det är en avslappnande känsla att fånga upp en liten varm fot som landar mellan mina händer. Ibland sparkar den till men oftast så vet de, våra små, att när min hand stryker deras små fötter så är det dags att vara lugn. De somnar. Jag ligger bredvid och snusar på dem. Att de är mina. Och jag vill skydda de med all den makt jag kanske inte har. Jag tänker att de också ska flyga, men är inte helt beredd på det ännu. Snyter små näsor, springer mellan sängarna på natten, masserar små axlar som ber om det och läser ”Håkan Bråkan och potatismysteriet” för tionde gången i rad och försöker vara förvånad över Håkans potatisar.

73528723_2127824217319251_633088787999621120_n

Ibland blir man trött på sig själv. På rösten, på farten. Men så får man ett dygn på jobb i en annan stad och min andning lägger sig ganska snabbt.  Den ytliga andningen utgår. Jag gillar egentligen att vara tyst med mig själv. Lyssna inåt – skulle jag vilja säga.   Det gjorde jag de sista 12 timmarna. Sen skenade jag iväg igen, och i det ögonblicket tankarna och nya koncept flyger på chatten så då vet jag att jag är på gång igen.

Att fylla 40 var inte så svårt alls. Att handskas med tankarna om var jag är nu, var jag varit och vart jag är på väg var lite mera utmanande. Innan jag insåg en viktig sak; de tankarna skall alltid få finnas där, de måste inte gå och gömma sig någonstans. Tvärtom. jag har inte så stora problem med åldersfrågor. Jag har alltid känt mig gammal till sinnet. Men att kunna landa i erfarenhet i jobbet, det var förvånande men också skönt. Att  plötsligt inse att jag kan tala med en viss erfarenhet. Även i ledarskap.  Och tänka att jag fortsätter lära mig. För ni ska veta en sak, man måste ha den inställningen i livet. Att det fortsätter lära mig. Fatta vad tråkigt att tro att det man själv gör är det enda rätta! Då kan man packa in sitt koncept och gå och gömma sig. Jag går fortfarande på blunders nu som då, testar, gör fel, testar och lyckas kanske.

 Jag sjunker ner med kvällsjobbet. Livet kommer ikapp mig. Jag gick i högstadiet när den värsta EG-diskussionen gick lös. Vi ordnade folkomröstning i skolan – jag propagerade hårt för ja-sidan. Jag tror vi förlorade om jag inte minns fel .  I gymnasiet skrev jag tyskauppsatser om EU (frivilliga sådana som jag lämnade in på fritiden, jag veeet.. vem var jag på riktigt haha :)??. I morgon står jag på scen tillsammans med duktiga Jens – vi leder ett EU-seminarium och på scenen står prominenta namn med enorm kompetens. Gymnasietjejen i mig småsvimmar av lycka och tänker att det här med att jobba för ja-sidan i en högstadieomröstning på något sätt lönade sig slutligen. Även om jag inte trodde det då 🙂

74339817_781132222338107_2600784946075271168_n

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s