Jag och min far

Pappa, tacksam att ha haft dig, tacksam över att ha dig. Jag är i den åldern att jag ser plötsliga fragment av honom i spegeln när jag snabbt sveper upp hårt i en stram knut. Igår såg jag min äldsta syster exakt när jag gick förbi spegeln. Jag går på samma sätt som hon gör insåg jag. Vilken lycka.

Samtidigt som jag vilar i att ha haft en ytterst okomplicerad relation  med pappa, så saknar jag hans stora trygga famn Saknar rösten. Saknar de stora slitna händerna som ofta doftade salva eftersom hans arbete gjorde dem både torra och smått såriga ibland. Kylan vintertid var inte nådig där de jobbade utomhus längs linjerna – men ändå älskade han stunden när han satte sig i paketbilen och åkte iväg till sitt jobb som elektriker. ”E var itt ti naa om itt man arbeitar. He ska ni ha klart för edar”. Sa han på kännspak Vörådialekt.

Skryp var han. Älskade människor. Han älskade fest. Ingen hos oss gillade högtider och fest som han gjorde. Det finns ingen längre som smygäter korv och skinka i kylrummet. Vi har blivit sämre på det sen han gick bort. Gick bort. Ännu idag har jag svårt att säga att han faktiskt dog.

15027590_10154105858326864_8139666861827060153_n

Under många år tyckte jag att farsdagen var lite jobbig. Inte så lite heller om jag ska vara ärlig. Jag fokuserade mycket på vad jag inte hade, mindre på vad jag ändå faktiskt hade. Som allt kring pappa. När vi gifte oss var mitt största orosmoment det att jag inte hade någon att dansa med efter brudvalsen. Men det fixade så klart bestmännen Jukka och Ted. Istället för att fokusera på att pappa faktiskt hade varit stolt över mig där han var.

Det finns en oerhörd tacksamhet i mig att vi skiljdes väl medvetna om att vi älskade varandra högt. Jag sa det ofta åt honom , han sa inte orden, tyckte det var lite för mycket sagt för honom. Sånt gjorde inte han som Jöralbo född på 1940-talet. Men han kramades mycket och visade det utan ord. ”Pappas flicka” sa han ofta och strök mig över håret. Han bäddade om mitt täcke på ett speciellt sätt innan jag somnade. Jag gör samma med mina barn. Jag tror inte att någon bäddade extra om honom när han var liten. Så han ville ge det han själv inte fick. Jag fick allt det där, och vill ge det vidare till mina. Jag hoppas jag lyckas göra det. Det kan man aldrig vara säker på.

Pappas flicka.  Det är jag nog också fortfarande. Det slutar man inte vara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s