Det hände sig att jag plockade upp ett häfte som jag glömt bort sedan länge. Ett häfte med recept som var min mormors. Hennes handstil präglar hela häftet och när jag öppnar det är det som om en del av mig också öppnas. Underligt nog, Hennes goda och välkokta plommonkräm som serverades i bruna tallrikar (finservisen), mammas ”drömkaka” som hon gjorde när jag var liten, kokosbullarna i mormors frysbox (som vi åt i smyg med kusinerna), smörögat, hallongrottor, gräddkaka. Nästan allt finns här. Allt jag kan relatera till egentligen. Skrivet med Gerdas hand. Bara ”Petalaxstek” saknas. Ungefär. En del av sidorna är så nötta att receptet inte syns längre men jag får gissa mig fram.

Jag bakar hennes kardemummakaka samtidigt som min blick landar på bilden med regeringens fem partiledare och mina tankar söker sig till mormors egen upplevelse av hur det var att vara kvinna och född 1915. En del av det göms i det här recepthäftet men jag minns också hur hon berättade att flickorna i hennes familj fick äta sist av alla när de var små. Pojkarna skulle ha sitt först. De som bidrog med det fysiska arbetet, sa hon. Det som blev kvar så fick flickorna. Hon sa det utan desto mera känsla, det var en del av hennes historia, men jag fastnade i det hemska i det. Att flickornas hunger var mindre värd. Och så ser jag på de fem partiledarna och tänker att 100 år senare så står det fem kvinnor och leder landet. Så otroligt. 

För att veta sin framtid måste man kunna sin historia. Det hörde jag under många år av en lärare. Utan mina lärare i högstadiet hade inte mitt intresse för samhället fått gro på allvar. Men de såg mig och puffade framåt. Det är sällan jag ens reflekterar eller tar mig tid att göra det när det gäller min egen historia. Jag tror och tycker den finns så nära men det gör den inte om jag inte tar mig tiden. Under helgen däckade jag passligt i feber och i så hög feber att jag var tvungen att ligga stilla. Det var kaos i huset. Mammor ska inte vara sjuka, men det var jag en smula vilket ledde till en fin liten kö runt sängen. Och sällan är det som jag faktiskt lyssnar in längre konversationer mellan barnen men då hände det. Jag smyglyssnade ordentligt. Och fick reda på att Malte kommer att studera i Åbo tillsammans med sin kompis Z och att hans kompis A läser psykologi som sjuåring (däremot är det oklart vad psykologi är), Tyra satsar fortfarande på Helsingfors eftersom vi har en lägenhet där och Smilla satsar på Pingvinerna framåt. Förutom det så vet Malte att han blir 185 lång och det har han efter sin morfar tror han. Tyra hoppas på att bli längre än mormor och att flytta hemifrån först vid 20. Malte satsar på en flytt vid 18 eftersom ”mamma lär ha stenkoll på honom tills han flyttar hemifrån, vilket betyder att han enligt egna ord begränsas”. Smilla återigen satsar allt på att få en docka till julen.  Sådant här får man lyssna till om man bara är sjuk emellanåt också. Synd att det krävs 39 grader innan jag lägger mig ner.  Men med det  vill jag tänka att jag måste bli bättre på att lyssna till nuet. Jag målar så mycket framåt men nuet bestämmer ju framtiden.

Jag har aldrig varit bra på nyårslöften. Men i år skall jag satsa på att lyssna in nuet mera. Ibland krävs det där recepthäftet från 1935 framåt för att man ska göra det. Och till mormor Gerda, min plommonkräm blir aldrig lika bra som din, din kärlek gav du i allt du bakade och formade med händerna i tiderna. Och det blev bättre för flickorna genom åren. Önskar att ni hade vetat det i tiderna när ni väntade på er tur att äta. Det sägs ibland att ”det blir värre med åren”. Men så är det inte.  Det blev bättre.