När resten egentligen är oväsentligt

Hon är bestämd. Så bestämd att det smärtar ibland. Så övertygad om den egna vägen men så sårbar när hon gråter. Hennes hand möter min varje natt. Trumpen min och med håret på ända går hon sakta ner för trapporna just efter midnatt. Via efter lite vatten och med tre mjukiskaniner i famnen tar hon sats och hoppar upp i sängen. Lägger sig på min sida, sluter ögonen och känner med handen efter mig. En liten hand som nyss förlorat de små babygroparna vid knogarna. Den lilla uppnäsan trycks sakta men bestämt mot en av kaninerna. ”Meeen Moooo, flytta på dig” gnyr hon argt i sängen när lillasyster också kommer för att sova i vår säng.

 

smilla10

När jag fick vårt andra barn så undrade jag ibland över hur många en mamma kan älska, räcker liksom kärleken till? Och så klart gjorde den det. Mer än väl. Den liksom bara expanderar. På samma sätt blir hjärtat allt mera sårbart. Smilla är fyra år nu. Fyra år av vilja, kärlek och känslor. Att en liten människa kan fylla vår vardag med allt det där. Ni vet, fyller en stol man inte visste om på förhand. Fyller en plats från första minuten. En plats man alltid vill ska finnas. Den man är så rädd att förlora.  Det hände sig för en tid sedan att jag såg en åldrande kvinna böja sig över sitt barns grav. Jag stelnade till,  vågade inte gå fram. Så gripande att se de knäppta händerna luta sig  mot graven. Sorgen grep tag om allt. Så minns jag också min mormors chock och hennes knäppta händer när hon tvingades begrava sin yngsta son. Jag minns henne sittandes på sängkanten hemma hos oss. Hon stirrade rakt fram och strök försiktigt undan överkastet på sängen.

”Mamma kommer snart” säger Smilla. Hon formar det som en tröst. Och bekräftar att jag snart är där. Hennes ord gjorde också att jag skapade om mitt liv och vardag. Utmanade mina  egna förställningar och vilja. Och kunde somna oftare och lugnare med den lilla handen i min.

Så liten tid vi har på jorden egentligen. Så oerhört viktigt det är att skapa det goda i det lilla. I vardagen. Jag minns inte mycket av de resor vi gjorde när jag var barn. Tycker inte att de var så speciella egentligen. Men jag minns hur mamma och pappa stoppade om mig. Hur det kändes när pappas stora hand strök min kind. Eller när mamma äntligen kom hem från föräldramötet och jag tryggt kunde somna. Allt det där minns jag.  Så tänker jag också att Smilla skall minnas sina fyra år. Hur hon somnade med sitt lilla huvud nära mitt. Hur handen sökte min. Resten är egentligen oväsentligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s