Ja, vart försvann jag egentligen? Ingenstans men ändå någonstans. Min blogg och mina personliga texter försvann medan jag la krutet på all text som berörde jobb. Mina personliga texter fick vila för att jag helt enkelt inte hade ord på läget under en tid. 40-års funderingar (läs småkris utan att jag kanske fattade det) präglade mina tankar samtidigt som Corona slog till som en käftsmäll. Jag tänkte att jag var den som alltid reste mig omedelbart, men den här gången krävdes faktiskt en hel del av mig innan jag borstade av knäna igen.

Ett behov av att samla tankarna kring livet kom samtidigt in i bilden. Plötsligt saktades farten av, farten som alltid varit min vän. Jag blev tvungen att andas mera, leka mera och inse att jag kunde smånjuta av att se på nyheterna med en kaffekopp i handen. utan att vara på väg till nästa punkt. För min del kom det egentligen exakt i tid, jag behövde träna på det.

Det är konstigt egentligen med oss människor. För varje kris lär man känna sig själv bättre. Få människor i min närhet har inte berörts av vårens samhällskris. Väldigt få står oförändrade i en kris. Tror jag i alla fall. Man borde egentligen nyttja alla tänkbara tillfällen att växa, fast man kanske inte vill.

Det är första sommarlovsdagen och kvällen övergår till natt som bäst. Jag stoppar om barnen, en efter en. Känner att jag igen vill fånga sekunden. Är de här finisarna faktiskt mina? Är jag den mamma jag borde vara? Tillräckligt bra? Jag hoppas det. Tyra försvinner in i rosa lakan som var mina favoritlakan när jag var liten. Malte somnar med ett extra lakan kring armen som ännu blöder efter att han skurrat längs asfalten med cykeln. Smilla har 15 mjukisdjur i sängen medan Milou somnar tvärs över sängen i sina ljusa ”Ted Gärdestad”-lockar. En bra dag på många sätt.

Jag känner en spirande känsla av sommar, spirande känsla av att jag igen börjar vara beredd på 1000 tankar och nya tokiga förslag. Men det tog ett tag – ett tag när jag bara var trött på mina Instagrambilder. En tid då jag frågade mig vad jag ville med bilder och budskap. Om pappa hade levt så hade han kanske sagt att jag var ”knärro”, det vill jag ju inte vara. Men det fick ta sin tid under våren. Så nej, jag försvann ingenstans egentligen. Bara in i mig själv under en tid då det varit viktigt att ifrågasätta egna val, egna åsikter och värna om ”pirrigheten”. Dricka kaffe, sova, jobba och bädda in barnen i de mjukaste lakan jag har. Omge mig med människor som ger extra energi. ”Det här känns verkligt pirrigt” sa den unga killen som besökte mig och Linn i fredags. Och just i det ögonblicket kände jag själv förväntan i luften, syrener i sommarnatten, mjuka små barnahänder som är sandiga hela sommaren och 1000 nya projekt att jobba vidare med i vardagen. Ibland lyfts man i de mest oväntade stunderna i livet.