Jag har åkt mycket tåg genom åren. Idag rullar vi sakta framåt från Helsingfors och når Tervajoki. Just då är det nästan enda gången jag tittar upp. Jag är mest försjunken i arbete när jag åker tåg och vill jobba så mycket som möjligt. Jag har noll koll på klockan och lyssnar samtidigt på det digitalaAlmedalens webinarium. Men så når jag alltså Tervajoki och ser regnet mot rutan. Den lilla slitna stationen som numera är obemannad. Ser bilarna där och tänker på pappa. Där stod han nämligen alltid och väntade på mig när jag kom hem. Jeans med svart bälte, joggingskor och en T-shirt. Så klart en rejäl keps på huvudet. Gärna med ”K-lantbrukscentralen” alt. ”Vörå Maskin och Traktor”. Var något gratis så var han faktiskt där. Som grillkorv och kepsar!

Han var brunbränd den här tiden på året. Han fick färg snabbt och älskade gården med alla rosa pioner – de doftade alltid så gott i juli. ”Du fick hemlängtan”, sa han och fnissade medan han klappade mig på huvudet och stuvade in min väska i bilen.

Resan från Tervajoki till Vörås egna slätter handlade egentligen om en skvallerstund då han uppdaterade mig på allt som hänt och berättade samtidigt vem som bodde var längs vägen. Det var viktiga saker. Han kunde köra till sidan och rusa in i skogsdungen för att han ”kanske såg en älgkalv”. Jag hann sucka många gånger innan vi landade hemma framför mammas lasagne.

Så lycklig och tacksam jag är över att ha fått uppleva allt det där. Så tacksam över att ha fått det lilla som visade sig vara det stora. Det slår mig när tåget tar fart mot Vasa. Där barnen väntar. Det finns ju en klyscha i att ”bättre att ha älskat och förlorat än inte älskat alls” men det är egentligen sant. Och att ha fått bli älskad. På något sätt är stunderna och sekunderna jag steg av tåget i Tervajoki i tiderna så nära mig, Att jag alltid haft någon som väntade på mig. Tänk att det tog så länge för mig att inse det.