Snackare, filosof och mjukis

Marängtårtan väntar, bordet är dukat och presenterna finns framme. Jag är redo för att fira en sjuåring. Syskonen sover ännu. Malte själv också men inom ett par minuter blir det kalas fas 1.

Det är lika vacker morgon som dagen han föddes. Han var en Malte Kaj Mickel direkt han kom. Stor baby, sov gott och förnöjsam. När han fyllde fem år sa han ”Jaha, en hand avklarad, bara andra handens fingrar kvar då”. Lite så är han. En kombination av en snackare, filosof och mjukis. Det vill jag tro att han tar sig en bit med – när det gäller att må gott i livet.

 

”Nå hej Malte” hälsade många på honom i januari när han var med på partikryssning. Och han undrade hur alla visste vem han var ”Åh, jag är en kändis märker jag” sa han och myste när äldre sfp;are hejade på honom i korridoren. Han älskar att stå i centrum, men han har inga problem att dela rampljuset. Han kramar mig varje kväll och säger ”mamma min skatt”. Och han är fullt medveten om att hans pluspoäng ramlar in. Han lyssnar på radio och nyheterna och slänger ur sig saker till höger och vänster som jag inte ens visste att han hade koll på. ” Kanske Korsholm vill bli en del av Vasa mamma, ,men det vill inte jag! Jag röstar mot!  Jag vill bo där jag alltid bott och i samma hus.” säger han när han lyssnar till valreportage samma helg man röstar nej i Korsholm. Ingen har ännu berättat åt honom att han inte kan rösta i val förrän han är 18 år.

Han kan sina tricks och jag vet vilka punkter jag ska trycka på för att få honom att berätta hur läget egentligen är. Eller vad som hände.

Alla barn är unika  på sitt sätt. Ibland kan jag beundra honom för hans attityd i livet. Som på bilden nedan där han istället för att skriva sitt namn på förskolans klädhängare, väljer att skriva en låttext på engelska. Ni kanske inte ser vad det står men enligt han själv ; ”I´m sexy and I know it”.  Passande på förskolan? Nej. Inte egentligen. Men jag beundrar personalen för att de lät det stå kvar med motiveringen ” De fick fria händer”.  Och han tar sig fria händer lite överallt. Men han gör det med stil i alla fall.

Grattis älskade Malte. Vad vore mitt och vårt liv utan dig.

53926427_1196801843821277_7757727349176532992_n

Säg inte allt

Förlåt att jag inte fått till det på ett tag. Jag har legat på minus ett tag. Jag som alltid vill vara minst ett steg före. Nu är jag ifatt mig själv igen!

Jag håller om henne. Milou. Hon somnar alltid i min famn. Jag stryker hennes ljusa lockar och surfar lite samtidigt. Jag stannar vid ett helt hav med elakheter på FB. I kölvattnet efter gårdagens omröstning i Korsholm.  Jag tycker det är rätt ironiskt att vi pratar så mycket om barns beteende på sociala medier. Om att de skall vaktas och att de skall fostras. En ständig oro. Men modellerna de har är kanske de värsta. Vi vuxna. Oberoende fråga, oberoende egentligen vad det gäller så har jag extremt svårt med elakheter. ”Tänk vad du vill, men säg itt allt” sa min far så länge han levde. Han var en snällis. Han ville inte vara det egentligen. Vi smålog åt hans utläggningar vid kaffebordet – om politik och allt annat. Om vad han skulle säga nästa gång. Men det blev aldrig så. Han lät allt vara osagt. ”Feg” sa vi när vi retade honom. I efterhand har jag förstått något annat. Snällheten var det som bar honom. Långt. Och han somnade troligen väldigt gott varje natt. För några hårda ord kom sällan från honom.

_DSC1608 ps 2 FÖRMINSKAD

Jag är ingen blåögd naiv liten snällis själv. Jag har stötts och blötts på olika nivåer genom åren. Politiskt sett har jag jobbat nära ministrar och politiker vars epost jag sållat – där jag velat ta bort de värsta elakheterna och ironin som kunde flöda. VI är alla människor. Oberoende vad vi jobbar med.  Av alla nivåer så var säkert den kommunalpolitiska den mest utmanande. Det finns ingen hejd ibland på vad man fått höra. Ofta var jag broilern som man älskade att håna. ”Partiets lakej”, hette det. Idag är jag vuxen nog att vara stolt över det.  Jag kan vara broilern ”anytime” ! Nu är jag för gammal för det kanske.

Och jag blir rasande arg varje gång jag läser politiska direkta hån . ”Du ska tål he”. Sa min far. Javisst är det så. Jag tål mycket numera. Men det finns gränser för allt.  Om man klottrar till elakheter åt varandra på sociala medier – ni vet direkta hån menar jag nu, inte vanligt argumenterande – sover man gott då om natten?

Så lägger jag Milou i hennes säng. Det rosa fluffiga täcket ser så skönt ut.  Som förälder vill man utplåna alla elakheter i världen. Men nästa gång det talas om barn som beter sig illa på sociala medier – pröva på att fundera på vilka förebilder de har när de gör det. Och pröva på att fundera över vad man själv öppnar sig om och över och var den gränsen går.

Så pappas ord etsar sig fast. Både i arbetslivet och politiskt. Han har varit borta ett tag nu men jag hör fortfarande hans ord” tänk vad du vill, men säg itt allt”.

Magfack eller sixpack

Morgonen gryr i Västervik. Om några minuter måste jag få upp alla sovande små för att ha en reell chans att hinna till första mötet. Det ska gå bra, tänker jag. I verkligheten står jag kallsvettig om en timme och försöker dra på vinterhalare och skor nummer 23.

maltemamma

”Mamma, har jag magfack?” Undrar sexåringen och speglar sig. Det tar en stund för mig att inse vad han pratar om. ”Mamma, HAR JAG MAGFACK? säger han igen och pekar på sin mage”. Jag frågar var han hört något sådant och han förklarar det med Batman. ”Menar du sixpack?”  Och han nickar ivrigt. ”Nja, du har en fin liten mage men du är bara sex år” säger jag. Han rycker på axlarna och säger ”Okej! Det löser sig alltså med tiden”. Ja så kan man ju också uttrycka sig. Och jag tänker att det finns så mycket gott och skönt i barnens sätt att se på livet – som man helt enkelt måste ta vara på. Bara för att man är vuxen behöver inte drömmarna ta slut. Man måste våga drömma till lite ibland tänker jag. Och det behöver inte alla gånger vara realistiskt eller ens genomförbart.

Om jag drömmer? Ja, hela tiden. Det har jag inte alltid gjort. Jag har blivit bättre eller värre med åren. Men om man inte har drömmar, passion och vilja så händer ju inget heller. Om vi ser till jobbet; tiden upptas av mycket ”här och nu” .Men det finns inte en chans att kunna utvecklas vidare till nästa steg om man inte får drömma lite. Och lägga drömmarna i kö för att i alla fall testa om de kan förverkligas. Så har jag gjort de senaste åren. En del misslyckas – andra slår in. Inte av sig självt direkt. Men för att lyfta måste man liksom våga drömma om magfack eller sixpack ibland och tänka att ”Jepp. det löser sig”.

 

I övrigt bjöd dessa dagar på rivstart  – en tappade sin första tand här hemma medan en annan klippte en hockeyfrilla åt sig. Den tredje gjorde ett skolarbete om Raseborg med orden ”men mamma,  du veeeet väl att det gjordes en fusion 2009”. Den fjärde kan numera säga ”mommo” och ”jättebra”. Och mormor, hon kom med en chokladkaka som var slut inom 20 minuter efter att hon steg in genom dörren.

En lagom blandning av allt

Så hör jag mig själv och min egen präktiga röst runt frukostbordet, samma morgon som vi ska stå på scenen för 360 pers. ” Ja du Tyra, men jag säger väl så här ; Det här har jag aldrig gjort förut, det kommer att gå jättebra”. Jag citerar Pippi åt min äldsta dotter och känner mig väldigt nöjd och på gång. Hon ser på mig och suckar.  En timme före mitt headset åker på och scenens strålkastare träffar Linn och mig så fumlar jag runt och är lika nervös som jag alltid blir just före. Jag övertygar mig själv om att det är det bästa sättet att ladda. Man ska vara lite nervig just före man ska in på scenen.  Att speaka på två språk inför så många människor, styrelseproffs, ambassadörer och ja.. Alexander Pärleros,  är ju inget som händer varje dag. Detta relaterat till att jag tidigare var blyg som en viol och inte klarade av att prata inför samlingar. Så ja, nu trivs jag som fisken i vattnet och vill egentligen inte alls gå av scenen sen. Det är en lång resa jag gjort mellan att knappt våga ta emot stipendiet i högstadiet till det här. Men resan har varit bra. Och sällskapet det bästa.

52995397_386358451942901_5327124155718434816_n

Temat var ”Nycklar till framgång i Norden”. Vi har jobbat sedan i höstas med att sy ihop allt åt Kjell och Finsk-svenska handelskammaren. Hjärtat klappade extra när jag tänker på att de gav oss förtroendet. Att Kjell våga säga” kör på”. För det var det vi gjorde. Förtroende skall alltid förvaltas väl.

Jag har kanske aldrig tänkt så hemskt mycket på själva innebörden av framgång. Däremot tror jag att min resa hela tiden har handlat om passion. Jag tror inte man blir bra på något man inte gillar – eller älskar.  Jag har älskat att göra det jag gör här och nu. Att jag levt både i nuet och i framtiden. Och att jag lärt mig bli orädd. Det är inget jag alltid varit. Men mest av allt kanske min resa ligger i att jag lever lite roligt på något sätt. Inte så att jag reser långt, har dyra prylar eller ens har behov av något sådant. Här finns inga lyxvaror eller vanor. Det som jag däremot har är en skön blandning av allt. En dag äter man och småpratar med ambassadörer och styrelseproffs. Nästa dag, som nu då, så bakar jag kanelbullar till Maltes kalas mitt i natten. Mockarutorna är klara redan – alla 50. Galet. Men jag hade lovat honom. Då är det bara att ta fram jästen och börja knåda deg. Ibland har jag försökt skilja allt åt – tänkt att jag blandar för mycket privat och affärer. Men jag kommer alltid tillbaka till att det kanske är min nyckel till passionen.

53486492_252875228929317_8832251565894008832_n

”Du ser ut som Annie Lööf – hela din stil också” säger Pärleros. Och jag blir helt till mig – jag har verkligen inget emot att jämföras med Annie 🙂 Och nästa dag låter det så här; ”Och var är mitellan” säger sjukskötaren som tog hand om min arm igår kväll.  När han möter mig igen. Jag stammar fram att den fick plockas av i bilen eftersom jag inte bemästrade de två yngsta med en mitella och en inflammerad arm.   Allt är relativt liksom. I stort och smått.

Tusen små saker

53287685_2194568007539652_4555905839340191744_n

Det finns tusen små saker att klaga på i vardagen. Ni vet, tuff vecka, massa aktiviteter för barnens del som vi inte får pusslat, jobbresor. Ja sådana där banala saker. Och just då man täcks sucka över småsaker så dyker Barncancerfondens inlägg upp –  om babyn som har lite tid kvar att leva.  Som har en tumör i hjärnan som breder ut sig. Som inte ger henne en enda chans att växa upp. Och det knyter sig i bröstet. Så vacker liten.  Säger åt mig själv att skämmas över gnället.

Först listar jag allt sjukt bra som händer i veckan! Vilken fin dag jag haft i huvudstaden med möten som gav så mycket. Hur vi ska få leda värsta seminariet på onsdag i Vasa för Finsk-svenska handelskammaren, hur mycket jag lärt mig av den senaste artikeln jag jobbat med.  Men tja, så känns det också väldigt ytligt plötsligt.

Så då bestämmer jag mig för att lista följande. Kommande vecka ska jag; 

Leka med Greta Gris-dockorna tillsammans med de två yngsta utan att se på klockan eller kolla mailen i smyg. Faktiskt försöka få fart på Georg och Greta i deras plasthus.

Se en film med min man. Vi sitter i olika rum kvällstid och jobbar. Så gör vi varje kväll. Fast jag tror att han kollar fotboll i smyg.  Men hur som helst. Kanske vi skulle prata lite emellanåt vi också. 

Tacka Finsk-svenska Handelskammaren extra varmt för att vi fått chansen att leda upp och sy ihop ett enastående program. Att vi fick förtroendet. Det värmer.

Kamma Milous spretande rastahår utan att ha för bråttom.

Lägga mig bredvid Tyra och prata om varför hon inte får färga håret, varför napatoppar inte ska användas av en nioåring och om hur kul det är att bli äldre. 

Jag ska le lite extra åt otrevliga människor som är kort i tonen – tänka att det aldrig skadar att slösa vänlighet. Det där med att vända andra kinden till som man lärde sig hemifrån är ingen offerroll – det är ett strategiskt val.  Så länge som man vet om det. Snällisar vinner alltid i långa loppet.

Jag ska vara extra snäll med mig själv när jag staplar upp och ner i trapporna nattetid till barnens rum.  Hur jag ska göra det är oklart 🙂  Men det löser sig.

Jag ska lyssna mera än snacka.

Jag ska låta Smilla ta den där extra kossayogurten. Livet är för kort för att bråka om fel sorts yogurt.

Och jag ska krama mamma för att hon finns här. För att hon svarar i telefonen varje morgon när jag ringer för att kolla att allt är bra.

Jag ska tacka Linn för att hon hade mod att hoppa med mig – rakt ut i det okända! För att hon vill vara modig ihop med mig.

 

Sånt ska jag! Och lite till.

Fyra frågor där jag vände

Håll fast vid det du har sagt. Vik inte en tum. Tro på dina politiska övertygelser i all evighet. Ha det som du alltid haft det. Tryggt och bra va? Men så himla tråkigt. Vi pratar om samhället som förändras konstant. Förändring är ingen dålig sak alls, vi ska bara klara av att hantera de möjligheter det ger. De impulser. Men också kraven. Det här gäller ju på både arbetsplatser och i politik – och i livet. Att hålla benhårt på en övertygelse som sen inte fungerar i det långa loppet – det är ju att sätta krokben för sig själv. Och nu ska ni inte tänka att jag pratar om värderingar överlag – grundvärderingar är ofta något annat och djupare. Som t.ex. korset som för alltid hänger kring min hals.  Men när det kommer till att omsätta de i praktiken så kan det hända att saker och ting faktiskt måste ske på annat sätt än det gjorde tidigare. Här ska ni få ta del av mina egna övertygelser som jag var tvungen att rubba på så småningom när ny fakta kom på bordet eller när omvärlden förändrades. Ja,vissa saker tog länge för mig att erkänna.

20180409_191415

1. ”Jag tror inte på kvotering, jag vill ha en plats eller position på grund av vad jag kan”. Ja det mantrat har jag upprepat genom åren. Men med facit i hand så började det vackla i den övertygelsen för ett bra tag sen. Jag tvingades med tiden inse att utan någon som helst kvotering så kommer det aldrig att bli en förändring. Allt händer tyvärr inte spontant.

2. ”Ja till allt! Tacka aldrig NEJ till en utmaning”. Tja, det är ju jag i ett nötskal. ”Kom på bara, jag hanterar allt” – tänkte jag mig i tiderna. Ja i grunden finns det kvar men jag har lärt mig en sak; tacka aldrig ja till saker eller uppdrag där du antingen inte har ett starkt intresse eller har tid att läsa på och sätta dig in ordentligt. Det blir bara fel och du orkar inte med det du borde.

3. ”Aldrig storkommuner”. Jag skrattade gott åt och irriterade mig djupt över kommundiskussionen år 2006-2007. Tyckte att små enheter är bäst och ansåg att det inte finns behov av att slå ihop några kommuner. Ja, jag tyckte också det var ett självmord politiskt att ens ta upp det till diskussion! Men guess what. Det hände en hel del på 12 år. Regeringarna byttes ut, omvärlden förändrades och jag med den så småningom. Jag tog till mig fakta och händelser runt om – jobbade i utbildningsvärlden som också kom in på resultat och volymer och insåg då också att utan en stark stad och region så kan vi hälsa hem på sikt.  Stärk regionen, ta bort gränserna och se till att svenskan får ett ännu större och bättre näste. Tänk, att numera får jag tycka utan att vara tvungen att leverera 10 sidor fakta samtidigt.

4. ” Finskan är svår”. Jag kunde böja alla ändelser, jag råpluggade grammatik men var livrädd att kallprata på finska. Och sörjde på ett sätt inom mig att våra barn inte heller skulle få en tvåspråkig möjlighet hemifrån. Men det ändrade min man på, hans finska och engelska är väldigt starka. Han bytte språk med de två yngsta barnen och numera är vi en tvåspråkig familj! fatta vilken lycka. Smilla går till puiston och söker susin. Och jag kan kallprata löpande. Jag älskar det!

Sedan har vi många grejer där jag inte ändrat mig. Men det tar vi i nästa inlägg!

Skön lördag åt er alla! Och kom ihåg. Ibland måste man hålla positionen men ibland måste man våga ändra sig.

Det bästa jag sett – säger han

”Det här var det bästa jag sett” säger Malte när vi går ut från Wasa teater och LasseMajas detektivbyrå. I flera timmar satt de, även de två yngsta, som tysta små möss. Hela läktaren var fullsatt med publik. Och timmarna bara rusade iväg.  Det är inte så ofta vi kommer oss på teater – egentligen pinsamt sällan. Och när man ser inverkan det har på de minsta så blir man helt enkelt glad. Som liten var man aldrig bortskämd med att få gå på teater. När vi skulle få se Nalle Puh på Wasa teater 1984 och åka buss med hela dagiset så prickade jag in världens febertopp. Och av alla förkylningar jag haft i 39 år så minns jag denna! För jag minns besvikelsen och tårarna den morgonen.  Och mina föräldrar satsade på att åka annan kväll med mig istället. Det var ingen självklarhet på en tiden. Kanske därför minns jag det. Det var lyxvara.

Så kan med Maltes ord rekommenderas! Gå och se LasseMaja – passar lika bra för vuxna som för barn 🙂

 

Så här tillbringade de yngsta delar av andra akten igår 🙂53008485_10156224265856864_2191448612574068736_n