Lite snällhet kan man väl unna sig

Skidorna spänns på. Spåret är inte det bästa. Jag hatade att skida i tiderna. Nu försöker jag lära mig att tycka om det igen? Om det går bra? Ja,  egentligen. Det finns en skönhet och frihet i att glida fram (eller staka sig fram och kladda runt med snö under skidorna. Ännu värre – vurpa i kurvan)

Vet ni, jag växte upp bredvid ett vackert skidspår och skidade massor som liten, lärde mig snabbt åka slalom- det var bara att spänna på skidorna och åka från garaget där hemma rakt över vägen och den lilla åkern. Och sen var jag där. I backen. Ljuvligt. Bästa sättet. Så enkelt och kravlöst.

Men någonstans i kanske gymnasiet så smakade skidningen exakt noll. Snarare trä. Det fanns ingen glädje i det, mest jagande i backarna. Det är helt okej om du satsar på en tävlingskarriär men när du liksom inte gör det. Då finns det inget mera effektivt sätt att ta död på skönheten i en sport, det gäller alla grenar, än att träna för hårt och liksom låtsas att villkoren är andra. Att vi alla skulle vara fem före goda åkare. Jag var inte det. Jag var ju en kortdistansare med explosivitet. I friidrott. Ingen som älskade att svettas i mördarbackar.

Om jag ska lära mig en idrottsgren så vill jag ju inte ha blodsmak i munnen eller dålig känsla.  ”Skida med barnen, så ska du se att intresset väcks igen” sa en klok man åt mig. Och jepp – det var där skönheten låg. Nu kan jag hasa rätt långsamt runt med en tioåring (som sticker ifrån) och en sexåring som snackar lika mycket som han stakar. Han är tacksam att ha med i spåret – får ju inte tråkigt direkt. Och en treåring i pulka bakom mig. Men blodsmaken och jakten finns inte mera. Bara det goda är kvar.  Hoppas jag.

Det är inte lätt det här med hälsa. Januari är ju månaden när ALLA ska hänga på gymmet intensivt igen. Omklädningsrummet är fullt och tunnas ut sen under våren igen. Alla vill starta nytt år med nya löften. För min del blev det en envis hosta som satte stopp för julens” nu ska jag komma i form igen”. Hösten slet en hel del på fysiken.

Tidningshyllan är full av inspiration. Men ja jag vet inte, i år lockar det liksom inte. Jag måste bara hitta min egen grej för våren. Och låt mig börja med att erkänna en sak; Det spelar ingen roll om du tränar – ifall kroppen inte är mottaglig. Det insåg jag mot slutet av året. Jag hade gott kunnat lugna ner mig, andas och låta tiden ha sin gång. Inte stiga upp vråltidigt för att kunna bocka av träningen. Och nej, det är ingen bra grej för mig att träna närmare midnatt eller vid 05. För min kropp sa nämligen ”Tack men nej tack”.

Jag är inte lagd åt maratonhållet, har problem med ryggradsreuma mellan varven och gillar att växla träningen. Jag har självdisciplin så det räcker och blir över men jag måste ha med lite passion trots allt. För det här med att röra på sig ska vara kul i grunden, inte kanske alltid men nästan i alla fall.

Jag har tävlat i tiderna, har i grunden en stark fysik. Men låt mig erkänna en annan sak; det blir tuffare med åren för min del. De krävs mera och lite annat. 40 är inte det nya 30 alla gånger när det kommer till fysik. Det betyder inte att man ska ursäkta ihjäl sig för att slippa ta tag i sig själv .Tvärtom. Men lite snällhet kan man väl unna sig tycker jag.

Sånt som kommer med åren.50813612_397388371031529_1719454023393738752_n

 

Fullt upp – eller bara dagarna som gick

Fredag morgon. Ljusen är tända. Kylan biter på utanför. Jobbet påbörjat i arla morgontimmar. Jag håller en kurs i HR i vår och de första modulerna känns nu rätt klara. Det goda i det tidiga är att jag idag hänger med dessa två små här hemma. Vi hämtar Malte på eftermiddagen och Tyra kommer hem efter skolan.

En fredag hemma efter veckor när vi mest suddat runt överallt innebär att alla lakan dras ur sängarna, sortera leksaker, kläder, mangla och fixa. Finns det något mer avslappnande? Jo det finns det. Eftersom de här två sabbar allt jag gör metodiskt – i en länga efter mig. Leksakerna som städas undan dras fram, de hittar smink som de smetar in sig själva i och varandra, de luggas, de kramas och de pratar. Som två små tanter. De skvallrar på varandra, de jagar varandra och de pussas. Och de är avundsjuka på varandra. Helt normal syskongemenskap med andra ord.

bloggismammamilu
Det fanns en tid när jag var lite orolig (nej jag ljuger, mycket orolig) för om jag skulle klara av fyra barn på en sådan kort tid. Men det gjorde jag ju. ”Man klarar allt man får” sa min kloka mamma. Det är ju sant! Även här handlar det om mindset.

”Fullt upp” säger Malte. Tja, visst är det just det. Men det är aldrig så att livet och vardagen blir bättre av att riktigt upprepa för sig själv och andra (som kanske inte orkar höra) om hur MYCKET det är. Håller man på för mycket med sånt i privatlivet så signalerar man egentligen att man inte har koll på sitt liv. Och det vill jag ju ha. Med facit i hand har jag inte sovit många timmar i sträck de senaste nio åren och ja jag ser sliten ut ibland – men så himla roligt jag haft och har!

”Fösst kom Tyra, sen Malte, sen Smilla.. Sen Mo. Sen…. pappa?” Nej, Svarar jag Smilla. Din pappa är inte mitt barn. Hon nickar och fortsätter leka med sina dockor. Hon förmanar, hon kokar, hon pratar och hon fixar sig. De rosa plastklackarna hennes sitter inte stadigt men rätt säkert. Himmel, tänker jag plötsligt. Hon härmar ju mig.

50428374_224388748449843_2409538066793365504_n

 

50314710_793144441040809_1061514687763447808_n

1000 bitar att pussla i livet. Var börjar jag?

I samarbete med Two sisters consultation

 

blogg1

Jag pluggar in hörlurarna och kör igång podden om livspussel med Jenny och Anna. Går mot tåget i Åbo. Hemma i Vasa i natt. Förlorar mig helt i deras podd. Så otroligt rätt de har. Jag tar åt mig av varje ord. Just så här är det nämligen; mycket handlar om ett stort pussel som ska läggas i livet. Där det är svårt att särskilja jobb och privatliv. Jag tror ju inte på att jag ens vill försöka just det. Jag är bekväm med att leva i en blandning så länge jag vet hur jag ska hantera det hela.

Där småbarn och familjen behöver ha sitt, där man måste lära sig prioritera. Men det är svårt. Tro mig. I det skedet man försöker skilja på ettåringen och treåringen som slåss om ett läppstift (den ena biter sedan av ena halvan och börjar tugga på ett klarrött läppstift som en gång var mitt) samtidigt som sexåringen gråter i sin säng över att han fick fel sorts spel av tomten. Låt mig få tillägga en nioåring som inte kommer i säng.  Då går man lite sönder. Disken som väntar, tvätthögarna som ska fixas. Och mailen klingar in. En ansökan som borde ha varit klar kanske blir färdigskriven först kl 01.30. ”Tagga ner” säger någon kanske. Jag skulle hellre nämna det som ett pågående livspussel som man lyckas olika bra beroende på dag. Grunden är att hitta den egna orken.

De 1000 bitarna. De syns nämligen också i arbetsmiljöer. Trötthet, utmattning och ren orkeslöshet. ”Kom ihåg Anna, alla tänker inte som du” sa min kloka chef. Det har jag försökt hålla bakom örat. För alla har olika bakgrunder, smärttrösklar, känslighet och ork. Det gemensamma här som Anna och Jenny pratar om är att man i samtliga fall måste se människan som helhet. Är man uttröttad på jobbet så går det liksom inte att tänka att det alltid bara handlar om vad som händer vardagar mellan kl 08-16. Lika mycket ska man egentligen fundera på övrig tid och ens egen ork och prioriteringar där. Orken är något som skall ses över hela linjen; arbetsgivaren kan inte komma in och säga vad som ska hända på fritiden men som arbetstagare är det bra att man själv tänker på helheten. Arbetsgivaren kan åtgärda och prioritera på jobbet för att underlätta och ge andningspauser. Men hemma då? Där måste man lägga egna prioriteringar på plats. Att ta in konsulter som Anna och Jenny ger en opartiskhet i diskussionerna samt framför allt nya friska tankar och förslag. Genom åren vet jag att just sådant förebyggande arbete kan lösa mycket – i tid.

”Är du en övermänniska – två jobb, fyra barn”? Det var en rätt vanlig kommentar om mig i höstas. Nej. Jag är ingen övermänniska. Och nej, stress är inte heller farligt. Det är som Anna och Jenny säger i sin podd; vi har alla lika mycket tid. Men vi utgår från olika perspektiv. Olika liv. Att min stresströskel är rätt hög har att göra med en hel del olika pusselbitar. Det har inte kommit av sig självt direkt. Framför allt följer jag Jenny och Annas råd om att prioritera. Good enough brukar jag också prata om. Med fyra barn under 10 år så kan jag inte vara överallt. Jag orkar inte det. Det blir inte många kompisträffar eller tjejkvällar för mig tyvärr. Det har varit tunt med det de senaste åren. Jag har varit tvungen att göra ett visst schema för att orka med det jag har och vet att jag inte kan vara överallt. Det fungerar inte hemma eller med min egen ork. Och gymkortet är uppsagt – hemmaträningen gäller för min del.  Och vi delar rätt lika jag och Andreas. Dessutom vet jag att jag håller trycket. Jag har testat mig själv så många år och som ytterst ansvarig kan du inte lägga dig ner direkt eller lyfta händerna. Hur skulle då resterande anställda göra? Nej, här krävs det att man vet vad man gör och hur man både förebygger och åtgärdar. Jag återhämtar mig kvickt. Det enda som kan få mig att så att säga falla på knä är konfliktfyllda situationer. Och kanske just därför ska man jobba med just det som ni hör i podden – det ska förebyggas i tid.

Om det här är lätt? Nej verkligen inte. Jag har lärt mig de senaste 10 åren och jag har tagit hjälp för att  komma vidare. Jenny och Anna pratar också om stöttepelare. Min mamma är en sådan. En sån ni vet som dyker upp med bullar i frysväskan och sjasar ut mig på promenad om jag ser trött ut. Som smeker en trött kind och stöder mig framåt. Är alltid där. Det är ovärderligt. Hon dömer inte, hon bara backar upp mig. Alltid.

Livet är de dagar som man minns. Men under de mest utmanande dagarna – när man inte har klart för sig vad man klätt på sig och var man kanske ska vara en viss tid – så måste man ha en coachande part att få falla tillbaka på. Den neutrala handledningen är många gånger exakt det som behövs för att man ska se klart på situationen.

Jenny och Anna berättar om varningssignalerna man ska spana efter. Min egen signal är att jag får huvudvärk, för det har jag sällan. Och när jag börjar antingen glömma saker eller bli fumlig (typ bryta handleden som för två år sedan när jag kutade runt på jobbet) – då är det dags för Bertills att tagga ner.

Lyssna in Jenny och Anna. Och ta fram din kalender efter det.

 

 

 

 

Underbart är kort

 

50269274_315701039051268_5247039813265129472_nUnderbart är kort. Sägs det.  Eller så inte! Ni vet de där familjeresorna med flera små barn – Inte? Då ska jag berätta hur en sådan kryssning och bilresa kan se ut. Efter tio minuter frågar första hur länge det är kvar (typ 6 h), nästa skall på wc igen om 20 minuter (inget händer sen på wc:n, ”ja busa mamma ja bara”) och sen blir det slagsmål i bilen om telefoner och annat smått och gott. Andreas kör och ser sammanbiten ut, jag drar upp datorn så fort de somnar och ilar på med jobbet. Bilen ser ut som en sophög. Här kastar man allt under de timmarna. ALLT. Man trycker in ögonen på bänkgrannen när inte dockan man blir tilldelad duger. Sen spiller man mjölk på varandra just in case att det blir för lugnt. Eller sminkar sig i smyg. Sådant! Men sen pussas de och kramas också. Och visst blir mitt hjärta varmt när det sjunger ”Mamma Mia” unisont i bilen. Tills någon anklagar den andra för att sjunga fel. Då är det kalas igen.

49385093_310440846254918_2190839534671888384_n

Men detta är inget unikt vår familj.Minns att jag fick ett par tjuvnyp av en av mina systrar också nu som då under timmarna i vår lilla bruna Saab i början av 80-talet, eller så fejkade jag dem om jag riktigt ville få uppmärksamhet och medlidande.

49794529_1969101460058167_6663988363604787200_n49896814_389231954957877_681610141644095488_n

Och nu ska jag trösta er  det här uppdraget på en partifylld härlig kryssning Helsingfors Stockholm var faktiskt… lugnare än vanligt. Eller var jag lugnare? Hur som helst var barnen gladare (minskade inte grälet i bilen) och de var förväntansfulla. Tyra och Malte fick en dos samhällskunskap och jag fick frottera mig med spännande valdiskussioner. Sånt är underbart. Och Stockholm är alltid en hit. Så jag vet inte varför eller hur det gick så här – men jag har inte varit så här utvilad mentalt på flera år. Efter en kryssning med fyra barn och sammanlagt 12 h i bil. Låter galet, eller hur! Men så är det.

Laddad för ny vecka. Och nya kalas.

 

49436002_359987648152594_7194580200921759744_n49261926_292613044730058_6457809429222916096_n

De tre framgångsfaktorerna

De kommer här;

50252849_357479311474151_7661815846079037440_n.jpg

Magkänslan. Det man skrattade åt tidigare. Det som lät så fånigt då är så rätt nu. Men den kan också svika. Det har den gjort för min del ett par gånger. Där jag helt har misstagit mig. Så det lönar sig att liksom dubbelkolla allt – också andras magkänsla.

Ofta är det ju så att när något känns så väldigt rätt så är det okej att följa den känslan och samtidigt veta om att det är okej att ta fel också. Sviker känslan, så då får man bara börja om.

Undvik perfektion. Åh, jag pratade om det här med min vän A i Åbo. Hur vi båda grabbar de stora penslarna och målar lite här och där. Och utanför kanterna.  Det måste finnas olika typer av allt på ett jobb. Även hemma. Skulle jag vara gift med en likadan så hade det kanske inte varit så praktiskt lätt. Tur att jag gifte mig med en man som vurmar för excelfiler. Det ger en motvikt till mig.  Han hade kanske haft väl tråkigt han också om han gift sig med en excelkvinna. Tänker jag mig.

Men hur som helst; ska man ha drivkraft att susa framåt så går det inte att tro på total perfektion. För sådant finns inte. Strävar man ditåt så glömmer man den stora bilden. Och framtiden.

Och så de tuffa frågorna då. Ni vet, det där som tar så mycket energi men som man kan välja att se som den bästa skolan – om man vill. För de är ju exakt så. Tar man aldrig tag i de tuffa frågorna som hör till jobbets vardag, så då sitter man inte länge kvar. Passivitet är oerhört farlig den i sin tur också. När det blåser upp till storm är det så enkelt att rikta blicken åt ett annat håll än att dyka direkt i. Ändå är det dykningen som gör att världen går framåt. Även om det kan smärta.

 

Och  sedan dagens favorit – jag som brukar älska planer. Här kommer min egen ångesthantering. Överdriv aldrig planeringen 🙂

50072494_236780287249888_4290435684595924992_n

I Oslo för många år sedan

Vi möttes på torget vid järnvägsstation i Oslo för många år sedan. Egentligen var det inget märkligt i det. Vi är barndomskompisar och hängde då också ihop. Det speciella den sommaren var att vi båda bestämde oss för att pröva jobba i Norden. Och valet föll på Oslo av olika anledningar. Det var inte lätt att hitta sommarjobb och vi valde att flyga till den norska huvudstaden och pröva lyckan i ett par månader. Jag kom redan i början av maj. Min syster bodde där, så jag hade lyckan att få ta in hos henne. Det var en varm månad. Och Bröderna Olsen vann schlagerfestivalen den våren. Frognerparken stod i blom. Och när hon kom sen så möttes vi den dagen på torget. Jag hade jobbat i en affär och skulle senare komma att jobba på ett demensboende. Hon skulle jobba på hotell,  i receptionen.

Idag träffas vi i Åbo för en middag och allmänt skvaller. Men helt symboliskt var den där kvällen i Oslo viktigt. Vi var 19 och 20 år och hade tagit steget ut och flyttat på oss för en tid. Glädjen var total när vi sedan möttes och tog oss till Aker Brygge. Vi hade vågat stiga utanför bekvämlighetszonen! Och vi förblev peppade framåt i livet.

annaanna

På något sätt blev det också symboliskt nu så här tidigt en morgon på väg mot Åbo. När jag tänker på hur Bertills & Jung på kort tid egentligen kommit in på det som vi visionerade om för snart ett år sedan; nordiskt samarbete. Inte av en slump direkt. Tvärtom. Det tog definitivt fart omgående via vårt samarbete med Finsk-svenska handelskammaren. Som är en snabbt växande aktör. Och det gjorde så klart att vi fick upp ögonen för hur det här skulle göras. Igår inledde vi samarbete med Tobbe Larsson – den rikssvenska och världsberömda hästartisten. Samtidigt jobbar vi med finska företag som vill få rätt ton på sina reklamtexter som skall sälja i Sverige.

Och målsättningen är att växa mellan länderna. Skulle ni veta allt vi slog på bordet för ett år sedan så skulle ni kanske baxna. Det var nämligen högt, det var lågt – det var allt. Precis som man skall göra i det skedet man tror man hittat just ”det”. Så för sisådär 19 år sedan så prövade vi Oslo en sommar. Det var så värt det.

Allt och lite till

”Oj my gåååddd” säger hon. Smilla. Som om det vore det mest självklara uttrycket av en treåring. För hon blir tre i morgon. Vårt kraftpaket. Hon är amper. Hon är harmonisk. Hon är allt och all over the Place.  Det är omöjligt att inte fascineras av henne. Den skeptiska blicken med det  målmedvetna kroppsspråket.

”Du inte komma mitt rum Malte” säger hon där hon står i badkaret. Hon hytter med fingret och luggar honom så där helt plötsligt.  ” Det är MITT bad. MITT!” säger hon när hon blir åthutad.  Samma lilla flicka älskar Abba (man bara dööör  när man ser henne sjunga mamma mia), sover tätt bredvid mig ännu och kan möjligen få  ett utbrott om någon annan vill sova i vår säng.

 

(Här nedan flyttar hon hemifrån. Hon väntar på bussen till Rhodos som inte behagar komma)

20180519_211719

För ett år sedan så var det inte så harmoniskt. Hennes bus höll på att ta kål på mitt förstånd. Hon ritad överallt, saboterade kläder, väggar och allt annat hon kom åt. Klippte sönder viktiga papper. Klippte sönder foton och kläder. Så fort jag såg åt andra hållet. Men så en kväll när jag hittade henne med en sax och med Tyras sönderklippta fotbollsfoton… och jag trodde att jag skulle gå sönder. Så insåg jag plötsligt det självklara. Hon vill åt mig. Det var jobbigt med en lillasyster. Så då slutade jag försöka få henne att ens sova i egen säng. Hon fick vara så nära hon ville. När hon behövde och annars också. Och på ett huj så blev hon plötsligt en liten harmonisk flicka. Som visserligen ännu klipper sönder saker men som möjligen frågar först 🙂

Lilla snöflingan Smilla. I morgon är du tre år. Må du förbli lika amper och lika god. Och må du fortsätta vilja sova nära mig länge ännu.

20180510_195823