Att leva upp till det hela

När jag var liten så gick mamma och pappa runt med äkta skinnmössor. Dyra sådana.  Mammas lillebror Jörgen som var körsnär hade sytt dem och det var liksom äkta för dem hela vägen. Man konsumerade inte mycket men det var hela vägen när man satsade. Skinnmössorna finns kvar ännu idag 30 år senare.  Numera konsumerar vi på annat sätt men för första gången på oerhört länge stannar vi upp mera och funderar på vad vi köper, vad vi behöver och också på ett ansvar överlag.  Och nu går ansvarstankarna och konsumtionen mera hand i hand – hoppas vi. Det hållbara samhället har personifierats. Det har blivit ett starkt varumärke, inte bara politiskt eller bundet till vissa intresseorganisationer. Just nu pratar alla om hållbarhet i olika former.

Samma sak gäller egentligen allt idag. För att en vara eller tjänst skall slå ordentligt så behövs en viss personifiering. Värme, transparens och uttryck för en slags dialog. Jag och Linn jobbar mycket med varumärken som bäst. Allt från politiska krafter till rena produkter och tjänster. Det låter lite kallt att prata om varumärken men kanske mera identitet och värde kunde beskriva det hela ännu bättre. Värderingar är ju just varumärket.

Det är kanske det mest spännande i vårt jobb just nu; att klara av att analysera men också agera. Att lägga ihop fina presentationer och strategier kan väl nästan vem som helst. Men när det kommer till action, då kan det vara svårare. Men så jobbar vi inte riktigt här. Här på Rådhusgatan 21 så är vi väldigt hands on när det gäller i princip allt. Må så vara att det handlar om föreläsningar, textproduktion  eller konsultuppdrag överlag – i jobbet måste man vara äkta och transparent och kunna läsa av situationer och göra lägesbedömningar.  Och så måste man ha driv och fart på. Med andra ord; the Power is now”.

Sedan så gäller det att leva upp till varumärket också – rent personligen. Det funkar inte att vara på ett sätt i jobbet eller på sociala medier (posta massor med klämkäcka saker och verka ha åsikter och go) och sen håller det inte i livet överlag. Skillnaden mellan arbetslivet och privatlivet kan inte separeras när det gäller ens eget sätt att värdera och se på saker. Det håller inte länge nämligen.  Jag ska vara beredd att stå för det jag säger och gör både i matbutikskassan som runt mötesbordet.

47180257_338022310361135_2200117355520983040_n

Lite att tänka på när det gäller politik och val. Det gäller att vara samma människa i alla lägen, för värderingar kan man inte växla mellan och tro att det håller speciellt länge. Och så att ni inte ska missförstå mig; att omvärdera politiska åsikter och argument är en annan sak. Här pratar jag direkt om inre värderingar.

Eller som Malte säger ” Tjejer är komplicerade mamma”. ”Jaha, var betyder komplicerat Malte”? ”Det vet jag inte, men det låter bra”.  Lite så – det funkar när man är sju år kanske. Men inte när man är åtta 🙂

Något nytt växer fram

Det slår mig liksom som en liten mjuk käftsmäll samtidigt som jag försöker få Milou att sova. Hennes små runda händer – ni vet med ”babygropar”. Jag smälter inombords när jag försiktigt petar lite på dem. Rundheten, det naiva och barnsliga. Öppenheten för livet. Allt är möjligt. Så klart med vissa begränsningar. Men attityden till livet, den är så fascinerande hos barn. I något skede börjar nyfikenheten lite avta. Försök och misstag gör väl att man så småningom inte är så sugen på att alltid vara tvungen att klättra på fel ställe, slicka på istappar eller smeta läppstift längs väggen i hopp om att det ”ska bli fint” , Men förlorar vi nyfikenheten och modet att våga testa för tidigt? Och vad kräver eller behöver den nya arbetsmarknaden av oss?

spegeln

Ni som följer mig vet att jag ofta drar en del paralleller mellan  att vara barn och  vuxen – attityd till livet och kanske också närvaron. Idag när jag ser de där små groparna i de små runda händerna så åker tankarna iväg igen. Utbrändhet och utmattning har varit på tapeten på sistone  – relaterat mycket till arbetslivet.  Och det finns ju unika historier bakom allt. Men det som är tydligt de senaste åren, när jag själv som chef även haft en del anställda, så är att det är en växande andel  unga kvinnor som så att säga går in i väggen. Vars ork pressas tills det bara inte går mera. Eftersom jag själv inte varit utbränd så skall jag inte alls gå in närmare på själva erfarenheten, för det kan jag inte veta eller känna. Det kan bara de som själva har drabbats och därför ska jag inte ens försöka mig på att tolka saker – mera försöka relatera till det som chef och som en som gjort också misstag vad gäller bristen på förebyggande arbete. Jag ser kanske nu först ett tydligare mönster speciellt vad gäller de unga kvinnorna. Där det hos många som kommer från studierna och är rätt nya i arbetslivet och pressar sig själva för hårt, har en omgivning som inte ser vad som händer, ställer alltid upp och är dessutom väldigt pedantiskt lagda – de vill prestera på topp hela tiden. Och det kan man ju inte. Allt som sedan kommer runt själva utförandet; konflikter, arbetsplatsens stämning, attityder från medarbetare, kollegor och chefer – allt inverkar. Och man kan inte isolera arbetsuppgifterna från allt det oberoende vad och hur man försöker. Och det är här någonstans i glappet mellan allt detta som många speciellt unga kvinnor drabbas.

Med det inte alls sagt att det inte finns likadan tendens hos äldre kvinnor eller hos män. Det jag säger är de erfarenheter jag haft under mina egna år i arbetslivet som snart närmar sig 18 år. Vi kan inte bara prata om själva arbetet och tänka att det är just arbetsuppgifternas ramar som leder till problem allena. På arbetsplatser kan det vara så mycket mera som spelar in; en chef som är oförutsägbar, som aldrig är nöjd, relationer till kollegor, oklara uppgifter och ansvar, ens egna krav på att allt ska vara perfekt. Och så klart också privatlivet. Allt samlas till en enda helhet.

Så vad ska man göra då som chef? Jag tror ju förstås att mycket handlar om ledarskap men också vänskap , att jobba nära varandra, bekräfta och lyssna. Att tro på varandra helt enkelt och våga göra mera individuella överenskommelser  kring jobbet. Men lika mycket handlar det om en ny HR-sektor överlag som växer fram. Ett nytt sätt att jobba med resurser och människor.  Det växer långsamt visserligen men den är oerhört spännande och ger också svaren på mycket av det vi ser som tendenser runt oss. Den nya framtida HR-sektorn satsar på att stöda teamen, förmännen och leda rätt platt.  En ny HR-sektorn kombinerar allt och jobbar mitt bland medarbetare. Det är därför jag tror att de större HR-avdelningarna som verkar idag allt mera kommer att jobba mera tätt med anställda och verksamhet, mindre avskilda och mindre egna helheter.  Enkelt? Nej. Spännande? Ja. Vad behövs? En helt ny attityd och en ny grund att verka på.

Jag går som bäst igenom HR-kursens svar – sex moduler hade jag fått till och enormt duktiga studerande. Det här måste vara en av de mest spännande kurser jag fått möjligheten att leda. Den här gången var det Novias HR-kurs för social- och hälsovårdsområdet.  Och även här ser vi det; behovet av att få vardagen att leva ihop med nya behov och också en ny arbetsmarknad överlag.  Här har vi mycket att bita i på alla nivåer och både inom kommunala och privata sektorn.

”Vad gör man om motståndaren har bollen?” Frågar Maltes tränare en stor hop med små fotbollsspelare. ”Man tar den” ropar de. ”Vad gör man om lagkompisen vill ha bollen”? Frågar tränaren igen. ”Man passar” skriker de som svar.

Och det är det här passandet man måste vara noga med. Att se varandra, passa när det behövs och kanske annars också. Säger jag som kan mera om arbetsmarknad än jag någonsin kommer att göra vad gäller fotboll. Men mentalt hänger de ihop tycker jag 🙂

I väntan på att han ska vakna

” Sidu nu är det dags för egentid för oss mamma” säger han och tittar på mig med ett tandlöst leende. Han ska snart sövas för magnetröntgen och är visserligen ännu rädd för kanylerna men har utvecklat ett positivt tänk; åtminstone är det bara han och jag den dagen. Och han får mat till sängen. Det är grejer det. Och just där landar jag kanske idag i mina tankar. Även om vi gjort detta många gånger förut så är det alltid jobbigt att söva ett barn. Han har inget livshotande utan undersöks och följs i jakten på en möjlig diagnos för en del ledproblem. Men ändå, det knyter sig i bröstet när han pratar om egentid för oss på sjukhuset. Han är lite utvald liksom säger han ”ja mamma, sånt här får Tyra INTE vara med om. Inte får hon mat till sjukhussängen heller”. Och han väntar på att få vrida om lite där.

 

malte

Jag hörde på morgonandakten när jag kokade gröt i morse. Och även där knöt det sig i bröstet.  Kvinnan som pratade i morse talade om sorg, alla år som plötsligt har gått och hur mycket vi behöver gå vidare när sorgen sedan landar – att liksom inte leva i väntan på nästa katastrof utan leva på som om vi hade oändligt med tid.

”Nå är det Bertills Anna”? säger en man i min pappas ålder samtidigt som jag sitter på knäna vid Botniahallens läktare och matar den yngsta och försöker styra treåringen till att äta – de två äldre tävlar. Jag tänker att jag kanske träffat på denna man i politiska sammanhang, när man rört sig längs Österbotten i många år. Det visade sig vara fel. ”Du vet inte vem jag är. Men jag kände din pappa. Han var en så glad människa, Kaj var skryp!” säger mannen och ler mot mig. Och jag känner en våg av både sorg, tacksamhet och liv skölja mot mig. Det är länge sedan någon sökt upp mig med orden ”jag kände ju din pappa”. Att jag var någons. Sorgen är märkbar Han är ju inte här längre. Men någon minns, flera minns. Och jag är tacksam och tänker att pappa kanske sände det just där och då. Ni vet, som tecken eller så. Där sitter jag i trikåer och matar två trilskandes varav en kastar makaroner runt sig. Och jag ser plötsligt pappa. Och livet blir gladare – och jag påminns om livet. Ibland googlar jag pappa lite i smyg. För att se om hans namn finns kvar någonstans. Primitivt kanske. Men det ger en känsla av att han är här ännu.

Allt handlar om attityder. Och vilja. Både i arbetslivet och privat. Malte väljer numera att se kanylerna inför narkosen som egentid för oss två utan att jag någonsin sagt ett ord om något sådant. Han tar en attityd till livet som gör mig extra glad. För så klarar man också svårare tider. För de kommer oberoende vad man tror. I något skede.

Så mycket i jobbet handlar om att vilja och nära sin vilja. Och sin ork. Men vilja, ork och attityd hänger ihop på många sätt. Idag jobbar jag utanför magnetröntgen en stund. Dricker kaffe och väntar på en liten pojke. Han i blå tröja och gröna mjukisbyxor. Med en lös framtand.

Det är handling

Den tidiga morgonen i tåget börjar med att jag ser dokumentären om Josefin Nilsson och hennes liv. Jag ser den två gånger. För den är svår att släppa.  Den kantas av glädje, hyllningar och liv men också ofantlig sorg. Syskonkärlek. Men också en ilska och vanmakt över att hennes liv präglades av misshandel, hot, ångest. Ingen som  lyssnar in kan undgå hennes systrars vanmakt över den tragedi som mannen bakom slagen och orden orsakade Josefin.  Och vi ser en rörelse som borde ha fått veta tidigare, sluta upp bakom henne.  ”Han är inte värre än någon annan” säger en kollega, en kvinna, tidigare om samma man som uppenbarligen är en känd skådespelare. Inte värre än någon annan. Jo, det var han.  Han som skrev brev åt henne med texten ”Josefin ful Nilsson”.  Eller ”Nu blir jag inte nådig att tas med”.  Eller Josefins egna ord ” jag minns när jag blev knuffad in i väggen så att jag fastnade”-  Och mycket värre än det blir det när man läser texten från domstolen.

Den rörelse som växer bakom Josefins öde är stark. Som vi kan ta del av via svensk media. Så är stark, mänsklig, ilsken. Det är inte bara snack och fina tal. Det är inga talarstolar. Det är handling. Kända artister som stiger fram och säger stopp. Det är frågan om andra som stiger upp och visar att det räcker. Människor som vågar säga att de inte jobbar på scenen med den mannen. Som kräver att samhället säger stopp. Vi vet hur Finland ser ut vad gäller kvinnovåld. Vi pratar mycket, inte ens det tillräckligt. Benny Andersson säger att folk måste få veta. Ja det måste de. Det måste vi.

Me too – handlade också om att någon, den första, vågade stiga fram. Jag hoppas innerligt att vi ser samma rörelse nu.

 

13501650_10153738320216864_2830957910795089839_n

When magic happens

”Allt i samhället handlar om avveckling eller utveckling. Att behålla saker som de är  – ja det alternativet finns inte” Säger Christer Olsson i mina hörlurar under min tidiga morgonlänk. Smaka på det. Att behålla är inget alternativ.  Samhället förändras, tekniken utvecklas. Att behålla som det är idag är inget alternativ.  Och nu pratar jag om ett allmänt plan. På ens inställning i livet och på jobbet.  Men hur leder man med den inställning? För det är ju sant, eller hur? Väljer man att vilja ha saker som nu så måste man ändå jobba på det – annars kan man ju inte behålla det. Att behålla är alltså inget alternativ. Med den inställningen som grund så kan magi hända. Överallt. Och det är inte tillkrånglat med en massa lådor, teser eller flödesscheman. En liten mening säger allt men kräver desto mera respons av en själv.

20915158_10154926521136864_7853737567750316499_n

Vi pratar mycket om arbetsklimat just nu. Jag föreläser ofta om ledarskap, arbetsklimat och framför allt det som berör en nydanande HR-sektor. Våra arbetsplatser förändras – vi går mera mot ett expert- och förtroendesamhälle. Dels så försvinner kanske behovet och lusten efter fasta anställningar  i samma omfattning som tidigare. Arbetsplatser arbetar mera i GIG-världen. Men människan som sådan söker mera kreativa, flexibla och framför allt nytänkande arbetsplatser. Visst, det finns arbetsplatser som driver sådan verksamhet som inte riktigt kan göra individuella lösningar överallt – det finns arbetsmiljöer som är så stora att man inte helt enkelt mäktar med för mycket individuella lösningar. Men efter att ha undervisat i HR nu i vår och föreläst inom en hel del områden så vet jag att det går att göra lösningar – allt handlar om individer nämligen. Att leda individer.  Och att se varandra, bekräfta varandra och lyfta styrkor. En gnatande och negativ arbetsmiljö med för tunga strukturer kan sällan skapa magi. I ärlighetens namn; det skapas väl aldrig magi på ett sådant ställe i dagens läge. Varför? Omgivningen är en annan än det tidevarvet då det funkade.

Människor arbetar för människor. Och ganska sällan enbart för företaget allena. Man jobbar för ett driv man har tillsammans, man jobbar bra för att man ser varandra, man jobbar för att man gillar värderingarna.  I dag handlar också mycket om förtroende  och kompetens. Man litar på varandra och man litar på varandras kunnande.

Gör man inte det utan vantrivs. Då måste man själva välja hur man ska ha det. Och är det så att man som arbetsgivare tappar allt flera anställda eller känner av att arbetsklimatet inte är bra – ja då måste man också ta ansvaret.  HR-sidan överlag handlar numera och allt mera om att stöda team och förmän. Speciellt hos mindre och medelstora företag. De stora HR-avdelningarna finns i större bolag och det är betydligt mera kostnadseffektivt för mindre bolag om man väljer att stöda team och förmän på olika sätt – för det är där det dagliga arbetet görs.  Det är det dagliga arbetet man måste komma åt.

I dagens läge är det inte helt enkelt; talangjakten pågår inom många branscher, arbetsklimat diskuteras,  samarbetsförhandlingarna kommer in nu som då och vi har ett behov av arbetskraft från andra länder för att hantera en del produktion. Vi lever i en jättespännande omgivning egentligen! Möjligheterna är oändliga på många sätt men det ställer krav på oss – både att ha mod att fortsätta utveckla och mod att se där saker och ting inte fungerar.

Vi måste bara navigera rätt för att skapa just den där magin. Och där är svaret enkelt. Som i många andra frågor (krångla inte till det, håll lösningarna enkla, prata enkelt språk – så att du själv förstår vad du säger)  – allt handlar om att vilja göra det. Välja att vilja. Oberoende vad det gäller.  Magin sker nämligen inte av sig självt.

 

blogg1

Snackare, filosof och mjukis

Marängtårtan väntar, bordet är dukat och presenterna finns framme. Jag är redo för att fira en sjuåring. Syskonen sover ännu. Malte själv också men inom ett par minuter blir det kalas fas 1.

Det är lika vacker morgon som dagen han föddes. Han var en Malte Kaj Mickel direkt han kom. Stor baby, sov gott och förnöjsam. När han fyllde fem år sa han ”Jaha, en hand avklarad, bara andra handens fingrar kvar då”. Lite så är han. En kombination av en snackare, filosof och mjukis. Det vill jag tro att han tar sig en bit med – när det gäller att må gott i livet.

 

”Nå hej Malte” hälsade många på honom i januari när han var med på partikryssning. Och han undrade hur alla visste vem han var ”Åh, jag är en kändis märker jag” sa han och myste när äldre sfp;are hejade på honom i korridoren. Han älskar att stå i centrum, men han har inga problem att dela rampljuset. Han kramar mig varje kväll och säger ”mamma min skatt”. Och han är fullt medveten om att hans pluspoäng ramlar in. Han lyssnar på radio och nyheterna och slänger ur sig saker till höger och vänster som jag inte ens visste att han hade koll på. ” Kanske Korsholm vill bli en del av Vasa mamma, ,men det vill inte jag! Jag röstar mot!  Jag vill bo där jag alltid bott och i samma hus.” säger han när han lyssnar till valreportage samma helg man röstar nej i Korsholm. Ingen har ännu berättat åt honom att han inte kan rösta i val förrän han är 18 år.

Han kan sina tricks och jag vet vilka punkter jag ska trycka på för att få honom att berätta hur läget egentligen är. Eller vad som hände.

Alla barn är unika  på sitt sätt. Ibland kan jag beundra honom för hans attityd i livet. Som på bilden nedan där han istället för att skriva sitt namn på förskolans klädhängare, väljer att skriva en låttext på engelska. Ni kanske inte ser vad det står men enligt han själv ; ”I´m sexy and I know it”.  Passande på förskolan? Nej. Inte egentligen. Men jag beundrar personalen för att de lät det stå kvar med motiveringen ” De fick fria händer”.  Och han tar sig fria händer lite överallt. Men han gör det med stil i alla fall.

Grattis älskade Malte. Vad vore mitt och vårt liv utan dig.

53926427_1196801843821277_7757727349176532992_n

Säg inte allt

Förlåt att jag inte fått till det på ett tag. Jag har legat på minus ett tag. Jag som alltid vill vara minst ett steg före. Nu är jag ifatt mig själv igen!

Jag håller om henne. Milou. Hon somnar alltid i min famn. Jag stryker hennes ljusa lockar och surfar lite samtidigt. Jag stannar vid ett helt hav med elakheter på FB. I kölvattnet efter gårdagens omröstning i Korsholm.  Jag tycker det är rätt ironiskt att vi pratar så mycket om barns beteende på sociala medier. Om att de skall vaktas och att de skall fostras. En ständig oro. Men modellerna de har är kanske de värsta. Vi vuxna. Oberoende fråga, oberoende egentligen vad det gäller så har jag extremt svårt med elakheter. ”Tänk vad du vill, men säg itt allt” sa min far så länge han levde. Han var en snällis. Han ville inte vara det egentligen. Vi smålog åt hans utläggningar vid kaffebordet – om politik och allt annat. Om vad han skulle säga nästa gång. Men det blev aldrig så. Han lät allt vara osagt. ”Feg” sa vi när vi retade honom. I efterhand har jag förstått något annat. Snällheten var det som bar honom. Långt. Och han somnade troligen väldigt gott varje natt. För några hårda ord kom sällan från honom.

_DSC1608 ps 2 FÖRMINSKAD

Jag är ingen blåögd naiv liten snällis själv. Jag har stötts och blötts på olika nivåer genom åren. Politiskt sett har jag jobbat nära ministrar och politiker vars epost jag sållat – där jag velat ta bort de värsta elakheterna och ironin som kunde flöda. VI är alla människor. Oberoende vad vi jobbar med.  Av alla nivåer så var säkert den kommunalpolitiska den mest utmanande. Det finns ingen hejd ibland på vad man fått höra. Ofta var jag broilern som man älskade att håna. ”Partiets lakej”, hette det. Idag är jag vuxen nog att vara stolt över det.  Jag kan vara broilern ”anytime” ! Nu är jag för gammal för det kanske.

Och jag blir rasande arg varje gång jag läser politiska direkta hån . ”Du ska tål he”. Sa min far. Javisst är det så. Jag tål mycket numera. Men det finns gränser för allt.  Om man klottrar till elakheter åt varandra på sociala medier – ni vet direkta hån menar jag nu, inte vanligt argumenterande – sover man gott då om natten?

Så lägger jag Milou i hennes säng. Det rosa fluffiga täcket ser så skönt ut.  Som förälder vill man utplåna alla elakheter i världen. Men nästa gång det talas om barn som beter sig illa på sociala medier – pröva på att fundera på vilka förebilder de har när de gör det. Och pröva på att fundera över vad man själv öppnar sig om och över och var den gränsen går.

Så pappas ord etsar sig fast. Både i arbetslivet och politiskt. Han har varit borta ett tag nu men jag hör fortfarande hans ord” tänk vad du vill, men säg itt allt”.