Hur har du det idag Anna

Jag sitter och viker kläder från torktumlaren. Numrorna 92, 104, 122 och 134 ska i rätta högar. Så lycklig jag är att få vika kläderna åt dem. Det doftar gott av sköljmedel. Och blå tröjor växlas med rosa byxor.

 

51017123_226087221675904_5569772623778283520_n

Ljuset är starkt idag.  Så där kraftfullt som det bara kan så här i januarisolen. Jag hade tänkt ut så mycket klokt att skriva om. Men det ville sig liksom inte. Det är söndag och morgon och jag styr bilen mot Rådhusgatan 21 i minus 23 grader. Natten är som alltid – jag springer mellan olika rum och sängar tills jag småstupar i egen säng. Rakt i den gröna sammetskudden. Vaknar med nackspärr efter 1,5 h och inser att klockan bara är 5.30 men eftersom det är dags för nästa rumba nu så stannar jag uppe. Orkar inte helt somna om igen. Det finns något barmhärtigt i morgontimmarna. När allt är tyst i gränderna. När det är stilla. Kanske det är därför det sägs att de mest effektiva är de som jobbar morgontimmarna. Flödet runt omkring är då rätt litet.

Jag hittade en av de häften som min mamma gömt i huset – hon plockar systematiskt alla mina gamla pärmar hit till oss – i smyg! Mitt i allt dyker det upp skolhäften här och där. I det här häftet har jag förutspått min egen framtid. Mycket stämde faktiskt men det mest fina var min beskrivning på mig själv; ”egentligen är jag en ganska glad person”- Egentligen? Var jag ingen glad 13-åring i skolan? Numera känns det som om jag, trots en del bedrövelser också, kan skratta mycket. Jag skrattar med barnen, skrattar på jobbet, kan le på egen hand. Och min största rädsla där är att mina mungipor inte ska peka uppåt sen, när det blir lite fler år och rynkor runt mig. Att det ska vara en sur riktning nedåt.

Det finns så många goda glada runt mig. Barnen driver mig till vansinne men också skratt varje dag. Vänliga vänliga människor möter mig. Ovänliga också men dem försöker jag hårt ignorera. Jag hade glömt bort Tyras tävlingslicens förra veckan och insåg att hon nu inte kan tävla om det inte fixas typ direkt. Möttes av det mest ljuvliga och glada bemötandet som berättade att det fixar sig. För mig blev det ansiktet utåt för den föreningen (självklart VIS :)) – det är också en sorts branding – en oerhört viktig sådan! Sånt gör att man bara vill gråta en skvätt – att det finns duktiga människor som fixar mitt strul! Utan ett minsta knyst. Sån vill jag också vara.

Min fina fina vän berättade igår hur barnen speglar vårt beteende – om de möter glada skratt och tilltro. Ja då tar dem det minspelet och känslorna med sig. Och jag tänker att om jag ler så där äkta, kan känna också äkta bedrövelse och sorg, så ska e mina kunna spegla sig också i mina känslor. Att jag också kan vara arg men att de ändå ska minnas mig rätt glad.

Jag minns jag bara pappa som så glad. Han var liksom alltid det. Till och med vid köksbordet en kall januaridag när han kom från jobbet, bytte om till jeans, tvättade sina stora händer, smorde in dem med tjock salva efter dagens arbete och klappade mig på huvudet. ”hur har Anna haft det idag” sa han. Jag kanske muttrade bra. Men det var ett varmt muttrande. Han hade en skön stämma, han skrattade och skrockade.

50788414_348395795999215_582268553109962752_n

Men alltså glada människor. Så skön start man får på livet tack vare dem. Jag jobbar hårt på att fortsätta skratta, strunta i små saker och låta barnen spegla sig i alla känslor. Livet är ingen pågående fest direkt. Men ibland är det kalas. Och det måste det också få vara.

 

Greppa livet

 

50667359_387338675206992_8251391336855371776_nJag bär ner Malte i min säng. Drömmar om livet jagar honom. Han som är den enda av de våra som annars sover som en stock. Men som sexåring börjar man försöka greppa livet och förstå vad som händer runt omkring. Och livet, ja, det är inte helt lätt.  Det ska inte vara lätt, förklarar jag åt Malte. ”Nej. man måste vänja sig vid att det finns krav” – förklarar jag åt Tyra.  Varför då, frågar hon. Sorger och bedrövelser. Liv och död. Allt finns där. Jag berättar försiktigt utan att linda in saker för mycket i bomull. Malte kommer bärandes med sin jordglob och vill veta hur flyktingar färdas i båtar och var Syrien ligger. Sen vill han också veta var Korsnäs ligger och om det hör till  Finland. I hans värld är Vasa Finland. Och Vörå också. Sen är resten lite diffust. Världen är stor men också så liten.

50754179_2245790522410487_6340420297916678144_n

Jag kryper in i mitt randiga nattlinne och myser till. Datorn hamnar framför mig i soffan. Nej, inget Netflix här inte. Utan jobb. Min tid, min egentid. Jag har projekt som väntar, föreläsningar att jobba med. Och texter som ska skrivas. Barnen hostar i sömnen. Smilla har  feber som lyckades stiga igen.

Några veckor in i en ny värld för mig och för oss märker jag plötsligt att jag är mera lugn i sinnet. Jag sitter inte och vaktar telefonen kvällstid, ,rusar inte upp (nåja online är jag ju alltid) när mailboxen tar emot ett nytt mail. Jag har ork att leka med Greta Gris-figurerna utan att gå mentalt sönder av saker som väntar på bordet.  Jag kan se ett avsnitt med ”Booba”-trollet på 15 minuter och inte räkna minuterna tills jag borde göra annat. Samtidigt är min kreativitet mera flödande än någonsin. Det hänger troligen ihop med varandra. Lite Greta Gris varje dag kanske stimulerar nya tankar!

50715905_1487541964713033_837868215878025216_n

Veckan som nu snart är torsdag morgon har varit fullspäckad men ändå med skön känsla. Vi har träffat underbara och så sjukt trevliga Tobbe Larsson i veckan, ordnat presskonferens för honom i Helsingfors, Linn har suttit i poddstudion och producerat, jag föreläst på svenska klubben tillsammans med kunniga och duktiga människor som  Christoffer Taxell, Kaj Rönnlund och Anders Norrback, som också var den som ordnade hela seminariet. Så sköna människor. Så fyllda med kunskap, åsikter, historier. Framför allt så glada!  Och det mina vänner är det bästa av allt.  Så fortsätter natten med att torka feberheta pannor och trösta oroliga när drömmarna kommer på. Och så inser jag att det är morgon igen. Ny dag gryr på Råsvängen 4.

51043346_380047069489656_549490548117864448_n

Lite snällhet kan man väl unna sig

Skidorna spänns på. Spåret är inte det bästa. Jag hatade att skida i tiderna. Nu försöker jag lära mig att tycka om det igen? Om det går bra? Ja,  egentligen. Det finns en skönhet och frihet i att glida fram (eller staka sig fram och kladda runt med snö under skidorna. Ännu värre – vurpa i kurvan)

Vet ni, jag växte upp bredvid ett vackert skidspår och skidade massor som liten, lärde mig snabbt åka slalom- det var bara att spänna på skidorna och åka från garaget där hemma rakt över vägen och den lilla åkern. Och sen var jag där. I backen. Ljuvligt. Bästa sättet. Så enkelt och kravlöst.

Men någonstans i kanske gymnasiet så smakade skidningen exakt noll. Snarare trä. Det fanns ingen glädje i det, mest jagande i backarna. Det är helt okej om du satsar på en tävlingskarriär men när du liksom inte gör det. Då finns det inget mera effektivt sätt att ta död på skönheten i en sport, det gäller alla grenar, än att träna för hårt och liksom låtsas att villkoren är andra. Att vi alla skulle vara fem före goda åkare. Jag var inte det. Jag var ju en kortdistansare med explosivitet. I friidrott. Ingen som älskade att svettas i mördarbackar.

Om jag ska lära mig en idrottsgren så vill jag ju inte ha blodsmak i munnen eller dålig känsla.  ”Skida med barnen, så ska du se att intresset väcks igen” sa en klok man åt mig. Och jepp – det var där skönheten låg. Nu kan jag hasa rätt långsamt runt med en tioåring (som sticker ifrån) och en sexåring som snackar lika mycket som han stakar. Han är tacksam att ha med i spåret – får ju inte tråkigt direkt. Och en treåring i pulka bakom mig. Men blodsmaken och jakten finns inte mera. Bara det goda är kvar.  Hoppas jag.

Det är inte lätt det här med hälsa. Januari är ju månaden när ALLA ska hänga på gymmet intensivt igen. Omklädningsrummet är fullt och tunnas ut sen under våren igen. Alla vill starta nytt år med nya löften. För min del blev det en envis hosta som satte stopp för julens” nu ska jag komma i form igen”. Hösten slet en hel del på fysiken.

Tidningshyllan är full av inspiration. Men ja jag vet inte, i år lockar det liksom inte. Jag måste bara hitta min egen grej för våren. Och låt mig börja med att erkänna en sak; Det spelar ingen roll om du tränar – ifall kroppen inte är mottaglig. Det insåg jag mot slutet av året. Jag hade gott kunnat lugna ner mig, andas och låta tiden ha sin gång. Inte stiga upp vråltidigt för att kunna bocka av träningen. Och nej, det är ingen bra grej för mig att träna närmare midnatt eller vid 05. För min kropp sa nämligen ”Tack men nej tack”.

Jag är inte lagd åt maratonhållet, har problem med ryggradsreuma mellan varven och gillar att växla träningen. Jag har självdisciplin så det räcker och blir över men jag måste ha med lite passion trots allt. För det här med att röra på sig ska vara kul i grunden, inte kanske alltid men nästan i alla fall.

Jag har tävlat i tiderna, har i grunden en stark fysik. Men låt mig erkänna en annan sak; det blir tuffare med åren för min del. De krävs mera och lite annat. 40 är inte det nya 30 alla gånger när det kommer till fysik. Det betyder inte att man ska ursäkta ihjäl sig för att slippa ta tag i sig själv .Tvärtom. Men lite snällhet kan man väl unna sig tycker jag.

Sånt som kommer med åren.50813612_397388371031529_1719454023393738752_n

 

Fullt upp – eller bara dagarna som gick

Fredag morgon. Ljusen är tända. Kylan biter på utanför. Jobbet påbörjat i arla morgontimmar. Jag håller en kurs i HR i vår och de första modulerna känns nu rätt klara. Det goda i det tidiga är att jag idag hänger med dessa två små här hemma. Vi hämtar Malte på eftermiddagen och Tyra kommer hem efter skolan.

En fredag hemma efter veckor när vi mest suddat runt överallt innebär att alla lakan dras ur sängarna, sortera leksaker, kläder, mangla och fixa. Finns det något mer avslappnande? Jo det finns det. Eftersom de här två sabbar allt jag gör metodiskt – i en länga efter mig. Leksakerna som städas undan dras fram, de hittar smink som de smetar in sig själva i och varandra, de luggas, de kramas och de pratar. Som två små tanter. De skvallrar på varandra, de jagar varandra och de pussas. Och de är avundsjuka på varandra. Helt normal syskongemenskap med andra ord.

bloggismammamilu
Det fanns en tid när jag var lite orolig (nej jag ljuger, mycket orolig) för om jag skulle klara av fyra barn på en sådan kort tid. Men det gjorde jag ju. ”Man klarar allt man får” sa min kloka mamma. Det är ju sant! Även här handlar det om mindset.

”Fullt upp” säger Malte. Tja, visst är det just det. Men det är aldrig så att livet och vardagen blir bättre av att riktigt upprepa för sig själv och andra (som kanske inte orkar höra) om hur MYCKET det är. Håller man på för mycket med sånt i privatlivet så signalerar man egentligen att man inte har koll på sitt liv. Och det vill jag ju ha. Med facit i hand har jag inte sovit många timmar i sträck de senaste nio åren och ja jag ser sliten ut ibland – men så himla roligt jag haft och har!

”Fösst kom Tyra, sen Malte, sen Smilla.. Sen Mo. Sen…. pappa?” Nej, Svarar jag Smilla. Din pappa är inte mitt barn. Hon nickar och fortsätter leka med sina dockor. Hon förmanar, hon kokar, hon pratar och hon fixar sig. De rosa plastklackarna hennes sitter inte stadigt men rätt säkert. Himmel, tänker jag plötsligt. Hon härmar ju mig.

50428374_224388748449843_2409538066793365504_n

 

50314710_793144441040809_1061514687763447808_n

1000 bitar att pussla i livet. Var börjar jag?

I samarbete med Two sisters consultation

 

blogg1

Jag pluggar in hörlurarna och kör igång podden om livspussel med Jenny och Anna. Går mot tåget i Åbo. Hemma i Vasa i natt. Förlorar mig helt i deras podd. Så otroligt rätt de har. Jag tar åt mig av varje ord. Just så här är det nämligen; mycket handlar om ett stort pussel som ska läggas i livet. Där det är svårt att särskilja jobb och privatliv. Jag tror ju inte på att jag ens vill försöka just det. Jag är bekväm med att leva i en blandning så länge jag vet hur jag ska hantera det hela.

Där småbarn och familjen behöver ha sitt, där man måste lära sig prioritera. Men det är svårt. Tro mig. I det skedet man försöker skilja på ettåringen och treåringen som slåss om ett läppstift (den ena biter sedan av ena halvan och börjar tugga på ett klarrött läppstift som en gång var mitt) samtidigt som sexåringen gråter i sin säng över att han fick fel sorts spel av tomten. Låt mig få tillägga en nioåring som inte kommer i säng.  Då går man lite sönder. Disken som väntar, tvätthögarna som ska fixas. Och mailen klingar in. En ansökan som borde ha varit klar kanske blir färdigskriven först kl 01.30. ”Tagga ner” säger någon kanske. Jag skulle hellre nämna det som ett pågående livspussel som man lyckas olika bra beroende på dag. Grunden är att hitta den egna orken.

De 1000 bitarna. De syns nämligen också i arbetsmiljöer. Trötthet, utmattning och ren orkeslöshet. ”Kom ihåg Anna, alla tänker inte som du” sa min kloka chef. Det har jag försökt hålla bakom örat. För alla har olika bakgrunder, smärttrösklar, känslighet och ork. Det gemensamma här som Anna och Jenny pratar om är att man i samtliga fall måste se människan som helhet. Är man uttröttad på jobbet så går det liksom inte att tänka att det alltid bara handlar om vad som händer vardagar mellan kl 08-16. Lika mycket ska man egentligen fundera på övrig tid och ens egen ork och prioriteringar där. Orken är något som skall ses över hela linjen; arbetsgivaren kan inte komma in och säga vad som ska hända på fritiden men som arbetstagare är det bra att man själv tänker på helheten. Arbetsgivaren kan åtgärda och prioritera på jobbet för att underlätta och ge andningspauser. Men hemma då? Där måste man lägga egna prioriteringar på plats. Att ta in konsulter som Anna och Jenny ger en opartiskhet i diskussionerna samt framför allt nya friska tankar och förslag. Genom åren vet jag att just sådant förebyggande arbete kan lösa mycket – i tid.

”Är du en övermänniska – två jobb, fyra barn”? Det var en rätt vanlig kommentar om mig i höstas. Nej. Jag är ingen övermänniska. Och nej, stress är inte heller farligt. Det är som Anna och Jenny säger i sin podd; vi har alla lika mycket tid. Men vi utgår från olika perspektiv. Olika liv. Att min stresströskel är rätt hög har att göra med en hel del olika pusselbitar. Det har inte kommit av sig självt direkt. Framför allt följer jag Jenny och Annas råd om att prioritera. Good enough brukar jag också prata om. Med fyra barn under 10 år så kan jag inte vara överallt. Jag orkar inte det. Det blir inte många kompisträffar eller tjejkvällar för mig tyvärr. Det har varit tunt med det de senaste åren. Jag har varit tvungen att göra ett visst schema för att orka med det jag har och vet att jag inte kan vara överallt. Det fungerar inte hemma eller med min egen ork. Och gymkortet är uppsagt – hemmaträningen gäller för min del.  Och vi delar rätt lika jag och Andreas. Dessutom vet jag att jag håller trycket. Jag har testat mig själv så många år och som ytterst ansvarig kan du inte lägga dig ner direkt eller lyfta händerna. Hur skulle då resterande anställda göra? Nej, här krävs det att man vet vad man gör och hur man både förebygger och åtgärdar. Jag återhämtar mig kvickt. Det enda som kan få mig att så att säga falla på knä är konfliktfyllda situationer. Och kanske just därför ska man jobba med just det som ni hör i podden – det ska förebyggas i tid.

Om det här är lätt? Nej verkligen inte. Jag har lärt mig de senaste 10 åren och jag har tagit hjälp för att  komma vidare. Jenny och Anna pratar också om stöttepelare. Min mamma är en sådan. En sån ni vet som dyker upp med bullar i frysväskan och sjasar ut mig på promenad om jag ser trött ut. Som smeker en trött kind och stöder mig framåt. Är alltid där. Det är ovärderligt. Hon dömer inte, hon bara backar upp mig. Alltid.

Livet är de dagar som man minns. Men under de mest utmanande dagarna – när man inte har klart för sig vad man klätt på sig och var man kanske ska vara en viss tid – så måste man ha en coachande part att få falla tillbaka på. Den neutrala handledningen är många gånger exakt det som behövs för att man ska se klart på situationen.

Jenny och Anna berättar om varningssignalerna man ska spana efter. Min egen signal är att jag får huvudvärk, för det har jag sällan. Och när jag börjar antingen glömma saker eller bli fumlig (typ bryta handleden som för två år sedan när jag kutade runt på jobbet) – då är det dags för Bertills att tagga ner.

Lyssna in Jenny och Anna. Och ta fram din kalender efter det.

 

 

 

 

Underbart är kort

 

50269274_315701039051268_5247039813265129472_nUnderbart är kort. Sägs det.  Eller så inte! Ni vet de där familjeresorna med flera små barn – Inte? Då ska jag berätta hur en sådan kryssning och bilresa kan se ut. Efter tio minuter frågar första hur länge det är kvar (typ 6 h), nästa skall på wc igen om 20 minuter (inget händer sen på wc:n, ”ja busa mamma ja bara”) och sen blir det slagsmål i bilen om telefoner och annat smått och gott. Andreas kör och ser sammanbiten ut, jag drar upp datorn så fort de somnar och ilar på med jobbet. Bilen ser ut som en sophög. Här kastar man allt under de timmarna. ALLT. Man trycker in ögonen på bänkgrannen när inte dockan man blir tilldelad duger. Sen spiller man mjölk på varandra just in case att det blir för lugnt. Eller sminkar sig i smyg. Sådant! Men sen pussas de och kramas också. Och visst blir mitt hjärta varmt när det sjunger ”Mamma Mia” unisont i bilen. Tills någon anklagar den andra för att sjunga fel. Då är det kalas igen.

49385093_310440846254918_2190839534671888384_n

Men detta är inget unikt vår familj.Minns att jag fick ett par tjuvnyp av en av mina systrar också nu som då under timmarna i vår lilla bruna Saab i början av 80-talet, eller så fejkade jag dem om jag riktigt ville få uppmärksamhet och medlidande.

49794529_1969101460058167_6663988363604787200_n49896814_389231954957877_681610141644095488_n

Och nu ska jag trösta er  det här uppdraget på en partifylld härlig kryssning Helsingfors Stockholm var faktiskt… lugnare än vanligt. Eller var jag lugnare? Hur som helst var barnen gladare (minskade inte grälet i bilen) och de var förväntansfulla. Tyra och Malte fick en dos samhällskunskap och jag fick frottera mig med spännande valdiskussioner. Sånt är underbart. Och Stockholm är alltid en hit. Så jag vet inte varför eller hur det gick så här – men jag har inte varit så här utvilad mentalt på flera år. Efter en kryssning med fyra barn och sammanlagt 12 h i bil. Låter galet, eller hur! Men så är det.

Laddad för ny vecka. Och nya kalas.

 

49436002_359987648152594_7194580200921759744_n49261926_292613044730058_6457809429222916096_n

De tre framgångsfaktorerna

De kommer här;

50252849_357479311474151_7661815846079037440_n.jpg

Magkänslan. Det man skrattade åt tidigare. Det som lät så fånigt då är så rätt nu. Men den kan också svika. Det har den gjort för min del ett par gånger. Där jag helt har misstagit mig. Så det lönar sig att liksom dubbelkolla allt – också andras magkänsla.

Ofta är det ju så att när något känns så väldigt rätt så är det okej att följa den känslan och samtidigt veta om att det är okej att ta fel också. Sviker känslan, så då får man bara börja om.

Undvik perfektion. Åh, jag pratade om det här med min vän A i Åbo. Hur vi båda grabbar de stora penslarna och målar lite här och där. Och utanför kanterna.  Det måste finnas olika typer av allt på ett jobb. Även hemma. Skulle jag vara gift med en likadan så hade det kanske inte varit så praktiskt lätt. Tur att jag gifte mig med en man som vurmar för excelfiler. Det ger en motvikt till mig.  Han hade kanske haft väl tråkigt han också om han gift sig med en excelkvinna. Tänker jag mig.

Men hur som helst; ska man ha drivkraft att susa framåt så går det inte att tro på total perfektion. För sådant finns inte. Strävar man ditåt så glömmer man den stora bilden. Och framtiden.

Och så de tuffa frågorna då. Ni vet, det där som tar så mycket energi men som man kan välja att se som den bästa skolan – om man vill. För de är ju exakt så. Tar man aldrig tag i de tuffa frågorna som hör till jobbets vardag, så då sitter man inte länge kvar. Passivitet är oerhört farlig den i sin tur också. När det blåser upp till storm är det så enkelt att rikta blicken åt ett annat håll än att dyka direkt i. Ändå är det dykningen som gör att världen går framåt. Även om det kan smärta.

 

Och  sedan dagens favorit – jag som brukar älska planer. Här kommer min egen ångesthantering. Överdriv aldrig planeringen 🙂

50072494_236780287249888_4290435684595924992_n