Känn in, känn med, känn för

Det är lugnt här ute. Verandan är kylig och skön. Allt är tyst omkring – nästan i alla fall. Leksakerna ligger utspridda runt sandlådan och jag inser att jag borde ha vattnat tomatplantorna, men har hela natten på mig tänker jag.

De här stunderna är som bäst när det kommer till viss egentid. Oftast är egentiden jobb när barnen sover, men det är också min tid. Jag träffade en klok arbetsplatspsykolog i veckan för en intervju. Hen sa något väldans nyttigt: släpp semesterstressen. Släpp kraven på allt. Och gillar du rutiner och att hålla dig uppdaterad: feel free. Så skönt! Det behövde jag höra som alltid har svårt när jag ska slappna av på rätt sätt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För ett år sedan så satt jag på samma ställe som nu. Chattade nätterna igenom, skrev en affärsplan, funderade, planerade, längtade. Ett år senare så känns det som länge sedan. Och visst är det så att det ofta är semestrar eller jullov kanske som gör att människor stannar upp och funderar – Är jag på rätt ställe? Vill jag göra det här? Ska jag bo här? Vem är jag just nu. Och de flesta landar ju i att de är rätt nöjda. Sen sedan finns ju dom som klagar år efter år men inget gör. Kanske rädslan är för stor. Kanske osäkerheten inte lockar alls. Och så finns det gänget som dyker huvudstupa in i något. Som jag då. Som vi. Och bra blev det!

Det här sätter ju också en viss press eller kanske hellre sagt utmaning på arbetsgivarna. Att jobba med gemenskap och arbetsuppgifter – att skapa ett driv och stöda det framåt.

Jag är ju en vän av servant leadership – betjänande ledarskap. Det betyder att ledaren, chef, skall helt enkelt se till att skapa den miljön och de verktygen som medarbetarna behöver Man tjänar dem för att de ska kunna göra sitt bästa. Och må bra. Tror ni att finska samhället är redo att prata om servant leadership. Nej, kanske inte. Men jag tycker att det börjar vara dags. Min man, excel-hankeiten, får ju Hankens alumnitidning. Och jag brukar småbläddra för att kolla om där finns kända ansikten (så där från Svenskfinland :)) men idag landade blicken på en längre artikel där man pratade om att en chefs viktigaste egenskap är och skall vara empati. Och jag tror dem. Det här var inget man heller pratade om tidigare. Då menar jag inte en slags självupplevd empatiförmåga – för sällan är man bra på att bedöma det själv – det skall egentligen komma fram i ens ledarskap. Ser man människan, lyssnar man? Är man där? Och hur snällis är man? Det betyder inte att man springer runt som en osäker chef och inte vet vem man skall tillfredsställa idag. Det betyder inte heller att man är ”tasu”. Det betyder att man försöker känna in och känna med, och känna för. Det mina vänner är framtiden.

Samma gäller medarbetarskap och kommunikation. Får man säga och skriva vad som helst för att man ”är sån”? Nej, det får man inte. Inte om man ska ha en fungerande arbetsmiljö. Vet ni hur ofta vi får den frågan när vi föreläser? Ganska ofta faktiskt. ”Men man måste ju får säga det man tycker” – ja, det är en helt annan sak att försöka komma med en feedback som är mjuk och som går fram, än att gå an som en ångvält. Det går nämligen inte fram. Åsikt och ärlighet är inte samma sak. Man kan inte hävda att den egna åsikten är en absolut sanning.

”Åh, så där är livet, låt det gå förbi dig kvickt. Du stöter på liknande igen tyvärr” sa en av mina chefer. ”Skäll inte på henne, ta det med mig” sa en annan chef som alltid värnade om att vi, inklusive jag, inte skulle behöva stå i skottgluggen. Jag har bara haft bra chefer. Ni tror mig kanske inte, men jag har upplevt de bästa. Och de har definitivt utan att de visste om det, sysslat med servant leadership och transparens i arbetet. Sådana här pärlor har vi mitt ibland oss utan att vi pratar om det.

Nå, koko kööri mukana

Jag är för speedad ännu för att lägga mig. Vaggade den yngsta till sömns och bar Smilla till min säng. Hemkommen riktigt nyss med en möjlig hjärnskakning. Vi som skulle handla fredagsmys och så slutade det med ett fall mot bildörren och ett ordentligt blödande sår mitt i huvudet. Ett par timmar gör att man är extra ödmjuk. Där ser man en hel del en vanlig fredag – också som patient. Där satt jag med alla fyra. Eller som en där uttryckte sig ”koko kööri mukana”. Ja, det kan man säga med all lycka. Jag fick dem alla med hem. Så tacksam för det. Lika tacksam är jag för den unga tjej som steg upp när jag kom in med mitt gäng och en treåring som blödde från huvudet – hon steg upp och gav sitt könummer. ”ta den du, ni har ,mera bråttom” sa hon. Tjejen med det mörka håret och det äkta leendet. Jag blev så lycklig att jag tog till gråten. Fatta så fina människor.

Och denna kaosdag till trots så har jag mera på lager. Av goda saker. Låt oss backa några timmar.

 

51600616_10156182546336864_1942742630014124032_o (1)

Hon tittar på mig. Den stiliga väldigt eleganta kvinnan som kanske är 60 +. Jag har äntrat den japanska restaurangen med buller och bång. Fyra stycken springer runt som om elden vore lös. De har väntat på sin lunch ett tag – halva dagen gick åt till mammas jobb och där var det lite ryckigt idag med humöret. Fredagströtta. Via en affär för att köpa shorts och där börjar min ork ta slut. Så inne i restaurangen så känner jag tror jag av att vi inte är de bästa lunchgästerna. Damen som sitter tillsammans med en ung man, kanske hennes son ser det ut som så tittar på oss lite forskande. Och jag tänker att ”Yes, jag har fyra barn, jaa… ja ska försöka lugna dem igen, vi stör”. Hon tittar på mig igen och frågar ”Är alla dina barn”? Hm, Ja det är de säger jag. Lite på defensiven. ”Åh så underbart” svarar hon. Jag har också fyra. De är vuxna nu: en pojke, tre flickor. Exakt som du. Jobbar du?

Här någonstans mjuknar jag och gråten fastnar lite i halsen. Jag börjar alltid smågråta inombords över spontant mjuka människor. Jag väser fram att jo, jag driver en firma med en annan kvinna med tre barn i samma ålder. Inväntar kommentaren om och hur jag orkar det dpå. Men så säger hon ”Åh, sååå skönt att mammans roll förändras! Jag skulle aldrig själv ha orkat med allt om jag inte jobbat. På min tid var det inte lika okej som idag”. Där och då hade hon fått en kram om jag bara hade vågat.

Små änglar som kommer exakt då man behöver det. Eller är jag bara bra på att se det så? Jag vet inte och det är egalt egentligen.

Så lite det behövs. Så mycket det värmer. ”Goda gärningar har inga namn” sägs det. Det har det visst. Jag hade gärna berättat dem ikväll om jag bara visste vad de underbara människorna hette. Puss och kram på livet!

 

 

Good enough

 Vi kom nyss hem här för en vända. Barnen fick leka på Rådhusgatan 21 idag och efter att de tömt ett kexpaket och ritat upp allt papper så är vi hemma och vänder inför ett kundmöte ikväll. Den lilla lockiga somnade i bilen, den lite större slocknade i min säng. Själv får jag städa upp fasttorkade flingor från i morse. Och maila lite samtidigt. 

51043346_380047069489656_549490548117864448_n

 

Malte vänder sig mot mig i bilen. Vi har nyss besökt skolhälsovården för första gången och han har andäktigt tagit del av allt nytt. Hör allt gör han som bekant också. Han reagerade utan en enda min på vad jag skrivit i hans papper. Där frågar skolan föräldrarna så här ”jag tycker om mitt barn för att…” – jag hade skrivit att han är kramig, känslig, gosig. Han tittade finurligt på mig när det blev uppläst. Men sa inget. I bilen hem ser han på mig och säger” Ja mamma, här kanske en del gillar sina barn för att de är bra på något… men jag bara lever.. och här älskar du mig ändå helt galet mycket”. Så sant. Han är han. Och inte Ronaldo som han ibland tror att han är när han kollar in huruvida han har sixpack på magen eller inte.

Av olika anledningar har jag tänkt väldigt mycket på duktighet den senaste tiden. Det har liksom bara kommit emot. Duktighet har jag alltid gillat, aldrig haft problem att tycka att det är en bra sak att vara duktig, gillat att prestera och haft ett starkt drive i allt. Nästan.

”Mamma varför säger de jävla”? Säger Tyra och funderar på Yles nya serie ”Så jävla duktig”. ”Men mamma, är det jättefarligt att vara duktig?” fortsätter hon. Blir man sjuk av det? Nej, det är ju verkligen inte farligt. Det är en bra sak att vara duktig, vilja vara bra och också drivas att skapa nytt. Men här kommer det stora MEN:et. Duktigheten eller själva prestationen definierar inte dig som person, det säger inte vem du är och ger det dig ångest så är något fel. Man är inte en prestation. Man kan inte omfamna allt – och det är inte så lätt att lära sig vad good enough betyder.  Så jag försöker förklara det hela ännu en gång. Nej, det är inte farligt alls att vara duktig.

Det är en bra sak att man vill och jobbar hårt. Men som min pappa brukade säga när jag skakade av nervositet en gång i tiden för att få ut ett ynka litet prov ” Ska e va så de så får e va!”.  Och här ser jag ju mina föräldrar och min fostran som nyckeln. Det var bra att vara duktigt, man skulle vilja något och någonstans. Men det var alltid utsagt att jag som person alltid var självklar. Det fanns ingen koppling mellan vad jag åstadkom och vem jag egentligen var. Och jag förstod det.

Så där som på jobb ni vet. Det finns alltid de som utmärker sig – det är inte alla gånger de som analyserar sönder saker. Nej, det är de som vill saker, är drivna. De här personerna kan reta gallfeber på alla andra som inte vill eller orkar hålla tempo. Men de är också väldigt omtyckta – de underlättar dagarna och verksamheten flyger fram när dessa kommer in. De kan bokstavligen göra folk galna med att var på hugget, tycka att en hel del är hur enkelt som helst men faktiskt också skuffa många andra framåt samtidigt. Men det är också de som ligger i farozonen för utmattning i sig.

20180521_174621
Det är svårt det här med prestationer. Det haglar från höger och vänster under vårarna speciellt. Studenter rankas, inträdesförhör hålls. Många är på väg någonstans – beroende av resultat. Samtidigt är det inget farligt i sig att vilja mycket – att vara s.k. ”duktig”. Det ska man inte vara rädd för. Det skälls lite väl på det tycker jag, utan att man förklarar att det negativa som kommer med prestationer är om man blandar ihop det med den egna självkänslan. Att man aldrig är tillräcklig.  Att det räcker med att ”liksom här lever jag och du gillar mig bara för det”. Och kanske det viktigaste av allt: jag gillar mig själv bara för det. Låter hur enkelt som helst, men det är det verkligen inte. Det krävs många människor runt en som bekräftar, både chefer och medarbetare. Om arbetsgemenskapen är sådan – både tillåtande, snäll och driven. Då kan vad som helst hända – även hos den enskilda människan.

Får man säga att det känns fräscht?

När jag var liten och vi åt middag hemma, prick kl.17, så var det mycket prat och åsikter runt bordet. Men banne mig, när det blev politik eller konflikter i radionyheterna, så fick man inte väsa något alls. När Nils Torvalds hälsade det senaste från Moskva så var det en av de få gångerna som pappa såg till att vi var helt tysta. Man skulle lyssna noga på vad som hände. Vi suckade, gjorde miner, men vi var tysta.

Jag är ju fortfarande en stor radiolyssnare och när det kommer till nyheter och speciellt regeringsbildning, då skall det vara tyst runt bordet. Om det funkar? Nej. Nja. Men hur som helst, igår var en sådan dag. Antti Rinnes svar på regeringsbildningen var inte så många men mera kommer idag. Det som kommit ut redan kring både studentsvenskan, den ekonomiska politiken, familjepolitiken.. ja egentligen allt… känns fräscht! Jag har nog aldrig betecknat ett program som fräscht men efter fyra år i gyttjan liksom – där det mesta handlade om att förminska mycket som var bra eller sparka på t.ex. minoriteter. Och jaja, mycket gott hände också – det skall jag väl inte ta ifrån den regeringen. Sysselsättningen förbättrades och man nådde flera stora mål.  Men alltså, det känns som om kommande regering ligger i tiden. Som om man lyssnat framåt, på framtiden, på allt det där som inte varit aktuellt på en lång tid. Så att man faktiskt blir glad! Och ser framåt.

61547476_610907196072952_8541579015503216640_n

”Mamma, är det de stora ledarna det där”? frågar Malte när han ser en bild på kommande regerings partiledare. Nej och ja var svaret. Det här gänget känns mera som teamledare – som ett nytt ledarskap för Finland. Det tackar vi för. Och jag tror jag vågar kalla det fräscht.

62051528_462642960965370_6334873446438141952_n

Men i övrigt var det mest resfeber hos oss. De reser inte långt. De två äldsta skall till Norrvalla på sommarläger. De har packat, de har irriterat varandra och de har puttat på varandra den här helgen. På lägret antar jag att de står som klistrade. Malte som inte helt uppnått åldern skall sova hos mommo, så det blir ju tryggt för alla inblandade 🙂

 

Nu mot Helsingfors , styrelsemöten, Tammerfors och moderatoruppdrag. Tacksam över livet och allt som det omfamnar!62208636_369750020321326_1295916951758962688_n

 

 

 

Livet ska få göra lite ont ibland

Vaknar bredvid två små snarkande flickor. Så vackra de är. En med tung blöja och rastahår. Den andra med en egenklippt hockeyfrilla. Så oskyldiga när de sover, så mycket småbarn. Så små händer med gropar i. Känner på mitt eget hår. Jag var så fruktansvärt trött på mig själv igår att jag fick för mig att göra håret mörkt igen. Det enda jag kom på var att färga håret i den stunden. Lite småkomiskt. Idag känns det som en helt okej grej 🙂

Jag kunde välja att känna huvudvärken efter en natt med spring mellan sängarna. Jag kunde välja att känna tröttheten som trycker i tinningarna. Men jag väljer att inte göra det. Om det funkar? Hm. Nja, inte helt fullt ut kanske men med den attityden kan jag ta en kaffe och känna in morgonsolen på riktigt. Och känna tacksamhet. Fyra små hjärtan bultar i huset den här morgonen. Jag tar inget för givet för framtiden, men bestämmer mig för att den oro och det ältande jag sysslade med som liten och ung vuxen kan se sig liksom. Jag har ältat färdigt. Kriser och sorg kommer oberoende. Men det är liksom inte så att jag ska ta ut det i förväg. Som jag gjorde. Som jag ältade. Som jag oroade mig. Och då var jag endast ensam. Nu har jag många fler egentligen att oroa mig för.

 

60081154_10156381186321864_1297967480815222784_o
När pappa somnade in så var sorgen förlamande. Jag trodde själv jag skulle dö den stunden. Livet gjorde så fruktansvärt ont. Den gråt som kom ur mig var mera ett avgrundsdjupt kvidande än en stilla gråt. Jag föreslog åt mamma att jag behövde lugnande – någon sömntablett ett tag hade varit bra – tänkte jag som upplevde min första men inte sista sorg. ” Nej vet du vad Anna, sorgen ska göra ont. Man måste igenom det bara. Du har inget val” svarade min mamma. Det var kanske det klokaste hon någonsin sagt. För så var det. Det går inte att fly undan sorg, undan kriser. De jagar upp en i något skede.

Nu talar jag inte om psykisk ohälsa eller situationer då man behöver hjälp på annat sätt. För den är något annat än det jag skriver om.  Jag talar helt enkelt om livet, sorger som drabbar alla och kanske den vetskapen om att man allt mera idag på något sätt flyr från det som normalt gör ont. Som gör att man växer. Jag hade gärna flytt in i något annat den natten när pappa somnade in i vår famn. Men det gick inte. Jag var där jag skulle.

Jag tänker att livet måste få göra ont ibland för att man ska veta när det är bra, att det handlar så mycket om hur man väljer att ta saker i livet, hur man tacklar saker säger ganska mycket om allt egentligen. Ältande och gnällande gör ingen gott – tvärtom är jag övertygad om att det är skadligt att hålla på så länge. Det finns inte lösningar på allt, men sätt att gå vidare i alla fall.

Nu har de två yngsta vaknat. Det är tyst i badrummet vilket vittnar om att de troligen hällt ut allt mitt smink. Och sminkat sig själva. Gräsklipparen hörs från grannen. Dagen har börjat. Och livet rullar på.

 

Det är allvar nu

Nej, jag pratar inte om min irit i ögat (även om den irriterar mig sjukt mycket x just nu), inte heller om att sjuåringen börjar skolan snart eller att vi på Bertills & Jung lanserar en ny produkt inom kort.  Eller att vårt nyss städade sovrum sabbats av två små tjejer som rivit ut alla lakan. Nej, inget sådant.

_DSC1722 ps FÖRMINSKAD

 Jag pratar förstås EU-val. Som avgörs i morgon. Som spökskrivare har jag ofta radat upp kolumner med orden ”använd din röst”, ” du bestämmer” eller varför inte  ” Framtiden avgörs nu”. Typ sådant. Och vet ni, varje gång jag skrivit kolumner eller tal som haft val och framtiden som innehåll så har det varit med rysningar som jag gjort det. Det har aldrig handlat om klyschor. Varje val är ett ödesval ska ni veta. Speciellt när det gäller svenskspråkig representation. Så också i morgon. Vi vet på basen av prognoserna att det är tajt om det mandatet som SFP vill ha. Jag kan välja att lägga min röst på framtiden och mina barns och andra barns välmående, arbete, fri rörlighet och solidaritet. På omsorg om varandra,  på aktning för livet och rätten att röra sig fritt.  Och självklart röstade jag just så. Liberalt och svenskt.

Vi vet att Sannfinländarna jagar på hårt. ”Vem röstar så här, på riktigt mamma?” säger Tyra när hon ser sverigedemokraten och kristdemokraten i svensk tv-debatt (Lundgren och Skyttedal). ”Mamma, det är på liv och död det här märker jag. Vem är de att gå åt andra människor som de gör? De säger att vi inte ska hjälpa människor? Får man säga så? Och mamma är inte kristdemokrat kyrklig, alltså vill ta hand om människor? Det låter inte så när den där kvinnan pratar”.  Hon pratar om svenska Skyttedal. Ja, bra frågor barnen har eller hur.  Lika lätt följer de inte med de finskspråkiga debatterna men de försöker där också.

Själv lyssnade jag också in debatten från Sverige igår.  Älskade Fredrick Federleys (C) svar och beundrade Alice Bah-Kuhnke. Det fanns en sådan glöd i debatten. I deras ögon.

Det är allvar nu. Så sa Annie Lööf i sitt tal i Almedalen när nazisterna stor och ropade i publiken. ”Detta är nazister gott folk – det är allvar nu”. Jag får rysningar varje gång jag hör hennes tal. För det är allvar nu. Man kände det i luften den dagen.

Samma sak gäller här. Att vi har liberala och svenskspråkiga krafter i EU är ingen självklarhet. Men vi har en viktig plats att fylla. Och vi ska fylla den.  Ofta vet man inte vad man har förrän man förlorat det. Låt oss innerligt hoppas att vi vet exakt vad vi har idag och ser till att behålla den representationen framåt. I morgon röstar vi för ett öppet samhälle som ser den lilla människan. Som tror på alla lika värde.

 

 

 

Inspirera och 1000 andra möjligheter

Det finns väl knappast något så populärt ämne som ledarskap, eller hur! En ledare utvärderas, tolkas, kritiseras och hyllas – ibland i alla fall. Jag är en av dem som älskar att plöja genom litteratur, podcasts och artiklar om chefer och ledarskap. Men visst, för den som stiger fram idag så är inte världen helt enkel heller som chef. Det ställer rätt stora krav på att chefen i sig har självkänsla nog att våga fråga sig fram, lyfta medarbetarna och ta bort gamla tankar om hierarki och vem som får göra vad i huset. ”Ge inte lillfingret, för då ryker hela handen”, sa min far om ledarskap så länge han levde. Men världen är inte så längre. Man pekar inte med någon hand och man ska inte vara rädd för att tappa handen eller ansiktet ibland. Den gamla eran då man stod med klockan i handen. Den är över.

Ledarskap är ju en direkt spegling av samhället och vad som händer just nu. Hur människor beter sig, vart man flyttar, hur man agerar och vilka värden det är som gäller. Allt detta borde egentligen ledarskapet ha hunnit tolka innan det händer. Tufft, eller hur. Låter det som om det krävs en supermänniska? Det gör det inte egentligen. Men det krävs att vi som människor jobbar med empati, förtroende, modet att misslyckas men också att som ledare vilja och orka och ha känslan att inspirera. För det tror jag krävs: vilja, ork och känsla. Man får inte bli cynisk där. Och det blir man lätt. Motgångar tar en på knä ibland. Men man lär sig om och om igen. Och man lär sig nya saker. Också om sig själv. Smärtsamt ibland det också.

 

ab

Och visst finns det 1000 krav. Men det finns framför allt 1000 möjligheter. Och jag tror att det är just möjligheterna vi ska ta mera fokus på. Nej, jag menar inte lönen.  Jag menar inte maktpositionen. Jag menar inte heller cv:n.

Jag menar så här: Vad ger det att leda? Vad ger det mig som människa – vad lär jag mig? Är jag beredd att lära mig? Vad vill jag lära ut, vilka visioner har jag? Lyssnar jag på andra? Och varifrån får jag som ledare stödet? Är jag beredd och villig att lita på människor och å min tur tjäna deras förtroende – där är kanske den största femman.  Det var någon klok kvinna i gårdagens ÖT som sa att chefer ska inspirera, inte instruera. Jag håller med! Men ibland krävs det lite av båda för att få alla att känna sig trygga.

 

47420441_10156041256636864_1245099263784910848_o (1)