Återhämtningen sker i pyjamas

Efter en tuff vecka och inför en ännu mäktigare sådan så var jag tvungen attt få in en pyjamasdag igår. Jag måste få en pyjamasdag per vecka. Helst. Det betyder att jag högst byter pyjamas den dagen, typ. Städar, plockar, leker, fixar mat, jobbar och myser in mig och oss.  Söndagen blev just den kicken. En sådan dag och jag känner att krafterna börjar jobba igen. Håret ska vara okammat, huden ren och smink är förbjudet. Så himla skönt. Sunkigt skönt. Och vi läser böcker, jag rensar garderober så länge de två yngsta leker med dockor. Eller den ena leker och den andra sabbar leken. Malte gör sina första läxor och Tyra läser ut en bok som hon ska skriva en text om. Sånt!

27657906_10155363931481864_8341096259198814238_n

Nu väntar en häftig och helt fullspäckad vecka. Och jag kommer att lära mig mycket nytt känner jag på mig. Ni vet den där kunskapshungern som man ibland kan känna lite extra av? Det där som gör att man börjar gå galen i kurser och broschyrer på nätet – lite i det stuket är jag just nu. Jag har gått webbkurser nattetid på nätet, jag söker aktivt nya sätt att ta in . Jag tror ju själv att just det här livslånga lärandet är det enda sättet att skapa ett fungerande arbetsliv och välmående på sikt. Oberoende bransch. Hungern ska finnas där om talangerna skall komma och hålla ut. Talangjakten är beroende av ständig fortbildning och det som själva verksamheten får ut av det. Att man lär sig i alla åldrar. Jag kan stundtals känna och längta efter nya studier, kurser och tankar. Det måste jag hålla vid liv framåt.

Nu är klockan 7.25 och morgontåget är snart i Helsingfors. Julmusiken spelar i öronen och tangenterna får sig en match.  Ny vecka och nya kalas. Eller som Malte uttryckte sig när hans förskoleläxa var klar ”Åh, perfekt. Nu är det perfekt.”. Jag svarar ” Så fint att du kan så mycket redan och lär dig mera”. Men Malte svarar ”Mycket? Jag kan inte mycket, Jag kan allt redan tycker jag.” Kaxigt värre. Men rätt uppfriskande.

 

Som vi skrattat

Tillbringar dagen med underbara kollegor och medarbetare. Jag har haft och har många av dem. När man är på väg att lämna ett jobb så minns man mest de goda stunderna.  Egentligen bara de goda stunderna. Kanske jag borde göra som en del äldre herremän? Skriva mina memoarer typ. Men vem skulle vilja läsa dem, haha! Ingen!

Men hur som helst. Man pratar ofta om arbetsglädje. Jag pratar ofta om det. När det ämnet är på agendan så blir det ofta liksom hinttat att det är någon annans ansvar än ens eget. Men så är det inte. Idag har vi bidragit allihopa med arbetsglädje rakt av. Människor som känner varandra, som har glimten i ögat, som klarar av att både skratta och våndas ihop. Det är liksom äkta glädje.

Genom åren som VD har jag stött på många bekymmer och djupa dalar. Men det har kanske inte synts utåt alla gånger. Det är inget man hänger upp på väggen direkt. Det som räddat mig varje gång är mina medarbetare. En del av dem fick jag äran att få med mig från början, en del har jag fått glädjen att rekrytera. Det har varit underbart hela vägen. Dessa fina människor som bidragit med skratt så att jag nästan gått under, diskandet i köket mitt i natten, studerande som vällt in, high-five i korridorerna, våndan när något gått fel – glädjen när det lyckats.

Som vi skrattat. Som vi klarat det mesta via skratt. Som det gett mig en knuff framåt när jag har behövt. Idag påmindes jag om det. Skrattets betydelse. Glädjen. Det positiva i att våga skratta med varandra, men aldrig någonsin åt varandra.

Underskatta aldrig skrattet i en gemenskap. Utan det så slocknar det mesta. Då är det strunt samma vilka strategier du drar fram och upp.

båten

 

Driven

Jag har träffat många drivna människor den senaste tiden. Det damp ner ett epost från en ung  Matilda. Hon älskar att skriva och undrade om det skulle funka med en praoplats. Naturligtvis gick det! Och det är i sådana här lägen när man får lyfta på hatten. Jag hade inte vågat ta mig in till stan som 15-åring på praoplats. Jag hade säkert inte ens vågat fråga. Och så kommer en ung tjej och går och gör det där som alla kanske drömmer om att göra. Testa något nytt. Skriva nya blad i sin bok. I sådana lägen ska man alltid öppna, visa och lyfta. För sådana här unga – de kommer att gå långt.

Samtidigt läser jag om Malin och Anna som startat ett nytt bolag; LIV healthcare. De fokuserar på förebyggande vård. Och ännu en gång – så himla härligt med drivna människor. De som vågar testa, vill göra det och går hela vägen. Sådana människor inspirerar mig i min vardag. Ger en kick framåt för en själv att läsa. Här har Österbotten en guldgruva att hämta i form av nya start ups. Hoppas man tar väl vara på det!

annaanna

Det börjar en ny vecka. En ny fasansfullt spännande vecka! Och veckor. Jag våndades ett tag för dessa två veckor. För att det är ett enormt pusslande, för att vi båda här hemma är på resor mest hela tiden och för att vi skulle hitta lite tid att andas. För att kallsvetten skulle ta över. Men så bestämde jag mig. Nu fick det vara slut med det som skavde i mig. Tyst med mitt inre gnäll. Om något tar energi så är det ens egen oro. Men nu fick det vara bra. Nu puttades den tillbaka in i garderoben. Nu fick jag lyfta blicken och köra hårt. Jag levererar alltid bäst under tightare tider och jag har en rätt okej (skojar bara, den är egentligen urbra. Får man säga så?) förmåga att återhämta mig. Kanske är det så att man lär sig med åren, kanske är det så att jag testats så många gånger under de snart 17 åren jag jobbat för fullt. Eller så är det bara där. I mig. När jag kör. Ja, då går det hårt.

Dessa veckor som kommer nu kan vara helt avgörande för Bertills & Jungs tillväxttakt 2019. Det känns som om vad som helst kan hända nu! Eller som Malte sa när jag lade mig bredvid honom i hans säng ikväll och skulle småprata, ”Och varför ligger du här? För det första mamma, sängen kan gå sönder tror jag. Du är inte ung mera mamma. Du är snart pensionär. Snart 40 visst! Och sen mamma; gå och jobba istället. Fast mamma, tycker du ändå är coolaste mamman som finns. Och söt är du också. Men nu vill jag vara ifred. GÅ OCH JOBBA MAMMA”. Jepp, och det gjorde jag. Puss och kram och ny vecka!

 

En bra pojk

”Han är en bra pojk”, sa min far innan han gick bort. Och det visste jag också. Men han är också en bra, en väldigt fin, pappa. Andreas. Det har ritats, det har pysslats, det har fixats. Gräddtårtan är klar och brickan också.  Att vara föräldrar tillsammans sätter det mesta på prov. Att få fyra barn i snabb takt gör inte det allt för enkelt i vardagen. Men vi klarar det tillsammans. Han och jag. Vi är rätt olika som föräldrar. Jag kanske den mera slappa när det kommer till vissa gränser här hemma medan Andreas är den väldigt principfasta. Samtidigt den som leker mest, som orkar dra ”heja Bamse” för hundafemtielfte gången när det begärs, som går på spökjakt, som tvättar bilarna, som fixar cykelkedjan, som bär dem upp för trappan när deras små ben inte orkar och som kramar om dem exakt när det behövs.

andreas

Barnen älskar att skvallra på honom av någon anledning. Det funkar inte tvärtom tydligen. Att pappa köpt mat från frysdisken rapporteras, om han har tagit fel kläder rapporteras, om han har tagit bort utlovad skärmtid, tja allt.  De testar honom mera än vad de testar mig men han klarar sig varje gång. De klappar i händerna när hans bil rullar in på gården, tittar på kartan och undrar var han nu är på jobbresa, gnäller men trivs när de går på upptäcksfärd i skogen med honom. Och de älskar när trädkojan byggs stegvis. Och så är det de små sakerna i vardagen. Som att han ringer och säger ”stressa inte, fixa klart jobbet. Jag tar barnens träningar ikväll och tar med de yngsta”. Bara sånt. Att han ser. Att han finns där. Att vi är så lika men ändå så olika. Och att vi är jämställda.

”Världens bästa pappa” skriver barnen på sina kort idag. Och det är han. Varje pappa ska vara världens bästa för sina barn.  Också när man blir äldre. Där är utmaningen. Att man växer med barnen och klarar av att möta deras behov framåt. Att man blir vuxen betyder inte att man inte skull behöva pappa och mamma. Stöd. Kramar. Värme.

Min pappas grav fylls med ljus och blommor idag. För jag firar också att jag har och hade den bästa. Det försvinner aldrig liksom. För han var där. Alltid.

Men nu är det dags, att samla ihop alla fyra, några paket till och så sjunger vi. ”Det är orättvist! Varför ska pappor ha en dag till? När är barnens dag då”? Undrar Malte. ”Det är alla dagar på året Malte”. ”Okej då” säger han och rättar till sin Ninjagopyjamas och grabbar kortet. Beredd att krama världens bästa pappa.

andreas 1

Mamma

”Mamma” måste vara det mest använda ordet i vårt hus. Det skriks när något hänt, när maten inte är klar, det används när man är sjuk och det ropas varje natt i kör. Det används fast jag inte är hemma. Mamma. Ibland med den mest arga tonen. Bestämmande, arg och hungrig.  Riktigt förbannade små röster. I natt fick jag mig med en nappflaska rakt i huvudet eftersom jag valt fel flaska – inte den lilla som hon brukar få.

Men så kommer det där mjuka mamma. Det finns inget som går upp emot ”maaaammmaaaa”när man öppnar dörren till det blå huset. Eller när man dyker upp i dagisdörren. Eller när man hittar en sandig sexåring i sandlådan på förskolan och säger ”men här är ju  min lilla kille –   den jag söker” och möts av ett pinsamt ”maaaaaaammaaaaaaa, tyst (ridå för hans del, inte så hett att mamma dyker upp med kärleksförklaringar när man leker Ninjago) !”. Det är kärlek det också.

(foto Malin Åbrandt)

1545110_10152233570971864_2332667834411490012_n.jpg

Kärlek och målsättningar

Jag vet mycket om min morfar Gunnar. Jag vet vilken musik han lyssnade på och sjöng, jag vet vilken mat han gillade, jag vet att han var en snäll pappa och gav sina barn många kramar, jag vet också att han var en drivande man på alla sätt i sin hemby. Och jag vet att han gillade politik. Men jag har aldrig träffat honom. Han dog när mamma var 17 år. Endast 48 år gammal. Men jag vet vem han var och jag känner honom. För min mamma har alltid pratat om honom, gett möjligheten att lära känna honom trots att han inte var med längre. Det är väl det här man kallar att de kära lever vidare i de som älskat.

 

19961597_10154814683616864_8430649274033355746_n

Det här kom jag att tänka på igår kväll när ljuset brann framför pappas fotografi. Vikingarna drog till med en smäktande låt i radio och Smilla kom skrikandes ”moffa är här! han sjuuunger!”. Nå det var ju inte helt sant. Men hon vet vilken musik han älskade, vilken mat han gillade, att han var en sockergris, att han älskade människor, var en snäll man och att han är med här på något sätt De känner honom. Och det värmer. Det är många år sen jag pratat med pappa – för många. Men så jag minns hans röst. Jag hör den ännu. Och det känns tryggt. Saknar så att det gör ont. Ofta gör det ont ännu.

Hade pappa varit här nu, just nu. När klockan är 07.30 en söndagmorgon i november och jag håller till hos Bertills&Jung. Sorterar papper, räknar och skriver. Ja då hade han sagt två saker; 1) Bränn inte ditt eget ljus för snabbt 2) Den som arbetar syndar inte. Härligt va 🙂

Jag hör honom, ser honom i den bruna läderjackan och kepsen med Vörå elverk på.  Sen hade jag berättat att Bertills & Jung nått den målsättning vi satte upp i affärsplanen för de två första kvartalen. Vi når den omsättningen, hurra! Nu kör vi ännu hårdare mot nästa nivå!

Sen hade han sagt ”Jyssom, nu ska e va na kaff”. En kaffe på det då!

 

Kaos&idyll

 

 

Så här kan det se ut en vardagskväll hos oss. Ser jättemysigt ut, visst? Bakom bildens idyll kunde följande berättas. Det här var sekunden innan en av de fyra  kom i verbalt slagsmål om ketchupflaskan  – det slutade med att jag hade ketchup i famnen. Och skrikande barn.

En fick bäras under armen till matbordet för numera är ”allt äckigt” som hon säger det.  En annan tyckte att jag igen glömt att göra efterrätt medan den tredje pratade om klackskor (must have) och napatoppar.

En av de fick ett utbrott över att teckningen på familjen inte blev som han tänkt sig och kom efter en del kompromissande fram till en mellanvariant där han endast ritade tre av oss. Jag fick äran att vara med. Resten skrev han in i teckningen med namn.

Den fjärde koncentrerade sig på att kasta broccoli över bordet och trycka in potatis under sin tröja.

Sånt! Tänk vilka kaosstunder som döljer sig bakom bilder.

Och fortfarande. Ibland måste jag nypa mig i armen av lycka. Fatta att de är våra, fatta att jag så önskar få följa dem så länge som möjligt på deras stig i livet och fatta att jag fött fyra barn. Så när jag torkar upp broccolin från golvet och tvättar bort ketchupen från min arm så kanske jag inte helt smälter av omedelbar tacksamhet.  Jag tänker på allt ogjort arbete och vrider mig av lite angst. Men den där ena lugna stunden, när kaffet landar i min hand. Då gott folk. Då kan jag också fokusera om. Och tycka att intorkad broccoli är en så himla viktig del av livet.