Varför längtar du

Jag älskar Magnus Uggla. Älskar hans låtar och ironi. Idag har den här snurrat i mina tankar. Jag har sett på min tioåring, smekt hennes ljusa hår, vackra snälla ögon och hållit om hennes hand lite extra länge när hon gått förbi mig. Vi har firat henne med tårta, vänner, poolkalas. Kramats.  Tiden går så snabbt. Hon längtar efter att bli tonåring och jag hör bara Ugglas ord i mitt huvud så här på nattkvisten när jag jobbar, stryker kläder och plockar disk. Vi har varandra till låns liksom. Den lilla knubbisen som vi fick i armarna för tio år sedan är oss till låns. Ibland blir jag lite skakigt rädd när jag tänker på det, men samtidigt så ser jag förväntan över livet i hennes blåa ögon.

20190720_144355

”Tyra, det finns inget i världen som slår ett varmt hjärta. Det ska bära dig framåt. Strunt i allt annat. Det har i slutändan ingen betydelse. Vill du lyckas, luta dig mot hjärtat”. Hon nickar, ser mig i ögonen och ler så där som hon bara gör. ”Jag vet mamma, du säger alltid det”.

20190626_203023

 

Varför längtar du
Till den dag då du ska fylla sju
Varför skynda på
När den tiden snart är här ändå
Och det liv som du har
Alla tusentals dar
Passerar på ett litet kick
Så mens ditt hjärta slår an
Passa på om du kan
Fånga varje ögonblick

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
Riktigt kär
Snart är den dagen har
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
Hopplöst kär

Du som inte än
Börjat måla dig kring ögonen
Tänt en cigarett
Hört på Bowie eller Nazareth
Fått ett streck i kemi
Vart på kurs i Torquay
Färgat håret blått
Vart sa full sa du spytt
Då din oskuld flytt
Behöver inte ha sa brått

 

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
Riktigt kär
Snart är den dagen här
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
Hopplöst kär

Och plötsligt sa har du nått fram till den dag
Då du ligger och tänker som jag
Varför längtar du så
När det går sa fort ändå

 

 

 

Magen på jobb

Ni hör det kanske i nyheterna nu som då. Ibland i form av små notiser. Jag pratar om gravida som har svårt att få fortsatt jobb och som diskrimineras på grund av föräldraskap. Det är ju inte magen i sig som är själva huvudfokus utan det som kommer efter, dvs. småbarnstiden och föräldraledigheter.

Ingen annan gång under mina arbetsverksamma år har jag fått så mycket mothugg och så många ”pikar som när jag haft stor mage. Ingen gång har arbetslivet känns som om att jag hade varit tvungen att be om ursäkt. Men ingen gång har jag känt mig så glad, så uppskattad och så värdefull som då min förra chef ställde sig framför mig och sa ”om de har problem så är det deras grej, inte din. Sånt här tar vi avstånd ifrån” och syftade på kommentarer utifrån. Stefan var guld i alla lägen men alldeles speciellt i det läget. Och unik.

1545110_10152233570971864_2332667834411490012_n

(foto Malin Åbrandt. http://www.abrandt.com)

Ja, ni vet. Ibland blir man lite blind när det kommer nyheter om diskriminering. Och man stannar upp, blir förbannad och antingen gör man något eller så bläddrar man vidare. Det här med att bläddra vidare känns egentligen så främmande. Och tokigt. Jag vill inte det men ändå gör jag det många gånger. Men ibland agerar jag. Bakom och framför.

Under måndagens svettpass i gymmet så lyssnade jag in nyheterna. Första nyheten var att gravida fortfarande diskrimineras i arbetslivet. Dagligen. Kontrakt som inte förlängs helt enkelt. Inte kanske för att de är gravida utan mera för det som komma skall. Inte för att de inte gjort sitt jobb väl. Inte för att man vill vara elak. Utan gissningsvis så att man vill undvika extra kostnader som en föräldraledighet innebär. Jag har anställt flera personer som varit gravida. Det har noll inverkan på mig om folk är gravida, får småbarn eller inte. Det är personen och kapaciteten som avgör. Det stämmer som man säger i nyheterna att man måste stöda småföretagen mera så att de klarar av kostnader som föräldraledighet innebär. Det är en nyckel, Men den andra nyckeln är nog ändå attityden, drivet, tänket och ja absolut huruvida man är strateg eller inte när det kommer till affärer och utveckling. Utan att reta gallfeber eller generalisera så skulle jag ändå påstå att många småbarnsmammor (ja jag säger mammor eftersom det sällan är män som inte får kontrakten förlängda på grund av kommande baby) ofta är effektiva vad gäller tid – helt enkelt för att tidtabellerna och schemat inte tillåter annat. Man måste ha spelöga vad gäller tiden.  Ja men så klart gäller det inte alla och ja man ska inte generalisera men ändå. Är man strateg så skall man ta in även det som så ofta inte sägs annat än mellan raderna. Om kan man multitaska är man en åtråvärd talang idag. Alla verksamheter behöver de som är snabba, kan vara flexibla och har kompetens.

10968515_793917410697196_3803059610257653968_n

(Med mamma på jobb – foto Malin Åbrandt)

 

Så frågan handlar inte endast om det här med att diskriminera, det handlar också om att man är väldigt icke-strategisk om man sysslar med att plocka bort talanger – man tänker kortsiktigt. Det är som med mångfald överlag. Det handlar inte slutligen om fina tal, om policyn, om värdeord – inte egentligen. Inte om fina interna program även om de är början på något. Man kan inte låta tanken stanna där. Vill man växa och göra affärer och ha en stabil tillväxtkurva så då är det mångfald man måste ha i det stora hela. En konkurrensfaktor helt enkelt. Vill man lyckas så är det helt galet även för egen verksamhet att plocka bort kvinnor som väntar barn. Kunde man tro diskutera det också sida vid sida med själva diskrimineringsaspekten? Jag skulle hoppas det. Det skulle nämligen göra frågan bredare än nyheterna speglade.

Var, är och blivit

Jag möter min egen bild i fönstret. Lidrets fönster är lite dammigt här i Molpe, lite skråmigt men har en egendomlig mjukhet. Fönstret är gammalt. Mitt emot ligger havet. Pappas nät finns ännu i lidret. De som gav rätt många abborrar och mörtar de sista åren han var här. Det andas ännu pappa här. Speciellt i lidret. Hans händer har format allt där. Och i morgon är det hans födelsedag.

Molpe3

Tycker mig ana att jag liknar min storasyster lite, Eva, i lidrets fönster. Mitt hår lägger sig som hennes runt ansiktet idag. Jag har inte hennes fina långa hår men tycker att våra ögon ser rätt lika ut i skenet här. I nästa sekund lyfter jag blicken efter att ha låtit saltvattnet funka som rengöring för ansiktet. Mitt lilla födelsemärke på ena kinden och min tofs på huvudet gör att jag ser min äldsta syster, Caroline i spegeln. Hon har alltid håret i en tofs och en likadan prick. Det som är lika känns tryggt. Har inget emot att likna dem, tvärtom var det alltid min önskan som lillasyster.

Villalivet bjuder mig på lugn utan att jag ens försöker. Jag bara landar rakt ner i skogens mjuka hemlighet liksom. Som speglar nutid och dåtid.

 

molpe1

 

molpe2

Jag tänker att jag ska läsa mycket. Jag gör inte det. Jag fastnar alltid i andra jobb. Men nu kom jag mig igenom – eller rättare sagt- jag sträckläste Petter Stordalens bok. Häpnas över hans rättframma sätt. Hans risktagningar. Och fastnar i det han säger om att aldrig någonsin jaga det perfekta. Och att som ledare veta om det man inte kan – att det är det viktigaste: att omge sig med människor som ger det man själv inte ens är okej på. Jag är okej plus på att ha ungefär noll rädslor i jobbet. Det har jobbats fram under åren. Jag tror inte på det perfekta,  jag tror på resan mot nya mål. Att det är det som är tjusningen. Jag är urdålig på att fira och stanna upp. Inte min grej. Men jag smygfirar alltid under resans gång. Och jag jagar inte det perfekta. Jag jagar det som möjligen ska lyckas. Och jag tror att jag med rätta människor klarar allt. De som kan allt det där jag inte ens är okej på. Det är kanske därför det är så viktigt att stanna upp och möta blicken ibland. Men jämna mellanrum. Att möta den man är och blivit.

Och tycka att det är okej. Till och med okej plus så här i lidrets fönster här på villan.

Tack Almedalen, ses snart!

Det stormar, vågornas mäktiga brus slår in alla tankar. Bredvid mig sover Linn. Hennes ljusa hårslingor sticker fram på kudden, under ett vitt duntäcke. Två klubbade delägare som sovit 10 h i sträck. Tillhör verkligen inte min vardag annars. Utanför dörrarna väntar liksom en annan del av livet. Vi är här för att ta in kunskap, tankar och nya planer för speciellt ett av våra projekt. Samtidigt lyckas vi slappna av och känna oss för. Landa i en hektisk men ljuvlig vardag. För ett år sedan startade vi bolaget. För ett år sedan kändes det svajigt och lite osäkert men så härligt. Ett år senare känns det som om vi etablerat oss, både tillsammans och utåt. Som en säkrare vardag men ändå inte. Och just där ligger en stor del av drivkraften.

65691980_716927182060088_2376544475917844480_n (1)

 

Är det åldern, är det en ny fas i livet eller är det helt enkelt ett sjukt bra program i Almedalen? Kanske svaret är alla tre. Alla borde liksom få ta del av den kompetens och den kunskap som finns samlad här. De gånger jag varit här har jag lyft mentalt varje gång. Och vem vet, kanske ni snart får en del av det via oss. Där lär fortsättning följa i höst. Det finns nämligen en extra orsak till att vi är här.

Nu går jag på högvarv efter att ha sprungit runt med Linn och inhämtat så mycket ny kunskap och tankar som det bara går. Kan inte minnas att jag någonsin tidigare orkat göra det 12 h i sträck tre dagar i följd.  Och några saker måste jag få säga: Annie Lööf, vilken otrolig kvinna och talare! Man kan inte annat än imponeras av henne. Att hon dessutom är väldans trevlig och mjuk gör det hela ännu härligare. Sen till ledarskapsfrågorna här i Almedalen. Här pratar vi om att chefers viktigaste uppgifter är att skapa relationer – det är liksom ingen större skillnad hur fint cv:n lyser om du inte som chef klarar av att skapa relationer – här gäller det att skapa annan trygghet för anställda än genom exakta arbetsbeskrivningar. Det är liksom väldigt old news här att ha exakta ramar. Det kan man nämligen inte i en snabbt föränderlig värld. Att vara ledare är att navigera, utan en exakt karta.

Hatprat, populism, GIG-ekonomi, hälsa, HR i nytt ljus, livskarriärer, nyföretagande och framför allt frågan om kompetensombesörjning och relationsskapande ledarskap. Allt snurrar som bäst i tankarna. Det här ska vi göra något verkligt bra av. Varmprat istället för kallprat ledde till att vi på några minuter kom nära en pensionerad dam som jobbat med jämställdhetsfrågor på europeisk nivå. Istället för väder och vind så frågade vi varandra ” varför är du här idag”.

Om några timmar landar vi i Vasa. Snart får jag krypa ner bredvid snarkande små själar. Som hjärtat värker efter dem. Som hjärtat klappar den stunden jag öppnar den vita ytterdörren och smyger in.


66284790_2316629921918666_832839212901335040_n (1)

Några sommarprat senare

”Nej nu räcker det!” Säger Malte och tar sin lilla väska. Packar in Alfons, ritblock och bilarna. Han ser bestämd ut ” Fem dagar går, men inte sju dagar” säger han och skakar på huvudet. Inte heller han är en vän av dagar utan rutiner. Han har simmat och badat på Kreta. Och har nog efter fem dagar.

65311885_326075794973616_4012221369746980864_n (1)
Klockan visar 05.55 när jag pallrar mig upp. Sovande barn, sovande man. Poolen väntar. Det sköna och turkosa vattnet känns svalt och omfamnande. Min inflammerade fot och armbåge känns aningen lugnare. När det är rörigt runt mig så söker jag struktur för att hämta kraft och energi. Så även på ledig tid.

Att slappna av några dagar är inte fel. Lägg till att man får gå till färdig mat ett par dagar. Sova lite längre, simma en timme när ingen annan vaknat och sova eftermiddag en stund med de yngsta. Världen blir lite ljusare, jag är gladare och orkar och vill tänka på ett annat sätt. Jag behöver inte mera än så egentligen. Jag är ju ingen helvän av långa semestrar för egen del. Jag gillar rutiner. ”Slappna aaaav” brukar man säga åt mig. Lämna datorn hemma. Funkar inte. Förut trodde jag att det var något fel på mig kanske. Men inte längre. Rutiner för dagen är min grej. Avslappning utan rutiner är okej en vecka men där stannar det.

Jag läste en artikel (undersökning ) som påstod att längden på semestern korrelerar med om man är hög- eller låginkomsttagare. Nu läste jag inte genom undersökningen men tyckte att rubriken var rätt föråldrad. De skulle vara mera intressant att se skillnader på privat och kommunalt till exempel. Företagarna har inga direkta långa semestrar men en annan frihet som kompenserar. Man kan bestämma en hel del själv. Men nej, rätt få tar nog 6 veckor på raken gissar jag.

 

65769435_1470775446397495_215374712765677568_n (1)

Sitter du på en vd-post oberoende var, så är du inte så att du så enkelt längre lägger lapp på luckan och försvinner bort i veckor. Med olästa mail, personalfrågor mm som ska flyta. Arbetsmarknaden förändras, vårt beteende förändras. Saker som var självklara ett tag är inte så längre. Det som är utmaningen och fara är att återhämtningen blir på sparlåga. Man hinner liksom aldrig skaka av sig känslan att man har saker ogjorda. Och då talar jag också om privatlivet. Allt ska hända, det detaljplaneras, förväntningarna är stora. Det är mycket att leva upp till på kort tid. Tagga ner lite på kraven och du är kanske en betydligt nöjdare arbetstagare och framför allt människa sen. Lättare sagt än gjort, eller hur.

Minns ni Pripps Blå – reklam med Tommy Nilssons röst ”Dina färger var blå”? Minns ni bilderna av blått hav, glada människor, sommar? Så där som man alltid föreställer sig att det ska bli. Och det är kanske halva nöjet. Sällan blir det exakt så, för vardagen drar sitt. Men om man får en liten glimt av det hela så känns det som att det räcker.  Jag måste inte ha hela paketet.

65078293_1234980973346587_7094418995188596736_n (1)

Och så är vi olika. En del mår bäst av att koppla bort totalt från allt i flera veckor. Där beror det förstås också på vilket arbete du har och vilken personlighet du har. Vad krävs för att du ska känna att energin återvänder? En annan del är kanske som jag som gillar återhämtning i lämpligt effektiva doser. Så här med poolbadande och flera sommarprat bakom mig, så är jag redo att hugga i igen.

Känn in, känn med, känn för

Det är lugnt här ute. Verandan är kylig och skön. Allt är tyst omkring – nästan i alla fall. Leksakerna ligger utspridda runt sandlådan och jag inser att jag borde ha vattnat tomatplantorna, men har hela natten på mig tänker jag.

De här stunderna är som bäst när det kommer till viss egentid. Oftast är egentiden jobb när barnen sover, men det är också min tid. Jag träffade en klok arbetsplatspsykolog i veckan för en intervju. Hen sa något väldans nyttigt: släpp semesterstressen. Släpp kraven på allt. Och gillar du rutiner och att hålla dig uppdaterad: feel free. Så skönt! Det behövde jag höra som alltid har svårt när jag ska slappna av på rätt sätt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För ett år sedan så satt jag på samma ställe som nu. Chattade nätterna igenom, skrev en affärsplan, funderade, planerade, längtade. Ett år senare så känns det som länge sedan. Och visst är det så att det ofta är semestrar eller jullov kanske som gör att människor stannar upp och funderar – Är jag på rätt ställe? Vill jag göra det här? Ska jag bo här? Vem är jag just nu. Och de flesta landar ju i att de är rätt nöjda. Sen sedan finns ju dom som klagar år efter år men inget gör. Kanske rädslan är för stor. Kanske osäkerheten inte lockar alls. Och så finns det gänget som dyker huvudstupa in i något. Som jag då. Som vi. Och bra blev det!

Det här sätter ju också en viss press eller kanske hellre sagt utmaning på arbetsgivarna. Att jobba med gemenskap och arbetsuppgifter – att skapa ett driv och stöda det framåt.

Jag är ju en vän av servant leadership – betjänande ledarskap. Det betyder att ledaren, chef, skall helt enkelt se till att skapa den miljön och de verktygen som medarbetarna behöver Man tjänar dem för att de ska kunna göra sitt bästa. Och må bra. Tror ni att finska samhället är redo att prata om servant leadership. Nej, kanske inte. Men jag tycker att det börjar vara dags. Min man, excel-hankeiten, får ju Hankens alumnitidning. Och jag brukar småbläddra för att kolla om där finns kända ansikten (så där från Svenskfinland :)) men idag landade blicken på en längre artikel där man pratade om att en chefs viktigaste egenskap är och skall vara empati. Och jag tror dem. Det här var inget man heller pratade om tidigare. Då menar jag inte en slags självupplevd empatiförmåga – för sällan är man bra på att bedöma det själv – det skall egentligen komma fram i ens ledarskap. Ser man människan, lyssnar man? Är man där? Och hur snällis är man? Det betyder inte att man springer runt som en osäker chef och inte vet vem man skall tillfredsställa idag. Det betyder inte heller att man är ”tasu”. Det betyder att man försöker känna in och känna med, och känna för. Det mina vänner är framtiden.

Samma gäller medarbetarskap och kommunikation. Får man säga och skriva vad som helst för att man ”är sån”? Nej, det får man inte. Inte om man ska ha en fungerande arbetsmiljö. Vet ni hur ofta vi får den frågan när vi föreläser? Ganska ofta faktiskt. ”Men man måste ju får säga det man tycker” – ja, det är en helt annan sak att försöka komma med en feedback som är mjuk och som går fram, än att gå an som en ångvält. Det går nämligen inte fram. Åsikt och ärlighet är inte samma sak. Man kan inte hävda att den egna åsikten är en absolut sanning.

”Åh, så där är livet, låt det gå förbi dig kvickt. Du stöter på liknande igen tyvärr” sa en av mina chefer. ”Skäll inte på henne, ta det med mig” sa en annan chef som alltid värnade om att vi, inklusive jag, inte skulle behöva stå i skottgluggen. Jag har bara haft bra chefer. Ni tror mig kanske inte, men jag har upplevt de bästa. Och de har definitivt utan att de visste om det, sysslat med servant leadership och transparens i arbetet. Sådana här pärlor har vi mitt ibland oss utan att vi pratar om det.

Nå, koko kööri mukana

Jag är för speedad ännu för att lägga mig. Vaggade den yngsta till sömns och bar Smilla till min säng. Hemkommen riktigt nyss med en möjlig hjärnskakning. Vi som skulle handla fredagsmys och så slutade det med ett fall mot bildörren och ett ordentligt blödande sår mitt i huvudet. Ett par timmar gör att man är extra ödmjuk. Där ser man en hel del en vanlig fredag – också som patient. Där satt jag med alla fyra. Eller som en där uttryckte sig ”koko kööri mukana”. Ja, det kan man säga med all lycka. Jag fick dem alla med hem. Så tacksam för det. Lika tacksam är jag för den unga tjej som steg upp när jag kom in med mitt gäng och en treåring som blödde från huvudet – hon steg upp och gav sitt könummer. ”ta den du, ni har ,mera bråttom” sa hon. Tjejen med det mörka håret och det äkta leendet. Jag blev så lycklig att jag tog till gråten. Fatta så fina människor.

Och denna kaosdag till trots så har jag mera på lager. Av goda saker. Låt oss backa några timmar.

 

51600616_10156182546336864_1942742630014124032_o (1)

Hon tittar på mig. Den stiliga väldigt eleganta kvinnan som kanske är 60 +. Jag har äntrat den japanska restaurangen med buller och bång. Fyra stycken springer runt som om elden vore lös. De har väntat på sin lunch ett tag – halva dagen gick åt till mammas jobb och där var det lite ryckigt idag med humöret. Fredagströtta. Via en affär för att köpa shorts och där börjar min ork ta slut. Så inne i restaurangen så känner jag tror jag av att vi inte är de bästa lunchgästerna. Damen som sitter tillsammans med en ung man, kanske hennes son ser det ut som så tittar på oss lite forskande. Och jag tänker att ”Yes, jag har fyra barn, jaa… ja ska försöka lugna dem igen, vi stör”. Hon tittar på mig igen och frågar ”Är alla dina barn”? Hm, Ja det är de säger jag. Lite på defensiven. ”Åh så underbart” svarar hon. Jag har också fyra. De är vuxna nu: en pojke, tre flickor. Exakt som du. Jobbar du?

Här någonstans mjuknar jag och gråten fastnar lite i halsen. Jag börjar alltid smågråta inombords över spontant mjuka människor. Jag väser fram att jo, jag driver en firma med en annan kvinna med tre barn i samma ålder. Inväntar kommentaren om och hur jag orkar det dpå. Men så säger hon ”Åh, sååå skönt att mammans roll förändras! Jag skulle aldrig själv ha orkat med allt om jag inte jobbat. På min tid var det inte lika okej som idag”. Där och då hade hon fått en kram om jag bara hade vågat.

Små änglar som kommer exakt då man behöver det. Eller är jag bara bra på att se det så? Jag vet inte och det är egalt egentligen.

Så lite det behövs. Så mycket det värmer. ”Goda gärningar har inga namn” sägs det. Det har det visst. Jag hade gärna berättat dem ikväll om jag bara visste vad de underbara människorna hette. Puss och kram på livet!