I Oslo för många år sedan

Vi möttes på torget vid järnvägsstation i Oslo för många år sedan. Egentligen var det inget märkligt i det. Vi är barndomskompisar och hängde då också ihop. Det speciella den sommaren var att vi båda bestämde oss för att pröva jobba i Norden. Och valet föll på Oslo av olika anledningar. Det var inte lätt att hitta sommarjobb och vi valde att flyga till den norska huvudstaden och pröva lyckan i ett par månader. Jag kom redan i början av maj. Min syster bodde där, så jag hade lyckan att få ta in hos henne. Det var en varm månad. Och Bröderna Olsen vann schlagerfestivalen den våren. Frognerparken stod i blom. Och när hon kom sen så möttes vi den dagen på torget. Jag hade jobbat i en affär och skulle senare komma att jobba på ett demensboende. Hon skulle jobba på hotell,  i receptionen.

Idag träffas vi i Åbo för en middag och allmänt skvaller. Men helt symboliskt var den där kvällen i Oslo viktigt. Vi var 19 och 20 år och hade tagit steget ut och flyttat på oss för en tid. Glädjen var total när vi sedan möttes och tog oss till Aker Brygge. Vi hade vågat stiga utanför bekvämlighetszonen! Och vi förblev peppade framåt i livet.

annaanna

På något sätt blev det också symboliskt nu så här tidigt en morgon på väg mot Åbo. När jag tänker på hur Bertills & Jung på kort tid egentligen kommit in på det som vi visionerade om för snart ett år sedan; nordiskt samarbete. Inte av en slump direkt. Tvärtom. Det tog definitivt fart omgående via vårt samarbete med Finsk-svenska handelskammaren. Som är en snabbt växande aktör. Och det gjorde så klart att vi fick upp ögonen för hur det här skulle göras. Igår inledde vi samarbete med Tobbe Larsson – den rikssvenska och världsberömda hästartisten. Samtidigt jobbar vi med finska företag som vill få rätt ton på sina reklamtexter som skall sälja i Sverige.

Och målsättningen är att växa mellan länderna. Skulle ni veta allt vi slog på bordet för ett år sedan så skulle ni kanske baxna. Det var nämligen högt, det var lågt – det var allt. Precis som man skall göra i det skedet man tror man hittat just ”det”. Så för sisådär 19 år sedan så prövade vi Oslo en sommar. Det var så värt det.

Allt och lite till

”Oj my gåååddd” säger hon. Smilla. Som om det vore det mest självklara uttrycket av en treåring. För hon blir tre i morgon. Vårt kraftpaket. Hon är amper. Hon är harmonisk. Hon är allt och all over the Place.  Det är omöjligt att inte fascineras av henne. Den skeptiska blicken med det  målmedvetna kroppsspråket.

”Du inte komma mitt rum Malte” säger hon där hon står i badkaret. Hon hytter med fingret och luggar honom så där helt plötsligt.  ” Det är MITT bad. MITT!” säger hon när hon blir åthutad.  Samma lilla flicka älskar Abba (man bara dööör  när man ser henne sjunga mamma mia), sover tätt bredvid mig ännu och kan möjligen få  ett utbrott om någon annan vill sova i vår säng.

 

(Här nedan flyttar hon hemifrån. Hon väntar på bussen till Rhodos som inte behagar komma)

20180519_211719

För ett år sedan så var det inte så harmoniskt. Hennes bus höll på att ta kål på mitt förstånd. Hon ritad överallt, saboterade kläder, väggar och allt annat hon kom åt. Klippte sönder viktiga papper. Klippte sönder foton och kläder. Så fort jag såg åt andra hållet. Men så en kväll när jag hittade henne med en sax och med Tyras sönderklippta fotbollsfoton… och jag trodde att jag skulle gå sönder. Så insåg jag plötsligt det självklara. Hon vill åt mig. Det var jobbigt med en lillasyster. Så då slutade jag försöka få henne att ens sova i egen säng. Hon fick vara så nära hon ville. När hon behövde och annars också. Och på ett huj så blev hon plötsligt en liten harmonisk flicka. Som visserligen ännu klipper sönder saker men som möjligen frågar först 🙂

Lilla snöflingan Smilla. I morgon är du tre år. Må du förbli lika amper och lika god. Och må du fortsätta vilja sova nära mig länge ännu.

20180510_195823

Let the show begin!

Det fanns en tid då jag skrev insändare för brinnkära livet. Det fanns en tid då jag somnade med näsan i tangentbordet, körde vilse i den sena kvällen på väg från valdebatter, kokade korv mitt i natten och släpade med mig mamma på evenemang för att få stöd och sällskap.  Det fanns en tid då jag lusläste insändare och politiska ledare för att kunna reagera och svara. Det fanns en tid då jag demonstrerade utanför finansministeriet för att höja biståndet. Om jag saknar? Att jag gör. Det finns inget som triggar igång min näsa som en riktigt mysig valdebatt i tv. Eller live. Då är det kalas.

Och nuförtiden får jag de facto jobba med just opinionsbildning kring allt möjligt. Till och med saker som kommande val. Och att bilda opinion överlag, utanför politiska kretsar eller snuddande vid dem, blir allt viktigare. Påverkare från alla möjliga skrån är numera i centrum när det gäller att influera andra människor. Om det ska vara så? Ja varför inte. Egentligen har det skett en tydlig demokratisering av hela samhällsprocessen. Men det är klart att där också finns risker att hantera.

14-svyle-281855319726e33dcb

2019 år året då jag så innerligt hoppas att familjepolitik vore good enough att vara en av de hetaste valfrågorna. Man slår upp stora rubriker om hur dålig nativiteten är i dagens Finland. Hur få barn som föds – kanske det skulle löna sig att ta reda på varför eller enkelt; ta in det som redan sägs. Att det handlar om både arbetsmarknadspolitik, jämställdhet och en familjepolitik som borde omfamna. Familjepolitik omfattar ju allt! Får man till en debatt denna gång som omfattar Finlands framtid så där på riktigt  eller fastnar vi i ändlös byråkrati eller kampen mellan regionerna. Eller att bevara  trygghet vs. försöka förändra, Hmm.  Här handlar det nog om att ta till sig det som man gjorde  efter kriget -attityden om att skapa något bättre för kommande generationer. Att allt inte bara handlar om att ” skrapa åt dig så har du”. Världen förändras – hur vågar vi hänga med där. Vågar man ta kliven in i nya frågor?

Nuförtiden kokar jag ingen korv mitt i natten för att hållas vaken, Numera får jag sluka material och opinionsbildning utan att stå i det direkta  rampljuset. Och ja, det är skönt. Kan ännu känna den utmattade känslan efter den debatt där 15 kandidater tävlat om mikrofonen. Heder åt alla kandidater som kör ett hårt race nu i vår.

Och jag önskar så att varje kandidat som lägger sin tid, sitt engagemang, sitt ork och också sin ekonomi på spel ska få lyckas.  Det är liksom inte alls så enkelt som det ser ut. Däremot är det betydligt mera spännande än det ser ut. Valår – det är grejer det i vår tv-soffa. Ser fram emot insändare, debatter och framtidsvisioner – där man skapar mera än man snackar. Let the show begin!

Hälsningar från köksbordet i Västervik där de politiska diskussionerna alltid går heta. Nu ska jag väcka familjens moderat (min man alltså) och sjunga för honom. Kakan och presenter väntar en 38-åring.

 

 

The power of now

En liten hand söker min. Hon, min snöflinga, som under sina snart tre år på jorden inte sovit många timmar i egen säng. ”Mammas säng” säger hon och samlar bestämt ihop sina mjukiskaniner. Sen har jag inte mycket val ifall jag inte vill ha en scen där Milou väcks.

20180213_154256
Så flätar hon in sina små fingrar i mina. Tittar på mig, kramas och bedyrar sin kärlek. Det är något fint, något så speciellt, med de här stunderna. Hon & jag.

Och när jag ligger så här passligt skönt med en sovande Smilla på min arm så söker sig tankarna till ”the power of now”. Egentligen har det att göra med mindfulness överlag men jag tar mig friheten att applicera det på annat också. Det som är avgörande för framgång och tillväxt även i bolag. Att ha just makten och drivet att testa saker fritt och faktiskt göra det också. Att inte sova på saken, inte vänta. Utan ta telefonen och ring liksom. I morgon bitti har vi ett telefonmöte med en känd begåvad rikssvensk. Och nya dörrar öppnas. Ibland hittar möjligheterna oss bara så där – nä, egentligen inte. Det finns ingen direkt slump. Man får jobba på och kanske skörda en del av det – men det är liksom frukten av att man gör något som känns och syns. Där tror jag en av våra krafter är ”the power of now”. Jag tror inte på att vänta in möjligheterna snällt – nej, hoppa på dem bara!

Jag hade en studiekompis i tiderna (framgångsrik idag)) som ofta sa så här ”varför göra det idag som man kan göra i övermorgon”. Tyckte jag var oerhört festligt sagt då. Jag var ju ingen sådan. Men det lät kul. Om man hade varit en sådan.

Jag lyssnade på framgångspoddens Alexander Pärleros häromdagen. Jag lyssnar på nästan alla hans avsnitt. Hannah Widell, delägare i Perfect Day Media, är kanske den som mest inspirerat mig överlag – hennes samtal med Pärleros. Hon pratar just om nuet och makten i det hela. Att det avgörande är att man helt enkelt får saker gjorda.
Så när jag travar över torget i snålblåsten så stannar jag upp framför ett gäng med äldre män som druckit kaffe och skvallrat. De stiger ut på trottoaren, den ena andas djupt, ser lycklig ut och säger ”Oj så oerhört skönt att andas den finska friska luften”. Lät så dramatiskt att det var gulligt. ”Men tycker du inte det” skrek han efter mig och jag bara log och nickade.

 

Det där med att leva i nuet. Och ta makten.

Nästan halvvägs på väg – mot nytt år

Golven är tvättade och kaffet kokar på Rådhusgatan 21. Jag landar som alltid mjukt här.
Jag tänkte mig ett sammandrag ni vet med leenden, bilder och alla fantastiska grejer som hänt 2018. För det har gått i rasande fart och jag minns inte egentligen hur året började annat än att jag funderade på livet och vad nästa utmaning skulle bli. Kände att något måste hända.

 

Men det blev ett mischmasch i huvudet av försöken till krönika. Vad hände egentligen! Massor de facto. Milou lärde sig gå, började dagis och fick hår på huvudet. Smilla blev the quuen of everything och Malte fyllde 6 år och ville inte längre hålla handen på dagisgården. Tyra blev en fantastisk nioåring med allt vad det innebär. Hennes väggar började prydas med andra planscher än Frozen Elsa & Anna.

Jag sade upp mig (fatta det!), chockade alla utom mig själv och startade bolag med drottningen av kommunikation och den underbart fina Linn Jung. Fullträff! Vi byggde ut huset igen reste till Rhodos- En del sorger ovh bedrövelser syntes också. En gammal vän omkom i en olycka och gav nytt perspektiv på livet. Att det är kort. Och att jag själv också är nästan halvvägs.

Sedan vi vakade in döden ett nyår för flera år sedan och jag höll en döende pappa i famnen just efter klockan slog in till nytt år. Så tja, jag ger inga nyårslöften efter det. Jag har egentligen bara en önskan om att ingen ska dö inkommande år. Låter lite jobbigt och inte speciellt optimistiskt, eller hur. Men det finns en viss krasshet i mitt liv också.

”Man får itt ha e för bra, tå blir itt e till na” brukar min pappa säga. Jag suckade och undrade över varifrån det kom. Det påminde lite om boken ”Mig äger ingen” – som tar oss tillbaka till det svenska folkhemmet på 70-talet. Attityden alltså. Jag tänker ofta på det och vet liksom att om jag har det bra nu så varar inget för evigt. Min tur nästa gång liksom. Hemskt att tänka så? Nja, jag är i grunden en positiv människa. Jag väljer lösningar framför tandgnissel och gnäll. Finns inget så ineffektivt som gnäll! Men jag är tydligt medveten om att livet kan vända på en sekund.

Smilla ritade sitt första morsdagskort det här året. Och på dagiset var hennes budskap ”mamma kom hem”. Det kändes rejält i hjärtat. Nu var det så att hon sade så konstant fast jag satt bredvid henne. Men ändå. Mamma, kom hem. Mamma kommer alltid hem. Nu valde jag ett lite annat liv framåt. Som värmer hjärtat främst för att det gör mig lugnare. Jag tycker om mig när jag andas lite.49132508_428474107891122_8198518202087505920_n

Men hur som helst. Jag ser fram emot massor i livet! Så mycket att det känns som så skutt i hjärtat –  men jag är främst och endast tacksam för att jag har mina nära runt mig – friska. Sånt kan ändra snabbt. Så återigen. Som ett flertal gånger sedan den nyårsnatten där timmarna kändes som veckor, där oron höll på att ta kål på mig. Där jag knäppte händerna i hallen där hemma och bad till den gud jag känner om att ta honom om det är det som är meningen. Jag hör ännu stegen i hallen som vittnade om att det var dags nu för det sista.

BJ6

Och sedan det är jag mest tacksam över att jag fått leva andas och vara under 2018. Ber om ett liknande 2019. Hur krasst och oinspirerande som helst kanske 🙂 Men så oerhört jag när det kommer till förväntningar på ett nytt år!

 

 

Gryning

Det är morgon i Västervik, snön knistrar under fötterna, himlen är rosa och vacker. Trötta barn stuvas in i bilen för att få hänga med mommo som just gjort den där goda såsen till fisken som Tyra älskar – så länge jag lämnar in det sista på jobbet. Lämnar ett jobb helt praktiskt. Det har jag gjort ett antal gånger i livet -jag gillar inte avsked alls egentligen. Gillar inte kaffedorior eller så. Vill helst bara smita undan sen när jag skall vidare. Gillar kanske inte alls att säga hej då.

toughest

”Mamma, vad händer sen.. om du har ett bolag, kan jag ärva dig då? Får jag bolaget sen”? Undrar Malte som isbrytaren själv i bilen. Jag undrar om han räknat ut mig redan och säger att frågan om generationsskifte är lite väl tidigt att fundera på – speciellt för en sexåring. ”Hmm, jo mamma jag vet.. men din del i det hela? Jag menar… jag och Albin behöver ett ställe att ha vårt bolag på!”. Jag svarar honom att de såååå gärna får hyra ett skrivbord hos oss om de vill. Där tog Maltes frågor slut och han övergick till att sova bredvid mig. De tar mig ner på jorden, håller mig alert och med båda fötterna på jorden. Barnen och alla frågorna.

Känner på min väska med dokument. Som jag burit dem i tygpåsar de senaste åren. Som jag släpat väskor i tåg och flyg. ”The baglady” kallades jag. Med all orsak. Jag har liksom inte haft en riktigt fast punkt vilket har gjort att jag ofta levt med datorn i hand och kassarna med senaste dokumenten bredvid mig i flygstolen.Som jag effektiverat tiden dessa år. Testat mig fram i arbetsmetoder. Misslyckats, lyckats, och njutit – nästan varje dag.

När en dörr stängs öppnas en annan. En klyscha eller hur. Ändå var det så jag tänkte det igår när jag bokstavligen stängde dörren till mitt gamla jobb som VD: plockade ner namnskylten, låste dörren, rengjorde datorn och lämnade in de nycklar som jag haft i min hand sedan 2010- jobbigt? Nej, inte den biten alls egentligen. Det är bara symbolik. Det jobbiga är att inte dela den underbara gemenskap som funnits i jobbet med högt älskade inte bara medarbetare utan vänner. Sådana som jag respekterar högt, som gett kraft och där vi kunnat skratta och vara olyckliga ihop. Där man vetat om vems barn som varit förkylt, när det funnits nya glädjeämnen i familjen, när personen i sig velat utvecklas vidare, när missnöje funnits och när det bara varit dags för en kaffe med skratt mitt under morgonens jäkt. Sådant känns däremot. Jag påminner mig själv att de vännerna finns kvar för alltid. Tack vare jobbet träffade jag dem.

kärlek 1

Samtidigt är det ingen dörr som öppnas per automatik – man måste klara av att öppna den själv. Och det gjorde jag redan tidigare, vilket är skönt. De dörrarna skall fortsätta öppnas. Gärna hela livet.

Under dagen träffade jag flera av mina barndomsvänner. Konstiga är att de ändras inte alls – ser fortfarande lika unga ut! Historien formar oss, nuläget är olika för oss alla, men grunden är stabil där. Och konsten att börja där vi slutade senast är kanske den finaste. Det behövs inte så mycket ord, ej heller kallprat. Det är liksom rakt på bara. Vi känner varandra sen vi var små. Sen tiden med galoner, dagisgård, tonår, idrottstid, kärlekssorger – ja, vi har sett de flesta stadier i varandras liv.

Igår kväll blev det en fin spontamiddag med Linn + sju barn! Kebab, bullar och glass. Satt fint som en avslutning på dagen.My och Milou kände in varandra, matade varandra, stal grejer av varandra och vågade sig till slut på leenden. Smilla höll till mitt mellan de yngsta och äldsta . Skratten ekade så fint i trappan. Nya viktiga underbara människor i mitt liv ;Linn och hennes familj.

Ny morgon gryr. En trött ettåring sover i min famn och gröten kokar. Yogan gjord och en del jobbprocesser igång. Vilken tur att jag får ta emot en ny morgon så här

 

badet

Målsättningar, omsättning, balans. It´s all about the mindset.

”I kommersiellt samarbete med Wasa Wellness – Carina Granö-Träskelin”

wasawellness 2

 

Klockan är 08.59 en vacker vintermorgon i självaste julveckan. Det gula trähuset tornar upp bredvid mig och min andning sjunker direkt. ”Andas djupt – med magen” hör jag Carina säga. Wasa Wellness mjuka stämning och lugn möter mig på gården. Det här är mitt andrum. Och i dag ska jag och Linn, Bertills & Jung Ab, få bli coachade av Carina Granö-Träskelin. Som jag blivit så många gånger förut – i olika konstellationer. I dag är det en helt ny sådan. Så himla spännande. Jag har längtat i flera dagar redan och är beredd!

Det var min nacke den första gången. För några år sedan befann jag mig i en jobbsvacka, när allt det svåra svämmade över. Reformerna knackade på dörren. Nej de knackade inte – de bankade! Allt blev lite väl mycket och istället för att ta lite ledigt för att fokusera på egen hand så gick jag till min chef och bad om att få gå i coaching. Det fick jag – för jag hade en väldigt aktiv och snäll chef. Vilken tur!

wasawellness6

Efter två coachingsamtal hos Carina kunde jag röra på den nacke som hade varit helt fast i flera månader. Jag hade plågats dagligen med en nacke som var spänd som en fiolsträng – och den gick inte att svänga normalt. Nätterna var hemska eftersom jag inte kunde lyfta huvudet när jag skulle upp till ropande barn, utan fick dra upp det med handen. Fysioterapi, muskelavslappnande eller sprutor hjälpte inte ett dugg denna gång.

Så här satt jag, i den mjuka fåtöljen och benade ut min ork och mitt driv som chef, men med fokus på framtiden. Tillväxt och utveckling. Vart jag skulle, hur jag ville utveckla verksamheten och vilka drömmar vi hade. Och vad som stoppade mig i vissa frågor.

Då levde jag i den tron att det gick att gå “några gånger” på coaching och sen var det liksom “bra”. Men jag kom att återkomma till coachingen många gånger – och kommer att fortsätta med det. För att gå i en yrkesmässig coaching  med olika team så krävs förtroende. Och det inger Carina. Det krävs inspiration. Det bubblar av det på Wasa Wellness. Och förutom det så krävs det ett handfast grepp om situationen.

wasa wellness3

Och det, mina vänner, det har Carina Granö-Träskelin.

”Vad får dig och er att bubbla av skratt och inspiration – ja, om jag väcker er mitt i natten och frågar om bolagets framtidsplaner” frågade Carina.

Linn och jag hade inga problem att prata runt det här. Men när det skulle komma fasta målsättningar och direkta mål som får en att svaja av lycka. Då var det svårare.

”Men omsättningen” sa jag. ”Omsättningen – den måste man ha med” sa jag med en röst som inte alls berättade att jag svajade till av iver när jag sa ordet omsättning. ”Nu pratar vd:n” sa Linn .Hon hade rätt. Och det kändes inte så att det direkt darrade av framtidsbubbleri djupt inne i mig.

Så vi backade lite och började om. Carina styrde in oss rätt. Och vi hittade vårt mål för 2019. Som gör att det bubblar! Vi kom ju på att våra olikheter skapar just den omsättning som behövs! Där är banne mig styrkan.

Det finns få saker som kan förebygga konflikter och lyfta arbetshälsan såsom coaching på arbetsplatsen. Den har en positiv betoning, tar fasta på styrkorna och arbetar med att bena ut ens egna tankar. Att gå på coaching när man vill lösa konflikter är inte lika lätt, men det hjälper att lösa upp knutar – bara alla är med på att man verkligen vill lösa dem.

Sanningen är egentligen den att arbetsklimatet borde handla mer om coachande ledarskap och medarbetarskap framöver. Och här kommer tanken om förebyggande hälsa in. Jag har lärt mig den hårda vägen att det där med förebyggande när det gäller konflikter är något oerhört viktigt. Sov aldrig på en konflikt. Lös den aktivt. Och ja, till det kan det behövas hjälp. Men förebygg den helst av allt.

När vi spånade in i framtiden upptäckte jag också, eller jag fick ord på det jag redan visste, att jag var mitt i en förändringsfas på många sätt. Jag har jobbat så länge vid det här laget (16 år) att en viss cyniskhet gör sig påmind allt oftare. Men Linn har ingen sådan cyniskhet. Hon är alltigenom en god människa. Det får också mig att vilja vara en bättre människa. På något sätt har hon lyckats få mig att återfå en tro på en del saker som jag tappat. På det verkligt genomgoda. Det är skönt och jag tycker om mig själv mera så.

wasawellness5

 

Och ja, allt det här fick Carina lagt sin trygga hand på.

De verkligt framgångsrika företagen i dag satsar mycket på coaching, också i ledarskapet. För man kan inte lösa allt själv. Och nej, man är inte självlärd i allt. Fast man vill så väl. Och då är det dags att vara så smart och så stark att man vågar be om hjälp och stöd.

It’s all about the mindset. Det vet Carina Granö-Träskelin. Och hon har en magisk touch när det kommer till att få omsättning och kvartal till bubblande framtidstro! Och just därför hittar ni oss där igen med jämna mellanrum.

 

 

Här kan du läsa mer om Carina och Wasa Wellness.

Och här om coachingen!